Olika ämnen

Modern barbarism

Några ord mot restaurerandet av historiska byggnader.

Quod non fecerunt barbari fecerunt — arkitekterna.

Sprängskotten och hackan grusade vårt operahus med dess hemtrevliga, smakfulla och akustiskt förträffliga salong, som hört knallen från Anckarströms pistol och vars förebilder i utlandet allt mer och mer bortsopats av år och brand. Var ljöd likväl musiken vackrare? De fem raderna verkade här liksom i äldre italienska teatrar ytterst livfullt genom att från golv till tak omgiva rummet med skådelystna ansikten, medan däremot de nutida treradiga salongerna verka flackt och kyligt. Att bryta ned detta hus var som att slå sönder en välkänd gammal cremonesare för att i stället hoplimma ett oprövat, men med många sirater utsmyckat nytt instrument. Nu skall där resas ett modernt grosshandlarpalats, en närmare eller fjärmare efterbildning av de många dylika, som vi gäspande betrakta i nästan alla större och banaliserade städer. Det nya huset skall stå grant och dött utan minnen. Varje byggnad är ett avrundat helt, är liksom ett väsen, men den själ, som skall komma att stirra ut genom dessa tråkiga spegelfönster, den spekulationens anda, som kommer att fylla denna bebådade stenkoloss med liv, skall ej längre locka oss till den överseende förtrolighet, med vilken vi fordom kommit. Och den obetydliga och löjliga lilla utlänningen, som dåsögd far på bröllopsresa, men för vars omdöme svensken har en så bugande vördnad, skulle hedra vår huvudstad med en vaknare blick, om denna ej så enträget vinnlade sig om att bli en efterhärmning, att bli Hamburg och Hannover i stället för Stockholm.

Det är emellertid icke avsikten att längre dröja vid en jämförelsevis så ung byggnad, vars nedrivande ju dessutom möjligen kan anses ha goda och övertygande praktiska skäl. Dock är det praktiska icke det förnämsta. Här skall i sammanträngda ord antecknas några generella invändningar mot dagens iver att ombygga och restaurera – en iver, som andra haft före oss och vilken skall bringa framtidens arkeologer i förtvivlan.

gripsholm01

Ena morgonen höra vi om en vacker renässansgavel, som i stilrenhetens fadda namn nyss fått bita i gräset, den andra om en gotisk predikstol, som, för att icke svära mot den schablonmässiga enheten i restaurationsplanen, brytes bort och ersättes med en misslyckad romanisk. Långt innan ännu Uppsaladömens murställningar fallit och kritiken upptäckt att förhållandet mellan detaljernas storlek och det helas ej var det gunstigaste, tisslade rykten om en sammansvärjning mot den smäckra Tessinska predikstolen – denna som just vederkvicker och fröjdar mitt bland alla dessa massor av intetsägande stilrenhet utan ande och hjärta. Det praktfulla altaret i ”jesuitstil” har nu burits till ett museum, men detta utesluter icke att det en annan gång kan flyttas tillbaka på sin forna och rättmätiga plats i koret. I den gamla katedralens ställe reser man en annan, färglagd och ny, som införskriven genom Leja. Kring den gamla med sina två Hårlemanska tornhättor hade dock generationer vuxit upp, och den hade givit staden en särskild bekant fysionomi. Att nu se Uppsala är som att se ett välkänt porträtt med uppnäsa plötsligt omstiliserat med romersk kroknäsa. Man står främmande. Nu liknar Uppsala en tysk småstad. De, som varit där under förstörelsearbetet, kunna tro sig minnas en plundringsscen. Hål upphöggos i murarna, cement ringlade utefter valven som en mjuk hjärnmassa från huvud, vilka bråkats sönder under funderingar på stilrena motiv, en evangeliskt fosterländsk ängel hissades i höjden, och i ett hörn stod en fjärding med människoben. Till och med en Gustav Vasas och en Katarina Jagellonicas grifter uppbrötos, och det är blott att önska, att det drottningens lårben, som då så omständligt uppmättes, kunde borras till en så gäll visselpipa, att den jagade ur riket alla dem, som ej vilja lämna våra minnen jungfruligt oskärade i frid. Redan förut hade det blivit bruk att stjäla ur likkistor, att framleta och lägga i glasskåp prydnader och kronor, vilka enkom förfärdigats till att ännu i graven hedra de huvud, inom vilka tankar, som lett vårt lands öden, en gång haft sitt boställe. Jordade som konungar skola våra forna herrar även vila som konungar, och vårt museisekel har ingen rätt att vördnadslöst beröva dem majestätets insignier. Det är icke de vetenskapliga explikationerna, icke de konsthistoriska märkvärdigheterna, som gripa oss, när vi beträda en av våra äldre kyrkor. Det som sätter vår inbillning och vår känsla i dallring är medvetandet om, att detta stycke murbruk, bevittnat den eller den tilldragelsen, att denna golvsten skyler det orörda stoftet av en av våra stora eller en av våra anförvanter. Utan detta skola våra äldsta kyrkor, som aldrig så kostbart uppstädade och nymålade, stå inför oss fullt ut så likgiltiga och döda som vilket annat bönehus som helst.

Den respekt, som jämförelsevis beskyddar de kungliga gravarna, bekymrar sig föga om de andra, mindre lysande. Kyrkoråden tyckas ej minnas att de begå kontraktsbrott, att flertalet av dem som gravlagts under våra kyrkor köpt dessa sista viloplatser för att få dem fredade till domedag. Den har låtit vänta på sig betänkligt länge, det är sant, men själva fridstörarna kunna snart hoppas på en liten domedagsafton. Redan från gammalt ha kyrkornas reparationer och ombyggnader varit förödelsebringande. Fråga i Örebro efter Engelbrekts kista! Fråga i Köping efter Schéeles! Båda ha stått under kyrkogolvet. Våra förfäders lämningar ha bortskaffats eller hopvräkts som sopor. Det har skett i Stockholm, det har skett i andra våra städer, och nu erfara vi med en viss nyfiken oro, att det är mot Vadstena ärevördiga klosterkyrka som ett välmenande oförstånd och en falsk princip tänka rikta restaurerandets bräckjärn. Det är ett olycksöde att vi ej äro ännu fattigare och snålare än vi äro, och det var ett nobelt svar som nyligen en av våra friherrar hade på hand, då han tillspordes om han ej ville skänka penningar till en av dessa ombyggnader.

— Nej, lär han ha svarat, jag betalar ingenting för att man leder gasrör genom min stamfars mage!

Varför icke också restaurera Gamla Uppsala till ett nordiskt hednatempel med vaxpräster, som bära påskriften “Få ej vidröras”? Varför ej restaurera Riddarholmskyrkan i en mer gotisk gotik än gotiken? Nu är det eljes just de olika gravkoren, som göra denna nekropol till något individuellt allenastående, något som är olikt allt annat. Särskilt det bjärtavstickande vita Tessinska kapellet bidrager i första rummet därtill. I dettas källare, som med sitt stränga, kala valv nyss stod där hemskt och kargt, har moderniteten dock redan stigit ned och strukit taket med chokolad och översållat det med kotiljongsstjärnor.

