Olika ämnen

Landskap: Öland (Text från 1840)

Topografi

Denna, mellan Gottland och fasta landet belägna ö är skild från det sistnämnda genom ett sund, som mellan Färjestaden på Öland och Calmar är 3/4 mil bredt, men ännu smalare ett par mil ofvanföre, der det blott utgör 3/8 mils bredd. Ehuru Öland håller ej mindre än nära 14 mils längd, sträckande sig parallelt med fasta landets kust, är det likväl ej bredare än högst 1 1/2 mil (från Mörbylånga skans till Brunneby strand), och dess minsta bredd utgör 3/8 mil. Dess areala innehåll är 12 qvadratmil.

Öland har ett alldeles eget utseende, hvilket så mycket snarare faller i ögonen, som ön är så liten och flere partier sålunda kunna lättare på en gång öfverskådas. Längs utåt vestra sidan af ön sträcker sig en höjd, kallad Vestra Landborgen, hvilken på somliga ställen sakta sluttar ned emot stranden, på andra åter är lodrätt afbruten i branta klippväggar. På denna landhöjd, merändels vid dess öfversta kant, fortlöper en sandås, rundt omkring ön, i en oval ring, äfven utmed östra sidan, der den dock är lägre och stundom afbruten, och får der namn af Östra Landborgen. På dessa landborgar löper öns landsväg. Den vestra öns största höjd uppstiger till omkring 112 Pariserfot; derifrån har hela landet en sakta lutning åt östra hafsstranden; dock så att mellersta landet är mera horizontelt, men afsluttningen närmare östra stranden mera påskyndad. Landet emellan begge landborgarne kallas Midtlandet, och det medlersta åter derutaf, hvilket har så tunn mullbetäckning, att det är odugligt till odling och endast utgör en mager betesmark, kallas Alvaren. Denna Alvar intager dock ej alltid just midten af ön, ej heller är den öfverallt sammanhängande. Än vidgar den sig, nästan ända fram till landborgen, än sammandrager den sig mer. I norr lemnar den rum för skogar, åt söder har den största vidden. Det är en vidsträckt slätt, ett slags allmännings-bete för ön, alldeles utan skog. Mellan Alvaren och landborgen ligga öns flesta byar; mera sällan ligga gårdar nedanför den sistnämnde. Detta kustland, mellan hafvet och landtborgen , är dock det mest fruktbärande på ön, och synbarligen tillkommet genom tillandningar. Det har en olika bredd, stundom närmare 1/8 mil, och upptages af åkrar, ängar och smärre skogar, mest af löfträd.

Hela Öland utgör, likasom Gottland, ett öfvergångs-kalkberg, men skiljer sig derifrån och liknar mera våra öfriga öfvergångstrakter deruti, att kalklagret stundom underbäddas af lerskifferlager, hvilket är starkast, der landet kommer närmast intill fasta landets tydligen uppstående grundberg. Der ligger ett mäktigt alunskiffer-lager, som meddelar denna trakt en med medlersta Sveriges öfvergångstrakter liknande beskaffenhet, hvaremot längre i norr, der alunskiffern förlorar sig, beskaffenheten mera närmar sig Gottlands. Äfven har man i sednare tider på ett eller annat ställe funnit ett underliggande bottenlager af sandsten. Kalkstenslagret har tvenne hufvudhvarf: ett rödbrunt, som är det öfversta, och ett grått. Det är på midtlandet blott höljdt af en grund mullbetäckning. På Alvaren ligger det ofta alldeles blottadt, och närer endast glest uppskjutande grässtrån och smärre vexter.

BERG, som uppstiga till någon höjd öfver landborgen, saknas. Sjöar eller Träsk förekomma här ganska sparsamt. Endast i norra delen finnes 2:ne små, och en större, Hornsvikens sjö nära 1/2 mil lång, 1/4 mil bred. Ingen enda ström finnes, om man ej så skall benämna Hornsvikens korta utlopp i hafvet hvilket kallas Ålkistan.

