Olika ämnen

Inga belägg för motsättningar mellan Svear och Götar (1)

av

Pontus Fahlbeck (1884)

Inget skede i vårt folks liv rymmer i sig så stora och så mångfaldiga omvälvningar som det, vilket bär namnet ”striden mellan Svear och Götar”. De historiska källorna för samma tid ge oss långt ifrån en nöjaktig upplysning därom eller låta oss ens tillnärmelsevis följa utvecklingen i spåren. Vad de förmäler, gäller mest tronstrider och tvister rörande konungavalet. Men därtill inskränka sig ingalunda tidens händelser. Vi finna det bäst, om vi se på deras slutliga resultat i stat och samfund, om vi jämföra 12- och 1300-talens Sverige med det forntida.

landsbygden-133

Före år 1060 är Sverige ett forngermanskt samfund, väl ej i dess äldre form med ringa yttre omfattning, men alltjämt med dettas demokrati och dess ärftliga konungadöme; med 1200-talet, efter det att vårt folk dragits in med i den europeiska kulturkretsen och blivit delaktigt av kristendomen, är det ett medeltidssamhälle, i allt olikt vad det fordom var. Den demokratiska jämlikheten bland de frie männen har fått vika för en aristokrati och aristokratiska institutioner, det ärftliga konungadömet för valriket, eller åtminstone är det på väg att vika för detsamma, och slutligen den provinsiella avsöndringen och självständigheten för en centraliserad helstatsförfattning. Man kan inte tänka sig större omvälvningar i ett folks inre läge. Perioden är rätteligen att betrakta såsom en enda stor födslovånda för vårt folk, varunder det avlägger en skepnad för att antaga en ny. Och all denna ombildning och utveckling har man sammanfattat under titeln ”striden mellan Svear och Götar” eller även ”Svears och Götars strid om konungavalet”. Det är endast en tilldragelse ibland många, endast ett moment i en innehållsrik utveckling, man härmed framhållit, konflikten nämligen mellan provinspartikularismen och riksenheten. Därom vore dock mindre att säga, eftersom de få underrättelser, vi äga från nämnda tid, handlar huvudsakligen om den här konflikten. Men man har missförstått de förra och därigenom skapat sig en vrångbild av den senare, av konflikten själv, dess väsende och ursprung. Själva det namn, man givit där åt, innebär misstaget.

Att utveckla och, så långt omständigheterna medger, begrunda den här uppfattningen utgör avsikten med förevarande uppsats.

Det må väl tyckas vara ett djärvt företag, jag härmed inlåtit mig på. Allt sedan den svenska historieforskningen avlagt barnkläderna och ifört sig den moderna vetenskaplighetens rustning, har den inre strid, som under perioden 1060-1250 skakade riket, uppfattats såsom en tvekamp mellan de båda stora stammar, Svear och Götar, varav vårt folk förmenats bestå. Man har betraktat kristendomens seger över hedendomen såsom den tilldragelse, vilken löste bandet, som sammanhöll de två folken, och därmed öppnade rum för striden. Dess närmaste anledning gav konungavalet; men dess inre grund var stamåtskillnad. Den konflikt, källorna omtala, var en stamstrid.

Så uppfattades dessa tilldragelser redan före Geijer, och så uppfattas de ännu i dag. Perioden bär alltjämt namnet ”striden mellan Svear och Götar”, och konflikten framställs alltjämt såsom grundad i stamskillnad. Det tycks, att en åsigt, vilken äger sådana anor, och som städse kunnat fröjda sig åt ett enstämmigt erkännande – ty mig veterligen har hon aldrig blivit anfäktad – borde vara fredad för tvivlet. Likväl har det varit mig omöjligt att undertrycka den misstanke om dess riktighet, som studiet av hithörande ting en gång väckt och sedan städse ökat. Ju närmare jag granskat varje enskildhet i tidens händelser, dess svårare har jag haft att finna stammotsatsen, tills slutligen den övertygelsen stadgat sig, att ingen sådan fans, och att alltså striden mellan Svear och Götar är en dikt, som vi måste eliminera ut ur vår historia. Jag skall i korthet framlägga de skäl, varpå denna övertygelse är fotad.

Det ligger enligt min mening ett dubbelt misstag till grund för den vanliga föreställningen, det ena dock förnämligast endast som följd av det andra. Man har oriktigt tytt de tilldragelser själva varom fråga är, oroligheterna under Stenkilska och de båda följande samtida konungahusens tid. Det är häri själva villfarelsen består. Men att man detta gjort, att man missförstått tidens händelser och källornas uppgifter, det beror i sin ordning helt visst på ett misstag av annat slag. Man har betraktat Svear och Götar såsom två, visserligen i det stora hela besläktade, men dock bestämt skilda folkstammar, vilka invandrat hit olika tid. Uti denna stammotsats har man sedan sett den röda tråden i vårt folks liv, väl inte för tiden efter det 13:e seklet, ty den röjer inte ett spår därav, ens för den mest sökande blick – såsom man ju dock kunnat vänta sig, i händelse att en dylik stammotsats verkligen existerat; nej, det är uteslutande i vår äldre och äldsta historia, man trott sig finna honom, men här så mycket starkare framträdande. Den sätts där till och med som själva utgångspunkten för svensk nationalitet och svensk historia. Det är med dessa historiska förutsättningar för ögonen, man bedömt och förklarat tilldragelserna under ifrågavarande tidsskede. Inte undra på, att man i dem såg yttringarna av nämnde stammotsats och betraktade konflikten mellan landskapen såsom en verklig stamstrid. Detta åskådningssätt måste erbjuda sig av sig själv. Man fick härmed en lika enkel som naturlig förklaring av den inre oro, som källorna betyga; striden vart till en strid mellan, Svear och Götar. Så uppfattad blev denna strid sedan i sin ordning ett bevis på verkligheten av stammotsatsen.