Ha andra vitmenat, så tyckas vi blinda för det enkla allvar och den ro, som de nu så föraktade, kyskt vita valven och väggytorna kunna ingiva. Upp, ornamenthuggare och gravskändare, medan vädret blåser från samma håll som nu! Om ett par år kastar det om, och kritiken skall då tumma edra verk lika hårdhänt som ni edra föregångares. Erfarenheten har visat att de flesta restaureringar slutligen fått en bister efterskrift, och till och med från en så nära tid som Oscar I:s eller Karl XV:s visa de sig redan oförståndiga och störande. Vår tids skola röna samma öde. Man kan svara att en liknande lott med visshet väntar alla våra estetiska skapelser och att det endast kräves en tillräcklig ålder för att de sedan åter skola framstå naivt friska och uppskattade. En så betryggande spådom kan måhända gälla för våra nya byggnader, men ej för våra restaureringar, vilka gå ut på att återställa något som, strängt sett, ej längre kan återställas. I själva sovrandet av motiv kan ej ens det mest objektiva öga undgå att påverkas av dagens smak, och våra restaureringar få därför ej ens det sekundära värdet av, att vara en verkligen in i det minsta trogen kopiering av en uppgrävd stilart. De äro ett moderniserande av våra minnesmärken. Om vi hade inskränkt oss till några smärre tillbyggnader, skulle det lätt blivit oss förlåtet, men vi bemöda oss om att systematiskt förfalska våra arkitektoniska minnesmärken efter dagens subjektiva uppfattning. Framtiden skall beskärma sig över det oväder, som nu fläker tak och fönster från våra äldsta kyrkor. Hon skall restaurera våra restauratorer till simpla murmästare utan geni och poetiskt sinne.

En ålderdomlig byggnad är som en högskog, där var dag och var vind strött sina frön och där vi skulle bli främmande, om någon skogsakademiker förkunnade: Detta är ej en stilren tallskog från 1852. Här stå björkar från 1870 och hasselbuskar från 1880. Och så champinjoner här i en barrskog! Vad skall det betyda? Allt det där måste bort. – Stilrensningen är ett våldsamt och störande ingrepp i en ålderdomlig byggnads naturliga utveckling och liv. Arkitekterna äro akademister med dogmatisk skräck för den naturliga stilblandning, som en byggnad vanligen erhåller under tidernas lopp och som förlänar t. ex. ett par av Stockholms kyrkor en viss hemtrevnad, en viss gemytlig och hjärtlig kärvänlighet – allt något som dock ögonblickligen blåses bort av restaurerandets döda och råa stilrenhet. En restaurerad byggnad är som en livlös, schablonmässig gipsbild av något som nyss stod där levande och naturligt, ehuru kanske med många lyten och fulheter. Stilrenheten har mening endast så länge den är ett fritt och fullkomligt otvunget uttryck för en allt behärskande tidsanda. Denna är stilrenhetens kohesionskraft, och när den slocknar, falla stilmotiven isär och ligga på allmänningen till bruk för var och en som förmår att subjektivt utvälja de tjänligaste och förena dem till något nytt. Kravet på stilrenhet är en fordran att arkitekturen skall förbli ett hantverk och förlora allt innehåll och all växtkraft. Stilrenhetens sprängande är första villkoret för framträdandet av en ny och självständig byggnadskonst.

Påståendet att gotiken bäst karaktäriserar en religiös byggnad är naturligtvis blott en halv sanning. Gotiken passar icke för islam, icke för buddismen, icke för panteismen och allra minst för protestantismen. Måhända att den mer dekadentikyla sidan av dagens kynne, att den religiösa mystik, som plötsligen erövrat diktning och konst, någorlunda kan fördraga vår nygotik, men denna strömning är övergående, är liksom fordom romantiken långt mer en nödvändig uppresning mot en föregående tids alltför grötmyndiga materialism än ett utbrott av verklig religiositet. Vi gå mot hedendom, mot en fördjupad antik, vars friska naturmystik heter skönhetsdyrkan, och även om vi göra visast i att icke bygga för framtiden utan för oss, borde dock den ädelt sköna basilikan med sin prägel av den tidigare kristendomen och sitt närmande till hedendomen långt innerligare och sannare än någon nygotik bilda ett arkitektoniskt porträtt av våra dagar. Ingendera av de båda stilarna kan likväl tjäna som ett tillfredsställande uttryck för någon annan tid än den som varit deras egen. Vad gagnar då att härma dem? Vår nygotik blir snart banal och tröttande. Det är den redan. Den står på lur bakom varannan husknut. Smakens hjul snurrar emellertid allt fortare. Icke blott imperialstilens möbler och dräkter ha åter blivit vackra, utan en blick på modeplanscher från adertonhundratrettio- och fyrtiotalen skall övertyga, att de åter börja intressera och behaga och alltså stå i begrepp att snart åter göra sig gällande. Väl rör arkitekturen sina stenfötter långsammare, men mitt i vår efterhängsna nygotik är det redan med en viss glad tillfredsställelse man återser Storkyrkans ljusa valv och läktare i vitt och dess italienska fasad mot slottsbacken liksom även Stockholms kupolkyrkor. Restaureringarna skola knappast hinna längre än nu, innan vi komma att sakna de naturligt framvuxna stilblandningarna som de bortsopat.

Den smak för det ytterligt subjektiva, det smäckra ljusa, halvt sataniska, som vi kalla fin de siécle, skall helt visst bli stil inför eftervärlden men det är härvidlag målarna, rumsdekoratörerna och skräddarna som få äran. Arkitekterna våga lika litet sträcka handen utanför de urvuxna formernas trollring som erinra sig, att först det självständiga, först stiliserandet av motiv ur vår egen växt- och djurvärld kan höja deras arbete från hantverk till konst. Men bristen på originalitet i det nya utesluter dock icke att stundens smak blandar färgen vid våra restaureringar, och man må spörja vartill det tjänar att uppsminka våra gamla kyrkor efter dagens efemära tycke, i stället för att inskränka sig till det härvidlag enda riktiga: att vidmakthålla och vårda.

Om bänkarna i en medeltidskyrka äro från adertonhundratjugutalet, men om min far och farfar suttit där med de sina, äro de mig kärare än de mest oklanderliga nytäljda stilbänkar. Vid tyska kyrkans senaste invigning, sedan människorna bortskaffat åtskilligt som elden skonat, yttrade predikanten några varma ord om den rörelse med vilken han sett de gamla bänkarna bäras ut. Han kunde ha sagt ännu mer. Han kunde ha ropat: Vi bära ut minnena för att lyfta in arkitekternas stilrena krimskrams.