Historia
Öland har haft befolkning från urminnes tider. Ragnar Lodbroks söner härjade det. Under namn af Eovland förekommer det i Wulfsteins reseberättelser för kung Alfred den store i England.

Från christendomens första införande i landet förvarar Öland inga serdeles minnen. Under Medeltiden utgjorde det ett föremål för de förnäma herrarnas lystnad. Hertigarne Erik och Waldemar, Birger bröder, erhålla det på sin lott, då riket delades dem emellan. Hertig Waldemar höll sedermera hof på Borgholm, som efter hans död innehades i flere år af hans enka, furstinnan Ingeborg. Digerdöden gjorde här stor förödelse, och ännu visar allmogen på Persnäs kyrkogård en stenhäll kallad Digerflisa, på hvilken alla de, som öfverlefvat digerdöden på Öland, kunnat rymmas. Elfva år derefter härjades Öland af Danskarne, under kung Waldemars ryktbara Gottlandståg.

Bo Jonsson Grip hade sedermera Öland i förläning intill sin död, och derefter blef det intaget af den förrädiska Magnus Gren. Carl Knutsson beslöt att belägra förrädaren på Borgholm. Carl ankom dit med sin flotta. En dimma gynnade hans landstigning.

Slottet uppgafs och Carl Knutsson erhöll det sjelf i förläning. Han satte sin måg, den tappre Erik Eriksson Gyllenstjerna, till befälhafvare deröfver. Denne blef sedermera belägrad af konung Christian, som vid detta tillfälle åtföljdes af Magnus Gren, den der öfverlupit till honom. Gyllenstjerna nödgades dagtinga, men vilkoren brötos af Danskarna, som icke kunde återhålla sin roflystnad, vid åsynen af ett kärl med mynt.

Erkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjerna flydde från sina ärelystna planer till Öland, der han på Borgholm uppgaf sin oroliga anda. Ivar Axelsson Tott innehade sedan både ön och slottet, der han blef belägrad af Sten Sture den äldre, som också slutligen intog slottet. Danskar och Svenskar kämpade sedermera om Öland och egde det ömsevis, tills amiral Norrby lenmade det åt sitt öde, och Gustaf den förstes höfding, Arvid Westgöte, som förut intagit Calmar, infann sig på Öland och emottog dess innevånares trohetsed för sin konung. Erik XlV hade, såsom kronprins, Öland i förläning.

Under Eriks regering blefvo Ölands farfatten, serdeles omkring den ensliga Jungfrun, skådeplatsen för många lysande bedrifter till sjös. Den tappre amiralen Jacob Bagge ankom hit med Svenska flottan 1563, för att fördrifva Danskarne, som landstigit och härjat på Öland. Wid södra udden träffades flottorna, och striden varade en hel dag. Intetdera partiet kunde tillskrifva sig segern. En Dansk vice amiral Bilde blef skjuten, och amiral Peder Skrams skepp blef illa tilltygadt. Äfven tvenne Svenska skepp skadades.

Följande året utlopp Svenska flottan ånyo, då Bagge hissade sin amiralsflagga på ett det största skepp, som beseglat Östersjön, Mars Jutehataren af 200 kanoner. Danska och Lybska förenade flottorna träffades emellan Gottland och Öland. En storm hade skingrat de Svenska skeppen, men några de bästa voro likväl tillsammans den 30 Maj. Genom en skicklig manöver, som gynnades af vinden, trängde Bagge de förenade flottorna emot Ölands norra udde och sköt ett Lybskt skepp kalladt Långa Barken, i sank. Natten afbröt den sålunda började striden. Men följande dagen då Bagge angrep, kastade sig vinden, så att Svenska amiralskeppet blef något skildt från de öfriga. Lybeckarne försökte flere gånger äntra, men blefvo afslagne. De omgåfvo Mars Jutehataren på alla sidor, men denne affärdade det ena fiendtliga skeppet efter det andra, så att det såg ut, som det enda Svenska skeppet skulle blifvit segrande. Men i detsamma föll en Lybsk “feuerboll” om bord och träffade en krutfjording, som straxt antändes. Elden grep derefter hastigt omkring sig. Då beslöt Bagge att gifva sig fången med sitt manskap. Hon gick ombord på Lybska amiralskeppet, medan Lybske amiralen störtade om bord på det brinnande Mars Jutehataren, för att plundra. Men i detta ögonblick sprang Jutehataren i luften, så att Lybska amiralen tillika med en mängd både Svenskar och Lybeckare förgingos.

Svenska flottan erhöll sedermera trenne befälhafvare, men desse voro oense. De höllo undan för Danskarna, som landstego och härjade på Öland. Då skickade konungen den ädle Clas Christerson Horn att taga befälet. Denne träffade Svenska flottan, 28 skepp, vid Ölands norra udde, Om morgonen den 12 Augusti kom hela fiendtliga flottan af 40 skepp emot honom med stark vind, så att Horn fann rådligast att segla undan mot Gottland, tills vinden vände sig. Så snart detta inträffade kastade han om och angrep fienderna, som höllo undan till Ölands norra udde. Invid ön Jungfrun fattade Danskarne stånd, och en häftig strid begynte. Den fortfor äfven följande dagen. Under tiden afvaktade konung Erik i Calmar med bekymmer underrättelser om stridens utgång. Han beslöt att skynda Öland till understöd. I spetsen för en “geswader ryttare och 3 fänikor knektar” ilade konungen öfver sundet, samlade till sig Ölands allmoge och ryckte till stranden, utanför hvilken sjöstriden försiggick. Med dragen värja; omgifven af blanka ryttare, satt konungen och åskådade, huru Svenska flottans öde afgjordes. Snart drefvo fiendtliga vrak emot kusten, och fienderna flydde, sedan de förlorat slaget och flere af sina bästa skepp.

Det tvenne följande åren föreföllo äfvenledes strider; men vid Öland afgjordes ingen större sjöstrid. Wid Böda hamn hölls en skarp skärmytsling. Svenska flottan hade alltjemt varit öfverlägsen.

Konung Johan III hade en serdeles vård om Öland, emedan han ämnat det till lifgeding åt sin gemål Cathrina Jagellonica. Presterna visade också sin tacksamhet emot honom, genom den tillgifvenhet de visade för hans Liturgi.

Mot slutet af Carl IX:s regering, sedan konung Christian af Danmark genom förräderi bemäktigat sig Calmar, landstego Danskarna på Öland. De ryckte emot Borgholms slott, hvars tappre befälhafvare Johan Månsson Ulfsparre nödgades uppgifva slottet. Ölands innevånare måste underkasta sig Danmark. Christian lofvade, att de skulle i tre blifva frie från utlagor. Men detta löfte bröts likväl genast. Kronprinsen Gustaf Adolf, som låg i Småland vid Ryssby läger, begaf sig dit med 2000 man. Landets innevånare reste sig, och ihjälslogo många Danskar. Gustaf Adolf framryckte mot Borgholm med en afdelnig af 600 man. Emellan Repplinge kyrka och Borgholm träffade han en större Dansk här, som kom slottet till undsättning. Han nedhögg likväl på stället 800 man, tog 100 tillfånga och dref de öfriga till Repplinge, der de fattade posto på kyrkogården. Prinsen angrep dem äfven här. De försökte antända kyrkan, som de förut nyttjat till stall, och flydde. Prinsen angrep derefter slottet, som uppgafs, efter ett tappert försvar. Besättningen fick aftåga. Fästningen öfverlemnades “utan någon arga list” såsom kapitulationsvilkoren innehöllo, “utan svek eller bedrägeri, antingen med krutsprängning, förgift eller hvad namn det hafva kunde.” Å sin sida uppfyllde äfven prinsen vilkoren så noga och samvetsgrannt, att Danskarne vid aftågandet “underdånigst tackade honom för det han unnade dem ett så christeligt krigsmansqvarter.” Prinsen inlade derefter Svensk besättning i slottet, och utnämnde den tappre Peder Michelsson Hammarschöld till befälhafvare och öfverste på Öland.