Säg allt detta om kyrkorna, och du skall få än mer att invända mot restaurerandet av profana historiska byggnader.

Gripsholm vaktas av sin lyckliga fattigdom. Kavaljersflygeln, vilken dock kvarstår från kanske det mest intressanta hov som någonsin dragit in genom slottets port, skulle annars jämnas, därför att den ej stod där redan under Vasatiden. Och varför skulle ej även taket uppsprättas, om den ena yttermuren är nog litet dogmatisk, att vara lägre än den andra? Varför skulle ej det likgiltiga göras till något väsentligt och hela Gripsholm omändras till ett stilmuseum, som det tråkiga Fredriksborg? Karl XV befallde gång efter annan att Stålarms fängelse skulle inredas till serveringsrum, men ståthållaren låtsade glömma tillsägelsen och räddade därmed den historiska kammaren. Konungen tänkte på sina frukostfester, men arkitekterna tänkte på sina hemförda skissböcker, och dessa äro långt farligare, ty de hota att måla upp hela borgen i bierkneipestil.

Ett vitkalkat rum är och förblir på Gripsholm intressantare om det lämnas som det står, än om det dekoreras, ty det konstnärliga är här bisak. Till och med^ blotta ifyllandet av en delvis förstörd väggmålning blir störande, ty här söka vi minnena, och vi skulle helst vilja se det nya kringritat med svarta streck, så att vi strax utan tvekan kunde särskilja det från det gamla. Just det, att vi i en restaurerad byggnad icke veta vad som är gammalt och äkta och vad som nyss är ditlimmat, inger köld och misstänksamhet. Vart nytt penseldrag är här ett misstag, en irriterande onödighet, ty vi ha icke kommit för att fä en kurs i konsthistoria. Ett restaurerat Pompej vore ett ödelagt Pompej, och detsamma skall sägas om ett stiliserat Gripsholm, med nya vallar och karnaper. Hellre en ruin! Gustav Vasas Gripsholm kan härmas, men det är icke en konstlärd efterbildning vi önska se, utan de äkta spillrorna, även om dessa stamma från en långt senare tid. Det fragmentariska i spillrorna vidgar endast inbillningens möjligheter att dubbelt levande ersätta det förlorade. Det värdefullaste vid Gripsholm är den tröskelstock, som åren urholkat, den icke renoverade tapet, som burit den eller den historiska personens skugga. Det är det stycke rappning, den golvplanka och den tegelsten, som åtminstone icke äro från i går. Till och med om de endast äro från Oscar I ha de dock mer av minnen än om de bara äro från arkitekterna. Samma karnap, som en gång burits bort och förstörts, kan aldrig mer återställas, och den nya är endast en upphängd illustration. Den har ej bevittnat några minnesvärda tilldragelser, om icke hur arkitekterna stoppat sina tobakspipor. Den erbjuder ej mer intresse än vilken som helst annan karnap på ett modernt stockholmshus. Den kan roa oss vid Nybrokajen, men på Gripsholm hör den ej hemma, även om den aldrig så troget avbildar den karnap, som fordom prytt samma muryta.

gripsholm02

Hur likgiltigt är det oss icke, om det ej finnes någon konststil i den odödliga vindsgången med de spökaktiga hästporträtten, där du tycker att någon bakom dig gläntar på dörrarna eller blinkar i hålen på hovfrökenrummens gardiner ! Just sådan han nu står, är han den härligaste gamla slottskorridor, som någon inbillning kunnat uppfinna. Vill du lära dig förstå detta skall du gå dit upp ensam, och du skall bli mörkrädd på ljusa dagen. På samma sätt är det med många av de andra rummen, även om de sakna allt stilvärde. Två enstaka medgivanden äro att bjuda. Att såsom i rikssalen uppsätta ett återfunnet äkta tak är naturligtvis fullkomligt riktigt. Och vidare! Bortskaffandet av ett eller annat nytt pålägg, som skyler äldre, mer betydelsefulla kvarlevor, kan möjligen, såsom i Vasarummen, undantagsvis äga sitt berättigande. Även om detta sker med så stor sakkännedom, blir det dock alltid tvivelaktigt om icke varje ifyllande med ny färg, som sagt, är ett missgrepp. Vi komma icke för att se hur en modern pensel lyckas att kombinera renässansmotiv. Vi komma för att se det äkta, men förfallna och halvt förstörda. Därtill vilja vi dock även gärna en stund taga glasögon och studera byggnadens ursprungliga utseende och skulle då bäst vara betjänade av i rummen framlagda ritningar och planscher. Lämnades själva byggnaden ouppmålad, skulle vi däremot med så mycket uppriktigare glädje fördjupa oss i åskådandet av små rekonstruktioner i trä eller gips. Eller kanske arkitekterna föredraga kork. Föreställ dig, att du äger ett gammalt herrgårdshus! Så komma några byggmästare och säga: Om vi skrapa bort tapeterna från adertonhundrafyrtiotalet och det oljefärgsstrukna papperet från kejsartiden, som sitter kvar under dem, skola vi sedan måla upp hela kåken i den mest stilrena barock. — Jag förmodar att du då borde svara: Nej, kära herrar, här ha mina föräldrar och farföräldrar kvarlämnat olika tapeter och möbler om vartannat, och det ligger mig på hjärtat att få behålla allt som det stod när jag ärvde det och som det naturligt och oavsiktligt ordnat sig under decenniernas gång — detta även om en eller annan klut skyler en ännu äldre. Det åter som tillhört mina farföräldrars farföräldrar är förstört vid en föregående restaurering och kan ej mer återskaffas. Däremot har jag en oxladugård, som herrarna kunna få restaurera både i barock och gotik, ty den har inga minnen, om inte för oxarna.

Det är dock det glada, att de yngre arkitekterna själva vid en aftonseidel i huvudsak instämma med åtskilligt av det ovan sagda, att de häftigt fördöma de skedda gravplundringarna och snarlika syskonbragder, att de med allt varmare pietet gå till sitt arbete och att en uppsats som denna därför även om några år skulle bli en strid om påvens skägg. Skriven av en icke-fackman kan den till äventyrs förvilla sig i någon detalj, och den åsyftar blott att uttala en princip, vilken må kallas en poetssynpunkt, men som också just därigenom är allmängiltig och som utan avbön eller prutmån inom kort skall bli envars.