Carl IX dog kort efter det Hammarschöld emottagit befälet öfver Borgholm och Öland. Danskarne gjorde äfven åtskilliga ströftåg, hvarunder de anföllo och härjade flere byar och gårdar, men Hammarschöld var alltid vaksam och dref dem genast sin väg. Slutligen, i Februari 1612, ankom den förstärkta Danska hären, fördelad i tre hopar, marscherande öfver det tillfrusna sundet till Öland. Hammarschöld uppställde äfven sitt folk i tre divisioner, en på isen, en på stranden och en tredje i skogen. Danskarne blefvo slagne af den första divisionen och drogo sig med förlust tillbaka.

Om våren ankom hela Danska flottan till Calmar. En stor expedition gjordes derifrån mot Öland. Vid solens uppgång, pingstdagen den 31 Maj 1612, lade 300 Danska krigsskepp till vid en udde, Edholmen, vester om Mörbylånga kyrka, och Danskarne landstego. Hammarschöld skyndade dit med en fana ryttare, en fänika knektar och Ölands allmoge från tvenne härader. Han uppehöll fienden ända till middagen; men då nödgades han vika för Danskarnas grofva kanoner. Han drog sig likväl tillbaka i noggrann ordning. Danska rytteriet förföljde honom, men förmådde icke göra någon serdeles skada; och han ankom lyckligt till Borgholms slott.

Följande dagen tågade han ut från slottet. Han träffade Danskarna en half mil derifrån, och hade i början öfverhand. Men slutligen blef hans rytteri alldeles uttröttadt och begynte vika. Hammarschölds fotfolk råkade derigenom i ordning, och Danskarne kastade sig emellan Svenskarne och slottet, för att afskära reträtten. Men Hammarschöld ordnade hastigt sina kämpar och bröt igenom Danska hären, så att han återkom, ehuru icke utan förlust, just i rättan tid, till slottet.

Nu begynte Danskarne att formligen belägra Borgholm. Deras grofva artilleri hade en stor öfvervigt öfver de små Svenska kanonerna. Besättningen, ehuru tapper, var fåtalig och anhöll derföre slutligen, att Hammarschöld skulle begära ackord. Danskarne svarade, att ackord icke kunde medgifvas på andra vilkor, än att Hammarschöld först utlemnades. Den tappra besättningen besvarade denna skymfliga fordran med härskri, och förklarade, att den hellre skulle spränga sig i luften än förråda sin tappra befälhafvare. Då blefvo Danskarne medgörligare. Slottsbesättningen fick gå fri ur fästningen och öfverskeppades till fasta landet. Hammarschöld måste likväl ingå på den förpligtelsen, att på tvenne år icke bära vapen mot Danmark.

Ett förfärligt öde öfvergick sedan Öland. Innevånarnes under hela kriget ådagalagda trohet mot Sverige blef straffad med de grymmaste härjningar. Presterskapet bortsläpades i fängelse till Danmark, och hela ön blef förödd. Men snart fingo de danskar, som blifvit qvarlemnade på Öland, sjelfve erfara följderna af sin grymhet. En förfärlig hungersnöd, åtföljd af sjukdomar, uppkom. Befälhafvarne misströstade att längre kunna försvara de med så mycket blod vunna orterna. De togo derföre allt hvad som kunde bortföras, och till och med klockorna ur kyrktomen.