Rådfråga vi i k. klädkammaren katalogen om en av de mest pompösa sjuglasvagnarna, erhålla vi det franska, men ej därför spirituella svaret: “Carosse de gala du commencement du XVIII:e siécle.” Detta är kanske ett svar för vagnmakare, men icke för oss andra. Vi vilja veta vilka historiska personligheter som hälsat det gamla Stockholms befolkning genom fönstret och vid vilka tillfällen hjulen rullat över gatorna. Det är anekdoten vi leta efter. Det är den som främst ger vagnen värde, liksom allt till trots det till sist också är anekdoten vilken är själva det levande hjärtat i historiens månghövdade väsen. Om vi granska Bellmans cittra, är det icke närmast för att studera instrumentfabrikationen, utan det är för att betrakta den cittra, som Bellman haft på sitt knä, och vi vilja helst se den ligga bredvid sitt nothäfte, såsom den låg i vår barndom. Den torra vetenskaplighet, som ger drag åt vår kultur, bemödar sig emellertid att göra våra reliksamlingar till ett slags industrimuséer, och det är just samma anda som vill ombygga våra kyrkor och slott till lärda stilprov. Det vetenskapliga är härvidlag grå teorier. En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar, med livet självt, med människor, vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.

De anförda skälen mot modernitetens förmenta rätt att bära hand på fornlämningen äro de förnämsta, när det gäller historiska byggnader av en jämförelsevis ej alltför hög ålder, ehuru även andra grunder kunna framläggas jämte dessa. Rikta vi åter blicken mot de ruinstäder och tempellämningar på klassisk mark, vilka stamma från en så blånande forntid att årtusen redan sopat sin flygsand över det personliga, över minnet och de människor och händelser, som en gång andats sin själ över de lutande murmassorna, då är det kanske närmast just vetenskapen som måste protestera mot ett moderniserande, emedan det skulle beröva framtiden arkeologiskt material till denna forsknings vidare utveckling. Likväl framträder där i personlighetsintressets ställe vår känsla för hela folket och tidevarvet och förlänar även åt dessa spillror ett affektionsvärde, vars kränkande aldrig bleve oss förlåtet.

Gripsholm som fornminne

”Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus aendau gamblare.”

Om någon tillkännagav att han förevisade en i det minsta vetenskapligt trogen efterbildning av Kristi kors, sådant nyaste forskningar ådagalagt att detta sett ut, skulle tusentals människor trängas för att bese det. Men om så en annan i huset mitt emot utställde en enda bevisligt äkta skärva av Kristi kors, stor som en tumnagel, skulle många hundra tusen vallfärda dit, och intet skrin skulle synas skönt och kostbart nog att uppbevara en så allenastående klenod. Om en eldsvåda förstörde efterbildningen, behövdes endast arbete och penningar för att göra oräkneliga nya, och dylika skulle snart resas vid varje kyrkport, men en gång förkolnad vore den äkta skärvan oersättlig. Om slutligen de båda förevisarna enades om att insätta skärvan i det efterbildade korset, skulle dock alla de hundra tusens ögon först och sist leta efter skärvan. En sådan helgd besitter reliken framför efterbildningen.

Det är dock icke nog med detta. Om vid ett ting anknytas anekdoter och minnen av personer, som sysselsätta vår inbillning, kan detta ting i vissa fall inför oss människor erhålla ett affektionsvärde, som synes oss större än dess konstvärde. Utförliga definitioner av dessa benämningar äro här obehövliga. Liksom affektionsvärdet merendels är en följd av anekdotvärdet och detta underordnat, kan det dock även förefinnas självständigt och jag betecknar därmed ett tings egenskap att ådraga sig vår affektion utan att detta orsakas därav, att samma ting möjligen har natur av konst.

Anekdotens trollmakt, att få allt det att lysa, som han vidrör, spåra vi beständigt. Följ blott en timme den svärm av främlingar, som, ledda av en hemmastadd forskare, bese Roms ruiner. Med ganska kallblodigt intresse betrakta de kring-” strödda kapitäler eller pelarfragment. Till och med ruinerna av arkiv, tempel och bad beröra dem icke på samma sätt som “Livias hus”, emedan dessa offentliga paradpalats icke varit människors hem, icke varit ramen om deras förtroligaste och innerligaste liv. Men så stannar den lärde och pekar på en simpel valvgång och säger: “Här nedstacks Caligula av Chaereas svärd!” Då breder sig med ens en plötslig livlighet över hela säll- skapet, och alla huvud trängas för att se och för att allt efter måttet av inbillningskraft återkalla anekdoten i minnet. Varje berättande och beskrivande ord blir nu ett guldkorn, om vilket ingen vill gå miste. Och på det vida Forum skall mitt bland spillror av konst ingenting så frästa nyfikenheten som stället för talarstolen, och detta ej emedan där finnes något av synnerligt estetiskt värde, utan därför, att Roms historia här stått förkroppsligad i människor, vilkas skarpa ansikten leva i hågkomst och vilkas rasslande ord vi kunna upprepa. En Barnum skulle bjuda många gånger mer för Caesars genomstungna mantel än för Geromes bild av scenen vid hans bår. Julias sarkofag i Verona, i vilken aldrig Julia legat, skulle bli hans yppersta kassakista, och finge han förhyra Versailles, skulle han förstå att vinna högsta inträdesavgiften vid dörren till de äkta historiska privatvåningarna, där vi se den trappa, utför vilken Marie Antoinette flydde barfota, eller den förgyllda säng, bredvid vilken hovets högsta dignitärer efter ett bestämt ceremoniell ömsade skjorta på Ludvig XIV. Hur mycket sömnigare genomströva icke däremot åskådarna Versailles’ långa och tröttande museigalleri, som plundrat slottet på minnen och historisk prägel och som endast tillkommit för att i en kritisk och upprörd tid rädda det hela undan massornas hat mot monarkiska kvarlevor. Skälet varför nutidens St. Denis jämförelsevis lämnar oss kalla är blott ett: kyrkan är restaurerad, den är en similidiamant, gravarna stå tomma.

Är alltså nyfikenheten för reliken, är känslan för anekdot- och affektionsvärdet ett allmäntmänskligt drag, ligger det närmare att av hjärtat söka förstå detta faktum och giva det rättvisa än att helt torrt stämpla det som borgerlighet och avspisa det med några kammarlärda axelryckningar.

Visserligen kunna resande engelskor, vilka aldrig läst en rad av Tasso, inför hans hus falla i en extas, som kan komma en gammal kännare av Tasso att tappa sitt goda lynne för hela dagen. Och samma engelskors okuvliga intresse för ett ting, som bevittnat ett eller annat historiskt blodsdåd, kan vara släkt med den kvinnliga nyfikenhet, som timvisstirrar på ett plank, bakom vilket föregående dag begåtts ett nervskakande dråp. Men roten till allt detta ligger för djupt och fast i vår inbillning att utan vidare kunna uppryckas, även om de yttersta grenarna någon gång sträcka sig ända bort till det löjliga. Föremål, som vi veta ha kommit de personer nära, vilkas hand ingen nu levande tryckt och som redan flyttat till Akerons andra strand, men där höja sig statylikt förstorade, dessa föremål tyckas oss ha erhållit både hågkomst och seende ögon. Likt de döda tingen i sagan börja de tala och berätta och lyssnande forma vi bilder och dikt.