Då fredsslutet i Knäröd återställde Öland med Borgholms slott åt Svenska kronan, befanns hela landet alldeles utblottadt och på slottet alltså förstördt, att der icke ens funnos dörrar eller fenster i behåll. Gustaf Adolf sökte återställa öns välmåga. Han besökte Öland flere gånger och såg sjelf till, att dess försvarsverk sattes i stånd.

Under drottning Christinas regering tilltog Ölands handel, och landet hemtade sig småningom från krigets olyckor. Prins Carl Gustaf erhöll Öland i förläning och sysselsatte sig der med Borgholms slottsbyggnad och med lustbarheter, under det han undandrog sig deltagandet i den misstänksamma drottningens politiska planer. Han lät bygga en mur tvärt öfver landet, vid Ottenby, för att sålunda instänga hjortarna och hindra dem att göra skada på allmogens åkrar. En mosse i Köpings socken lät han med stora kanaler utdika och odla.

Carl Gustaf hvälfde stora planer i sin ärelystna själ. Traditionerna berätta, att hans hejdade själskrafter stundom på Borgholm gett sig luft i vilda dryckeslag och orgier. När han reste till Upsala riksdag, der han skulle emottaga Christinas krona, yttrade han till en af sina följeslagare på resan: ”Antingen en half aln högre eller en half aln lägre, innan jag reser denna vägen tillbaka.”

Då Christina afsade sig regeringen, förbehöll hon sig bland andra landskaper, Öland, hvars inkomster skulle tillfalla henne. Hon utöfvade de flesta kronans rättigheter derstädes, tillsatte prester och embetsmän, men var likväl bunden af rikets lagar.

Carl Gustafs planer med Öland kommo icke till fullbordan under hans fälttåg, men han erinrade sig alltid med nöje denna sköna ö. ”Mitt goda Öland!” utropade han flere gånger under sina krigståg i Pohlen, ”mitt goda Öland! En gång när jag blir trött af affärerna, vill jag ändå sätta mig der i ro, och låta min son slitas med regementet.”

Krigets förödelser hunno under hans regering icke till Ölands landamären. De kommo i stället under Carl XI. Svenska flottan, kommenderad af gamle riks-rådet friherre Lorenz Creutz, en ärlig man men okunnig sjöman, hade drifvit den Danska till Kögebugt, men der hade Danskarne erhållit förstärkning af en Holländsk flotta, så att Svenskarne nödgades segla undan, och förföljdes af den Holländske amiralen Tromp, som tog befälet öfver de förenade flottorna.

Det var den 1 Juni 1676. Winden hade tilltagit om natten, så att det blåste starkt om morgonen. Svenska flottan gick för fulla segel. Ölands södra udde syntes och förbiseglades, men på en och en half mils afstånd, emedan Svenska styrmännen icke voro rätt skickliga. Holländarne kände farvattnet bättre och gingo närmare udden, för att taga lofven af Svenskarne. Creutz styrde långsåt Ölands östra kust med sitt präktiga skepp Stora Kronan om 126 kanoner. Den öfriga flottan följde honom. Amiral Uggla, på Svärdet om 86 kanoner, var befälhafvare för andra eskadern.

Utanför Hulterstads kyrka nalkades Tromp de Svenska skeppen och begynte elden, egentligen för att med röken betäcka en maskerad brännare. Denna brännare såg ut som ett 54 kanonskepp, förde viceamirals-flagg på toppen och lossade stundom kanonskott. Den skickades just på Stora Kronan. Men Danska krigsfångar, som, i likhet med andra, fruktade brännaren, upptäckte hans farliga egenskap. Creutz öppnade då 8 af sina understa styckeportar för att skjuta brännaren i sank. Nu gjorde Uggla signal och frågade, om han fick! vända med sin eskader för att anfalla den del af fiendtliga flottan, som var närmast, innan de öfriga hunno den till hjelp. Denna signal bifölls från amiralskeppet, som sjelf genast begynte vändningen. Men Creutz verkställde denna manöver med alla seglen i topp och utan att hafva stängt styckeportarna. Skeppet lade sig derföre på sidan, kantrade och sjönk. Lanternan i krutkammaren blef i detsamma krossad af en kruttunna och i ögonblicket sprang däcket i luften, så att endast 40 menniskor blefvo räddade. Uggla, som nu tog befälet, måste straxt derpå göra en vändning för vraket af Kronan, men förlorade i detsamma stormasten. Han omringades af femton fiendtliga skepp, men försvarade sig med hjeltemod, tills efter hand alla tre masterna blifvit nedskjutna. Amiralerna Tromp, Juel och Rothstein beslöto alla tre på en gång äntra. I detsamma hakade sig, oaktadt de tre amiralernas förbud, en brännare, stor som ett 50 kanonskepp, fast vid aktern af Svärdet och sprang i full låga. Nu ropade man till Uggla, att han skulle rädda sig, men han fortfor med striden och svarade, att han ”icke ville lemna ett så kapitalt skepp, med så stora stycken, i fiendens händer, eller gifva sig fången, utan fäkta som en ärlig man, till dess han måste salvera sig i sjön.” Klockan var 4 på eftermiddagen, då Svärdet råkade i brand. Långt in på natten lyste elden utanför Låglöts kyrka. Den tappre Uggla sjelf tillika med 600 man af besättningen omkommo. Trenne skepp blefo tagna af fienden och tvenne förlorades sedermera genom styrmännens oförstånd, så att Svenska flottan vid Öland led en af sina största förluster, bestående, bland andra, i de efter regalierna uppkallade förnämsta skeppen, Kronan, Svärdet, Äpplet och Nyckeln.

Det följande året 1677 blef Öland anfallet af fienderna. Både Danskar och Holländare gjorde landstigningar på olika ställen. Danskarne voro vildast. De härjade och brände kyrkor och byar. Allt, hvad som kunde bortföras, blef röfvadt. Holländarne voro menskligare: de borttogo kyrkornas skrud, men skonade byarna, emot en brandskatt och förstörde icke heller de obergade skördarna, såsom Danskarne hade gjort. Flottan begaf sig derefter till Borgholm, som besköts från sjösidan, under det 3,500 man landstego för att belägra slottet, hvars besättnig endast utgjordes af 200 ryttare. Men den lilla besättningen försvarade sig så manligt, att Danskarne ingenting kunde uträtta. Efter några dagars förlopp kom amiral Hans Wachtmeister de tappra till undsättning, och Danskarne måste skyndsamt och med förlust förfoga sig bort.

Åren 1678 och 79 väntade man ett nytt besök på Öland af Danskarne, men landet var så utplundradt, att de icke ansågo det löna mödan att landstiga.

Det fordrades Carl XI:s hushållsanda och förvaltningssinne för att så snart, som verkligen skedde efter fredsslutet, återgifva det utblottade landet lugn och välstånd. Han lät mäta, refva och skattlägga Öland, och visade dess innevånare vid flera tillfällen sin kungliga välvilja. Han höll jagt på ön och vårdade sig serdeles om dess skogar. Äfven lät han förbättra och försköna Borgholms slott.

Under Carl XII:s tid förlorade Öland dels genom de beständiga krigen, dels genom den förfärliga pesten 1711 och 12 så mycket af sin befolkning, att två tredjedelar af ön råkade i ödesmål. Då inflyttade en mängd Smålänningar, så att landet småningom blef åter befolkadt. Det har sedermera åtnjutit en ostörd fred.

Under 1788 års krig väntade man väl en Rysk landstigning, men den uteblef. Utanföre södra udden föreföll det följande året en sjöstrid emellan Svenska flottan, under Hertig Carls af Södermanland befäl, och den Ryska, under amiral Tschitschagoff. Båda partierna tillskrefo sig segren.