Restaurerandet är vetenskap och icke konst. De nya Vasarummen på Gripsholm äro icke konstverk, utan vetenskapliga preparat, och bedömda som sådana ha de vissa förtjänster. Att ogilla restaurerandets princip är icke, som en känd penna infogat, att lämna konstnären bakom sig, utan tvärtom att låta konstnären tala. Griptornets stillösa urtavla av simpelt trä är konstnären kärare än en ny, dött stiliserad i dyrbarare materiel. Alla, både konstnären och allmänheten, inträda genom Gripsholms port, medvetet eller omedvetet, med samma krav.

Gripsholm är ett hus, en bostad för människor. Det är minnen från dessa vi söka, det låsvrede de rört, det spegelglas som burit deras bild, det bord, den byrå, den pappask, vid vilken de knutit en saga. Vi fråga efter konung Göstas sovkammare. Vi vilja se Gustav III:s klädloge och se de tre rum, där hans son gick fången, eller den dörr, utanför vilken hovpredikanten blev fundersam när han tog upp psalmen utan att höra den rymda Maria Eleonora som vanligt sjunga med i rummet innanför. Arkitekterna tala om Karl IX, därför att han lät mura och måla. Det är privat yrkessynpunkt. Vi andra tala om hans sista gemål, därför att hon dog här. Vi tänka på händelser, på slamrande fängelselås, på Johan III, Stålarm, ärkebiskop Angermannus och Erik XIV, och är den sistes fängelse icke hans, så har också borgens affektionsvärde därmed förlorat en av sina förnämsta hörnstenar. Där fanns intet rum, som vart så beskådat och omtalat som denna fullständigt osmyckade, men av konstnären ingalunda föraktade stenbur. Mamsell Hagmans orörda garderob med sin nattpjes är mer roande än hela den restaurerade riddarsalen. 1 den gustavianska våningen kunna vi ännu sätta oss ned i den salong, där hovet haft sina aftonsamkväm. Vi kunna glänta på garderobdörrarna, bäddarna stå med sina madrasser och paradtäcken. Badin grinar från väggen, och vi kunna titta in i den alldeles ypperliga pigkammaren, som visserligen tyvärr ordnats helt nyligen, men med äkta föremål. Restaurerandet, har i denna intressanta våning huvudsakligen stannat därvid att man med hjälp av gamla bohagsförteckningar inflyttat ett och annat, som blivit kringstrött i andra rum, och här är därför sanning och liv och kärvänlig förtrolighet. Vi börja leta efter den tröskel, på vilken hertigen av Södermanland tyckte sig möta en blodstänkt skepnad med det blå bandet. Det är som hade människorna förliden afton lämnat rummen och åkt bort, sedan ute i trappan de hjulbenta lakejerna, med snö på skorna och damaskerna, hängt om dem deras pälsar. Väl ha brasorna slocknat i spisarna och ljusen brunnit ut i piporna, men du står nästan frestad att lyssna, om icke de bortgångna snart skola återvända på sina slädar. Du väntar i timmar, du väntar i dagar, dagarna bli år och åren bli hundra, men ännu hörs ingen bjällerklang från vägen bortom växthuset.

Däremot må de nya Vasarummen ha kostat aldrig så mycket arbete; du och jag och vem som helst genomströvar dem med undrande tveksamhet. Livets doft är bortblåst. Säckpipor och träflöjter ha här aldrig skorrat kring en taffel, och ingen har här ensam snyftat en natt. Tveksamheten skingras dock ögonblickligen hos alla, då de genom den öppna dörren se det glada färgjublet i Karl IX :s äkta kammare. Svara gärna att detta är inbillning, men glöm då ej heller tillägga, att just detta bevisar inbillningens oomtvistliga krav och makt! Det är likväl icke ensamt inbillningen, som vållar skillnaden utan ännu en annan sak. Det äkta rummet är konst, men de restaurerade äro vetenskap, äro blott och bart iakttagelse och forskning. Det är skillnaden mellan konst och vetenskap, som gör det ena rummet så varmt och det andra så källaraktigt. Den tämligen klumpiga Kristusbilden över sängkammarens dörr blir i sin äkthet nästan vacker. Den anda, som prydde dessa väggar, är utsläckt och många gånger om efterträdd av en annan och kan aldrig helt stå upp i en efterbildning. När Vasakungarnas målare arbetade här, förde den tidens skönhetsdrift penseln, med andra ord, de besjälades av sin tro på saken, sin iver att gripa det som för dem syntes fullkomligast, och därför åstadkommo de det bästa de förmådde i sin riktning. Men det är ingalunda vår tids skönhetsdrift, som lägger färgen i de restaurerade rummen, ty då skulle vi icke återställa, då skulle det vara oss en barnlek att framlocka något oändligt mycket smakfullare än det råa men mestadels äkta och därför här berättigade taket i riddarsalen, utan det är, som sagt, det vetenskapliga efterbildandets kalla illustrerande som kolorerar väggar och tak. Naiviteten är här lika märkbart hycklad som i ett med låtsad barnslighet uppsatt brev av en 40-åring. Den tyska renässansen med sina holländska och svenska förgreningar är för oss ingalunda samma fullkomlighet som den var för dessa länge sedan jordade dekoratörer. Där den aristokratiskt ädla, italienska renässansen dansar med naken fot, klampar den tyska i träskor, högmagad och plussig och bryter på bondmål. Den är för oss en drinkare, som ideligen tycks trängd att gå ut bakom knuten. Ack, att han ginge! Under tiden kunde vi hinna att regla porten inifrån. För dem var den tyska renässansen konst; begagnad av oss blir den konstvetenskap. Den anda, som dött, förblir död, och vi kunna lika litet hantera denna stilart med förfädrens kärleksfulla omsorg och tilltro som en ny kyrkklocka någonsin i världen kan få samma klang, som den, gjuten en natt i medeltiden, över vilken två bröder med hemliga recept, ärvda från far till son och vissa i sin tro, sjöngo böner och smälte ett krucifix i lågorna.

gripsholm03

En gesims faller, en stock bågnar, ett fönster blåser in, en jämn temperatur kan vara av nöden för att icke föremålen skola taga skada — i alla dessa enskilda fall fordras försiktig och klok hjälp för att det stora hela skall kunna vårdas och vidmakthållas åt våra efterkommande. Men där gapar en vid avgrund mellan detta och förslaget att ombygga de svenskt torftiga men vackra tornhuvarna, att jämnakavaljersflygeln med marken för att uppföra teatervallar och så småningom utkläda hela borgen till ett panoptikon. På Skansen, där huvudsyftet är att lämna åskådlig vetenskap, är ett förfaringssätt av denna art på sin plats, men icke på det historiska Gripsholm, som aldrig bör nedsjunka till en samling stilplanscher.

Helt visst skulle i sinom tid museiluften utvädras ur de nya stilrummen, om borgen fortfarande beboddes av hovet. Det ligger ej heller fjärran att även vår tid kan erfara lust att skriva sitt namn över någon av dörrarna, men i så fall skulle rummen ha smyckats i “fin de siécle”. Icke ens detta skulle dock ha båtat, ty aldrig bebodda av människor, aldrig uppvärmda av ett minne, av den armaste stackars lilla anekdot, skulle även de endast kvarstå som stilmuséer. I en bostad för människor får över huvud taget varje mer genomgripande ombyggnad, som icke har ett direkt praktiskt syfte för några dess invånare, ett drag av förkonstling. I sitt nuvarande skick bli de nya Vasarummen icke ett minne av våra dagars liv eller historia utan av 1900-talets vetenskapliga uppfattning av 1500-talets smak. Nå väl, Gripsholm har gott om rum, och nu har samtiden gjort denna insats. Det väsentligaste är och förblir att restaurerandet stannar vid det skedda och icke fortgår vidare som en brand utefter murar och torn. Om restauratorer anade den herostratiska ryktbarhet som väntar dem på vart blad i vår byggnadshistoria, skulle de kasta sitt ritbräde och avsäga sig sitt namn för att framleva sina återstående dagar under ett fingerat och okänt.

Restaurerandets goda avsikt är obestridd, men välmeningen kan gå vilse, Riddarsalens nya mässingskronor äro ej märkvärdigare här än om de hängde på hotell Phoenix, och spisen ber oss blunda. Ett kapell i Vasastil skulle saklöst alltid kunna hållas stängt, ty det förmådde ej stämma oss allvarligare än vilken som helst nydekorerad trappuppgång på Östermalm. Det är en materialistisk uppfattning, att ett materiellt efterbildande är till fyllest. Först om så många äkta föremål inrymdes i kapellet, att dessa blevo huvudsak och själva rummet bisak, vore ett sådant företag någorlunda motiverat. Dess berömligare är överflyttandet från det förstörda operahuset av det kabinett, i vilket maskeradens dödskjutne konung nedsjönk blödande.

Med glädje återfinnes trappuppgången bevarad, och borttagandet av det tegel som inmurats i de gamla skyttegluggarna kan försvara sig samt ökar den yttre prydligheten och skärper karaktären av fäste utan att något nytt behövt ditsmugglas. Harmligare är den moderna utställningssalen på vinden, som armbågat sig in mitt emellan fängelsen och skyttegångar. Samlandet i en sal av alltför många olika och motsägande bilder gör alltid ett intryck, som påminner om det virriga surret när en orkester stämmer sina instrument, och museernas förvaringsmagasin äro endast ett oundgängligt ont, men i människoboningen Gripsholm äro tavlorna till för rummens skull. Åskådaren frågar sig, om överskottet av porträtt, särskilt dubbletterna, ej hellre kunde bortskänkas till andra slott. Och det är halsstarrigt att vilja bortslita den ypperliga vindsgångens tak från 1700-talets början endast för att giva mer “effekt” åt en yttermur. Dessa mörknade stockar ha sett hela Gustavs hov gå till teatern. De ha hört Kellgren hosta och en afton insupit en skymt av den tillfälligtvis inbjudne Bellman. Vilken förvänd teori att detta grova trä endast skulle vara bränsle, men däremot genast få värde, om en hantverkare hade tagit sina schabloner och ditstrukit några röda och blå färgklattar!

Obestridligen träffa Gripsholms vårdare i varje detalj invecklade spörsmål, som ej få lösas för kategoriskt. Det viktigaste blir dock erkännandet av en princip, som sätter äkthetsvärdet och anekdotvärdet högst och — allt detta särskilt beträffande denna borg — reducerar stilvärdet och industrivärdet till det minsta. Blottandet av en äldre väggyta kan endast berättigas, om den yngre tapeten har mindre affektionsvärde, och i så fall bör den blottade väggytan lämnas orörd. Alla bohagsting böra utan undantag vara verkligt gamla, och nydekorerandet av ett par i övrigt betydelselösa rum kan på sin höjd undantagsvis medgivas såsom en inramning kring en samling äkta föremål. Dessa bli då det väsentliga, och därigenom att tilldragelser och mänskligt liv anknutits vid dessa kunna de i någon mån komma oss att förgäta accessoarernas störande nyhet.

Därför att känslan för anekdot- och affektionsvärdet är allmän, behöver den icke vara mer borgerlig än något annat allmänt, såsom att en arkitekt hellre äktar en ung dam än sin gamla amma. Icke få av Gripsholmsföreningens ledamöter synas själva uppskatta fördelen av att penningbrist lagt strama tömmar på byggnadsarbetet, och kunde en omröstning anordnas över hela riket, skulle rimligtvis flertalet stämma för, att borgen från och med i dag lämnades sparad och oskärad i arv åt våra barn.

En bok, en målning, ett musikstycke hemfaller under kritiken utan att därav författaren, målaren eller musikern ropar på klandersjuka eller skyddas av sitt goda uppsåt. Gripsholm hemfaller tio gånger mer under offentlighetens dom, ty det är hela svenska folkets fideikommiss. Restaurerandet är ett mod från utlandet, och lustresande utlänningar ha därför naturligtvis yttrat sig för borgens ombyggande, men i en framtid skall den bli dem dubbelt kostbar, om den ensam kvarstår bevarad, när deras slott och kyrkor moderniserats och förstörts. Poetens synpunkt är härvidlag endast allmängiltig, och vissa tidningsmän skola icke tro att de se saken djupare därför att de skriva sämre svenska. På Nybrokajen ligger ett tegelrös. Det har form av en röd, fruktansvärd byggnad, vars ändamål ej ens den fyndigaste kan läsa i utstyrseln. Du gissar på ett slakteri, en straffanstalt, ett korrektionshus för arkitekter. Stirrande erfar du att den dystra tegelmassan är ämnad att hysa så graciösa företeelser som hovets hästar. Stackars travare, om de ej ha tillräckligt stora skygglappar! Kunde detta stall en stund flyttas bredvid det nyligen utrymda vackra Tessinska, skulle det ligga som en tjock padda bredvid en lekande sångfågel. Du förstår med ens det berättigade i att våra arkitekter flitigt studera äldre dagars byggnadskonst. De historiska stilarterna förbli alltid arkitekturens satsbildningslära, men icke heller mer. Tron på stilrenhetens oundgänglighet har emellertid så genomsyrat degen, att du t. ex. i en vägledarskrift om Vadstena klosterkyrka (den borde handla om dårhuset!) kan träffa den lustiga dumheten att hertig Magnus’ renässansvård är av stort konstvärde, men att det är en annan fråga om den pryder sin plats d ä r (i en gotikkyrka). Det är som om en pudel och en dogg icke skulle kunna mötas i samma port utan att förfula varandra. Kraven på de historiska stilarnas renhet äro ingalunda alltid skönhetssinnets. De ofullbordade platta tornen på Notre Dame skänka icke blott kyrkan något individuellt utan även en särskild ädelhet åt fasaden, ty de båda horisontella, man kunde säga hedniska, avsnitten bilda en lugnande och behaglig omväxling mitt bland all den vertikala gotiken. Uppsala domkyrkas Hårlemanska tornhuvar voro, trots stilbrottet, vackrare och individuellare än de nya, över vilka det mycket omordade cementet sprutat sina kaskader (“Quem deus vult perdere cementat!”). Jakobs vänliga och hemtrevna kyrka bildar ett avrundat helt, fast barocken är tornväktare och renässansen sitter på utkik i småtornen, fast korfönstren äro i en blandad övergångsstil och empiren står på predikstolen, rococon på orgelläktaren och gotiken kring kolonnerna, allt under det tysk renässans sjunger lutherska psalmer på läktarna. Där ligga stilarna omskakade som lotter i en påse. Där hålla de senaste 500 årens alla historiska stilar gemensam högmässa – och råka ändock icke i träta.