I sednaste tider har Öland vunnit mycket i välmåga och trefnad, isynnerhet genom enskiftes-författningen och de stora allmänningarnas fördelning på byarna.

Fornlemningar
Öland är öfverströdt med fornlämningar. I hvarje socken träffar man på stränderna domringar och ättekullar, borgruiner och stensättningar af skeppsformer.

Bland de märkvärdigaste skeppsformer äro Forgallaskeppet i Boda Socken och den af allmogen så kallade Noe Ark i Högsrum. Den sednare är vackrast, eger 45 alnars längd och 6 alnars bredd, spetsig i begge ändar. De stenar, som utmärka stäfven och aktern, äro kalkflisor. Sidorna utgöras af tätt sammanlagda gråhallar. Tvertöfver skeppsformen äro lagda femton stenrader, som utmärka roddarbänkarna. En granithäll är upprest i luften, der masten skulle vara.

Ruiner af borgar äro Borgha- Edha, en af törnen öfvervext borgmur i Högby, Löthsborg i Löth, Wagnborga borg i Köping, Svarteberga borg i Repplinge, Wipetorps borg i Högsrum, Ismanstorps borg i Långlöth, den häst bibehållna; Sandby borg i Sandby, Triberga borg på sjelfva Alvaren i Hulterstad, Treby borg i Segerstad, Eketorps borg i Gräsgård, Bårby borg i Mörbylånga, Lenstads borg i Thorslunda, och Gråborg, den största, i Algutsrums socken. Ismanstorpsborgen är uppförd i en oregelbunden cirkelform af fasta 8 till 10 alnar tjocka murar, på yttre sidan af 6 alnars, lodrät höjd, på inre sidan försedda med trappsteg. Borgen har haft fyra portar. Låga murar qvarstå efter husen inuti borgen. Dessa hus hafva varit belägne under jordytan, så att takresningen hvilat på de för handen varande murarna. Gråborgen eller Algutsrums borg har haft ännu högre och fastare murar. Den hade tre portar, af hvilka ett porthvalf ännu återstår. Det inre af denna, liksom flere af de andra borgarne, har numera blifvit odladt till åkerfält. Traditionen berättar att sju höfdingar i hvar sin borg lefvat på Öland och bekrigat hvarandra, tills Gråborgshöfdingen, som hette Bugislef, slagit ihjäl de andra och intagit hela landet. En mängd stenkors äro uppresta dels på sådana ställen, der mord blifvit begångna, dels såsom andaktsvårdar. Bland dessa är Ryningskors eller Hallnäsastenen i Persnäs, der en Ryning fallit af hästen och dött. En andaktsvård i Algutsrum, bestående af tre stenhällar, är äfven märklig.

Ölands kyrkor äro till största delen reparerade och ombyggda i nyare tider. De äldre hafva ofta tvenne torn, af hvilka det ena är indeladt i flere rum, der man antager, att de kringvandrande munkarna under katholska tiden njutit härberge. Bland ruiner af kyrkor, anmärkes Sikavarps eller som det nu mera kallas Långöre kapell i Bredsätra. Ruinen af St. Knuts kapell i Algutsrum ligger nära Gråborg. Rosenkinds kapell, som länge varit en ruin, blef 1782 helt och hållet nedbrutet och stenen använd vid byggnaden af Ölands Fyrbåk på södra udden. Denna båk är 60 alnar hög, och byggd som en rund pelare, till hvars höjd en spiraltrappa leder.

Tvärtöfver Öland har fordom en mur varit byggd, hvaraf ännu lemningar synas. Den sträckte sig genom Löths och Ålböke Socknar. En annan mur är den, som ännu finnes vid Ottenby.

Borgholms Slott är Ölands förnämsta fornlemning. Denna sköna ruin är belägen på vestra Landborgen, just på ett hörn, som bildas af Borgholmsviken. Flere konungar bidrogo att bygga och försköna slottet. Men det förföll mycket under det förra seklet, tills en vådeld 1806 helt och hållet förvandlade det till en ruin.