Vi känna de drakoniska lagar med vilka Athen kringskar konsterna, isynnerhet musiken på grund av dess religiösa uppgifter. Alla ha de länge sedan sprängt sina klåvar, alla utom arkitekturen. Även för denna närmar sig dock en friare dag, och den lust till självständigt skapande, som förbränt så mången konstnärssjäl, skall snart stå i ljusan låga i de yngre arkitekternas samtal och estetiska kannstöperier. Flerstädes i Englands slott och villor har så väl i möbler som rumsdekorering framträtt en fri och personlig konst, som, fullkomligt obunden av historiska stilar, förmår samla det hela till enhet. Det är emellertid icke från utlandet vi ha att lära, och Askersundssömmerskans vördnad för en parishatt är blott alltför syskonbesläktad med vår konst. Vi se norsk dramatik befrukta de doktrinära fransmännen, som aldrig utskicka en smakdogm utan att den rider snett åt någondera sidan. Vi se en svensk prosaförfattare göra uppseende i Tyskland, medan hans yngre och bättre böcker redan ligga gammalmodiga här hemma. Benägna att underskatta egen förmåga, sakna vi dock alltjämt självtillitens djärvhet och telegrafera alltid först till utlandet, innan vi våga tro. Hur blommar icke annars i inbillning och verklighet en hel sagoskog av de underligaste motiv, om blott en genial byggmästare hade händer nog dristiga att plocka dem! Något så enkelt som ett fönsterkors i en kyrka kan skulpteras till ett ljusomflutet krucifix, vars huvud och sträckta armar nå fönsteröppningens sidor och på så sätt samtidigt verka stödjande. Och är ormbunken mindre dekorativ än akantusbladet? Hur kunde icke lönnlövsslingan modelleras på en väggyta, och kunde icke rumsdekoratören uppdraga åt konstindustrien att i glas, porslin eller kolorerat trä förfärdiga ljuskronor med förebilder i de kronor av blomster och grönt som vid bondbröllop fordom hängde i stugans tak. Prästkragen, blåklinten näckrosen och näckrosbladet — alla stå de utanför vår egen gärdesgård, ypperliga i form och färg, och vänta endast att, strängt stiliserade, upplyftas i dekorerandets tjänst. Så länge självtilliten fattas, få de längta. Och vi skulle kanske ännu nöja oss med arkitekternas skolstudier, om blott våra äldsta byggnader icke gjordes till griffeltavlor för deras stilövningar.

En viss iver att modernisera är oss svenskar egen. Stockholm har sällsamt få bevarade minnesmärken för att vara en så gammal kungsstad. Lät oss åtminstone spara de få spillror, som landet har kvar!

Upptornat under olika tider, på en gång lustslott och fästning, har Gripsholm långt mindre anspråk på konststil och arkitektoniska prydnader än en i direkt skönhetssyfte anlagd och ännu av kulten begagnad kyrka. De skulle till och med störa som ett par moderna guldepåletter på en slät och simpel karolinsk rock. Stilrensandets hacka har här ingenting att nedbryta — knappast den gråmenade och retsamma moderna leksaksvallen till vänster om ytterporten Den är en oäkta teaterkuliss till spott och löje för alla, men som en koncentrerad parodi på restaureringsarbete står den till lärorik och daglig varning för byggmästare, när de gå in och ut.

Naturligtvis kan i vissa fall affektionsvärdet vara ett minimum och konstvärdet ofantligt, men till och med i en borg med så allenastående konstvärde som Alhambra framtränger anekdotvärdet med en sådan påfallande kraft, att ett restaurerat Alhambra skulle uppröra hela den bildade världen. Parthenon är en byggnad som i sin fullkomlighet och därigenom att den ej varit bostad låter skönhetsintrycket fullständigt uttränga det historiska. Detsamma är fallet med skulpturer, målningar och preciösa. Många av de äldre tavlorna på våra museer ha förut hängt på våra slott och äro följaktligen icke utan sitt anekdotvärde, Laokoongruppen har stått i Tiberius’ palats — men allt detta lämnar oss oberörda, och likväl kan även i dylika fall stundom de olika värdena råka i tvist. Din farmor efterlämnar ett präktigt toalettskrin av silver, men hon efterlämnar olyckligtvis också fyra sonsöner. Eftersom de äro fyra, men det bara finns ett enda silverskrin, låta de förfärdiga tre andra, som äro alldeles lika med det äkta. Vid arvskiftet skall du dock genast upptäcka, att ni alla fyra helst önska erhålla det äkta, och tvisten kan endast slitas genom att skänka det åt den äldste. — Eller tänk dig, att Nero låtit giva sig döden framför Venus från Milo och att en anekdot berättade huru han, dä han blundande väntade knivstöten, omfattat gudinnans knän och till henne, skönhetens gudinna, döende riktat en strof hexameter. Kullkastad av de förföljande ryttarna, hade hon mellan de knäckta lagerbuskarna stupat i gräset vid hans sida med krossad arm och med stänk av hans hjärtas flöden på sin hårda marmorbarm, och de sista kvardröjande vännerna hade över den fallna ceasaren och hans gudinna strött glömskans vallmo och kärlekens rosenblad. — Här skulle det historiska och det sköna till avgjort men för det senare råka i en sådan tvekamp, att denna bild näppeligen någonsin mer skulle kunna skänka samma odelade konstnjutning som nu. Vår inbillning skulle beständigt, ehuru i de mest individuellt olikfärgade skiftningar, visa oss den döde världshärskaren, blodstänken och blomsterbladen.

Det skall komma en dag då Fryxells historia, trots sina misstag, blir skattad som vår yppersta, vår mest åskådliga och levande, därför att han, liksom konstnären, begagnar anekdoten och skapar människor. De breda kulturskildringarna äro endast obearbetat historiskt råmaterial. De äro bronsen men icke statyn. På samma sätt skall aldrig en byggnad, som framvisar skildringar av opersonliga dekorationsmetoder, lika innerligt öppna vår själ för det förflutna som den, där anekdoten låter oss möta människors skuggor. Därför skall aldrig heller Trondhjems nya domkyrka så vinna åskådaren som Gripsholm, och liksom Palatinens kejsare mest yvdes av sitt juliska blod och snillet är stoltast av sin i födseln undfångna gudagåva, så påkallar också den röda Mälarborgen vår största vördnad för just den äkthet, som varken mynt eller arbete kan förläna.

Det personliga är inom historien det förnämsta och belyses förtroligast av anekdoten, så framt du med historien menar berättelsen om händelserna och de handlande. Visserligen fattas redan konsten så vittfamnande, att hon omsluter hela tillvaron liksom gudaormen Batriga knyter sig om alltets sju världar och sju hav och du söker i konsten såväl händelsernas drivfjäder som det högsta uttrycket för en tid, men hon bortvänder icke därför din vetgirighet från de tusen faktiska enskildheterna i de handlande personligheternas liv. Väl är hela det historiska tumultet ett krig om det sköna i dettas djupaste mening, men därmed befrias du icke på minsta sätt från att nödgas tveskifta ditt sinne mellan de olika intressena för de andliga händelserna och de i verkligheten skedda. Det är de handlande personligheterna, som giva inbillningen verklighet, och anekdoterna om deras bemödanden upphöra ingalunda att sysselsätta dig, därför att du med ännu större vördnad ihågkommer de inspirerande visionärerna. Somliga av de estetiska debatterna om rangen mellan dessa båda motsättningar av det personliga skulle kunna förlöjligas på följande sätt. Konstnärerna äro det högsta. De handlande personligheterna äro också konstnärer. Följaktligen äro de båda det högsta. Läsare, begär ej mer! Det var ändå dit båda helst ville komma. Men ett högsta förutsätter ett lägre. Vilka äro då det lägre? Förmodligen inga andra än herrar resonörer själva. Nej, de äro också konstnärer. Läsare, begär ej mer! Vi äro konstnärer allesamman; vi äro alla det högsta. Det finns endast inom det högsta olika grader eller trappsteg ända ned till det lägsta högsta — och i denna mörka källargång under empyréen sitta arkitekterna. Bakom detta vårt gyckel kan mycket väl på allvar uppställas det påståendet, att allt mänskligt skapande är konst, men i händelse du för att icke omskaka hela terminologien endast giver denna benämning åt det, som uttrycker det personliga, finnas dock skapelser, vilka i följd av sin skönhetsnatur räknas såsom konst och likväl äro mer eller mindre opersonliga. Så är tills vidare fallet med byggnads- konsten och de historiska stilarterna. De kvar- lämnade historiska stilarterna äro allt igenom lika opersonliga som icke bearbetade kulturhistoriska referat av seder och bruk. Om nu både konsten och historien sätta det personliga främst, men detta just saknas i de historiska stilarterna, då blir också dessas användande ur bådas synpunkt förkastligt. Så länge restaurerandet stannar vid illustrerande vetenskap, är det opersonligt dött. Den historiska stilarten kan först tillocka sig en glimt av personlighet genom själva den skildrande handen, men denna är modern, och kan, som redan påpekats, endast modernisera den ålderdomliga byggnaden. Ett nytt innehåll kan med många fria förändringar av enskildheter i formen befrukta en återupptagen stilart, men den nya konst som därmed framträder hör icke hemma på gamla murar. Vart du i detta spörsmål riktar din lykta hittar du således samma svar: “Funnes i riket ingen annan byggnadstomt än Gripsholm och nödgades vi välja mellan att antingen lämna denna orörd eller avstå från varje nytt arkitektoniskt skönhetsskapande, dä vore du i din rätt att gå dit och riva och bygga utan rast. Men du har gott om mark. Du är i den lyckliga belägenheten att kunna skona det gamla och dock samla din skönhetslust i nya företag liksom bevarandet av din farmors bucklade silverask icke kan hindra dig att skänka en blänkande ny åt din dotter.”

Det är både oegentligt och omöjligt att i en sak som denna uteslutande leta bindande förnuftsbevis, och här åsyftas huvudsakligen att framhålla och erkänna ett faktum, som intet bevis kräver. Vad som har affektionsvärde för den ena har det icke alltid för den andra, men beträffande Gripsholm är inför svenskarna affektionsvärdets överhöghet oomtvistligt, och nationen är berättigad att fordra, att denna dess känsla hålles i helgd. Gripsholm har föga konstvärde. Dess byggnader äro till och med råa, om du så vill. Det är intet tempel åt skönhet och konst, utan åt historiska reliker. Därför skulle möjligen delvis den kungliga livrustkammaren och klädkammaren och de på Stockholms slott insatta galakarosserna med fog här kunna söka tak. Dessa ting äro först och sist reliker och de gamla rustningarna till häst ha följaktligen också allt framgent bort behålla sin forna plats i Riddarholmskyrkan, om de ej där tagit skada. Gripsholms riddarsal är därnäst, så långt utrymmet medgiver, deras riktigaste förvaringsställe. Uppställda där, skulle de så till vida försona oss med de restaurerade väggarna, att dessa endast blevo ett oväsentligt staffage runt de höga järnryttare utan kropp, som stirra mot oss bakom fällda visir med ögon av mörker.

Gardinerna kring kung Göstas brudsäng, Gustav III:s dräkter och släde, Sofia Magdalenas förgyllda toalettuppsats — var kunde de hysas bättre än i dessa rum långt från dagens maskinslammer? A ena sidan fordrades även därvidlag stor återhållsamhet för att icke rader av glasskåp och vapen i sin tur skulle skämma prägeln av bostad, men om detta i ett eller par mindre betydande rum bleve fallet, skulle vi å den andra överse därmed i följd av släktskapen mellan borgens och dessa samlingars affektions- och anekdotvärde. Och här skulle de stå mer skyddade mot vådeld än i ett residens.

Den välmenande och i hög grad prisvärda omsorg, som hopbringat penningar till Gripsholms vård, skulle icke därmed stå utan verksamhet. Den hade fortfarande att med alla medel skydda borgen mot brand, att förse den med bästa släckningsmaterial och riklig betjäning. Den hade att samla det myckna som förskingrats och historiska reliker av olika slag, med andra ord, icke konst- och industriföremål, utan ting, som gömma erinringar om vissa människor och tilldragelser. Den hade slutligen att låta uppsätta en utförlig, med teckningar försedd beskrivning över varje rum, över dess utseende vid olika tillfällen, över var hågkommen händelse, som där tilldragit sig, var anekdot, som fäst sig vid ett dörrlås, en trappsten, ett bord, eller klängt sin levande murgröna utefter en vägg. Så bevarat bleve Gripsholm det äkta och naturliga hem för våra historiska minnen, vartill aldrig murslevens eller färgpenselns efterbildningar kunna göra det.

1894

Verner von Heidenstam

 

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s