Statistiska uppgifter 
Öland lyder under Calmar landshöfdingedöme och stift, ehuru det både haft egna landshöfdingar och egna superintendenter i fordna tider. Det indelas i Norra och Södra Motet, samt utgöres af 22 pastorater. Borgholm, Ölands enda stad, eger 288 innevånare och är obetydlig. Denna stad blef anlagd 1817. Ottenby kungsladugård, ligger på södra udden. I Ottenby Lund, en skön park, finnes ännu hjortar. Der har äfven tidtals varit ett Stuteri, som regeringen underhållit.

Ölands Alunbruk, i Södra Möckleby socken, är det största i Skandinavien. Det blef anlagdt af landshöfding Axel Adlersparre 1804. Werket är fördeladt i 20 lotter, och dess årliga tillverkning utgör omkring 200 tunnor. Wid bränningen begagnas sjelfva skiffern såsom eldningsämne, och hela bruket är förträffligt inrättadt.

Ölands hela areal utgöres af 269,150 tunnland. Dess folkmängd är omkring 28,000 personer. Hemmantalet utgör 819. Öland är indelt till båtsmans-håll, och underhåller tvenne kompanier af tillsamman 250 man.

Fordom hade Öland ett eget slag hästar, kungshästar kallade, utmärkta för sin litenhet och härdighet. Genom regeringens åtgärder blefvo dessa småningom utrotade, så att redan på slutet af 1700-talet det var svårt att erhålla några. De, som finnas i norra delen af ön, kallas dampar, och äro nästan vilda, ty de föda sig ute både vinter och sommar.

Seder och folklynne
Öland är ett intressant och märkvärdigt landskap. Hvart man här vänder sina fjät, stöter foten nästan på en stensättning eller sluttningen af en ättehög. Icke, sällan stöder en runsten väggen af bondens lada och hans plogbill klingar ofta mot skärfvorna af en vikingsurna. Och ännu qvarlefver från denna stridbara tid i nationallynnet mycken häftighet, men tillika mycken djerfhet och beslutsamhet. Ölänningens mod går stundom, går ofta till öfverdådigt trots, inkastar i obetänksamheter, urartar till sjelfhämd. Men rätt behandladt, kan det ännu blifva en källa till stora bragder. Hans tapperhet och outtröttliga verksamhet göra honom till förträfflig både soldat och sjöman.

Åkerbruk och stenbrytning äro Ölänningarnas förnämsta yrken. Fiskerierna äro icke serdeles lönande. Norra delen eger ännu skog, men öfverhufvud måste bränsle föras från Småland, i synnerhet som torfmossar icke äro allmänna. Man känner ännu blott en.

Plancher
1. Borgholms Slott på en udde af landborgen, omgifven af en yppig vegetation vid hafsstranden. I fonden synes hafvet och Småländska stranden.

borgholms-slott

Borgholms Slott

2. Jungfrun, sedd från Böhlsbacken i Småland. I fonden synes Öländska stranden. Denna märkvärdiga klippholme är obebodd. traditionen berättar, att en jungfru förföljd af en sjörövare, tagit sin tillflykt hit, för att dölja sig. Då hon icke här funnit något uppehälle, har hon störtat sig i en sjö överst på klippan, der vattnet sedermera blivit svart. I historien har Jungfrun märkvärdighet för de däromkring hållna sjöstrider.

jungfrun

Jungfrun

3. Ölands Alvar. Den ödsliga, dystra slätten omgifves af en krans väderqvarnar, emedan hvarje bonde eger en eller flere sådana. Vegetationen och byarna ligga på sluttningen nedanför landborgen, så att, då man befinner sig på Alvaren, man endast ser den brunbrända marken och hafvet.

alvaren-oland

Alvaren på Öland

(anno 1840)

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s