Åsikten om Svear och Götar som två skilda stammar

Innan jag börjar undersöka själva de tilldragelser, vilka utgör det egentliga föremålet för denna studie, måste jag på grund av nu anförda förhållande först och främst skärskåda åsikten om Svearnas och Götarnas ursprungliga stamskillnad, utan hänsyn till dessa tilldragelser och det stöd, de ansetts ge däråt. Endast om vi vet, vad vi bör tänka i denna sak, blir det oss lätt att finna den rätta tydningen av de senare.

Åsikten, att Svear och Götar är två skilda stammar, grundar sig i främsta rummet på föreställningen, att de under olika tider invandrat i vårt land. Ursprunget till nämnda föreställning åter är Ynglingasagans berättelse om Odins invandring med sina Asar. Den är således lika gammal i vår historia som bekantskapen med denna saga; och märkvärdigt nog har den överlevt tron på nämnda sagas trovärdighet i övrigt. Det var Geijer, som bragte Ynglingasagan i misskredit i fråga om den konungarad, hon ger, genom att i henne spåra en poetisk tanke: en ätts undergång i följd av en förbannelse, som drabbat ett av dess led. Mot dess berättelse om invandringen hade han däremot inget att invända. Vid denna uppfattning har vi i vårt land förblivit ända till senaste tider. Härmed har emellertid det egendomliga fallet inträffat, att just vad som förtjänar att sätta tro till i Ynglingasagan, det har man gjort misstänkt; och vad som definitivt är att förkasta såsom varande ren dikt; det har man tagit fasta på och skänkt tilltro.

Geijer misstog sig, då han i Ynglingasagan trodde sig se en poetisk ättsaga, diktad över ett tema om skuld och straff, förvärvat och ärvt inom en ätt samt slutande med dess undergång. Berättelsen i 17 kapitlet om den förbannelse, som Visburs söner av första giftet fästade vid halsringen, deras moders morgongåva, till vilken förbannelse trollkvinnan Huld sedan lade ännu två, den sista gällande ätten i dess helhet, röjer visserligen en fantasiverksamhet i materialets behandling på denna punkt, men man ser lätt, att nämnda verksamhet senare tillkommit och därför endast givit en yttre prydnad, som står utan sammanhang med sagans kärna. Det är den antagna förbindelsen med de onda och seidkunnige Finnarna 2), som kommit Snorre och hans sagesmän att dikta dessa förbannelser, av vilka för övrigt endast en, den som fästats vid halsringen, och som går i fullbordan med Agne,ävenledes under beröring med Finnarna, undfår en poetisk utläggning i antydd riktning. Spådomen, att ættvíg skyldu ávalt vera í ætt Ynglinga síðan, besannas inte i de följande konungarnas historia, sådan denna är given i Thjodolfs kväde, och inte heller göres något försök å Snorres sida att från denna synpunkt betrakta henne. Ett sådant betraktelsesätt skulle också ha varit minst sagt opassande, ty det hade behövt utsträckas till hela den följande tiden, men, när Snorre skrev, satt Ynglingarnas ättlingar ännu på Norges tron.

Det är endast på en punkt i sagan och där i följd av beröringen med Finnarna, som ifrågavarande tanke kommer fram; men framförallt det är författaren till Ynglingasagan, inte författaren till Ynglingatalet, som uttalar honom. För Thjodolf är denna tanke fullkomligt främmande, ja måste vara det redan på grund av hans kvädes uppgift och syfte. Men nu gäller det, att lika stor tilltro, vi kunna hysa till Ynglingatalet såsom historisk källa, lika liten bör vi i allmänhet skänka Ynglingasagan, d.ä. Snorres utläggning av Thjodolfs kväde. Snorres saga är, där hon går utöver detta kväde, med ett enda undantag, och det i fråga om Ingjald Illråde och hans hus, mestadels ren konstruktion och dikt. Däremot är Thjodolfs kväde i all sin torftighet en mycket god historisk källa; dess uppgifter är i det stora hela att anse som fullt tillförlitliga, särdeles för de senare tiderna 3).

Till Thjodolfs kväde hör emellertid inte berättelsen om Odin och Asarna samt deras invandring. Denna berättelse är från början till slut en lärd dikt uppgjord av någon eller några bland Islands boksynte och vittra män. Sanningen av detta faktum insågs, som nämnt är, inte av Geijer, och hans auktoritet torde ha gjort, att hon inte fått insteg hos oss. Åtminstone har aldrig i Sverige, så vitt jag vet, i skrift något tvivel blivit uttalat rörande denna vandringssagas trovärdighet eller något försök gjorts att genetiskt förklara henne, ange hennes uppkomst och därigenomvederlägga henne 4). Likväl hade redan Keyser i sin afhandling Om Nordmændenes Herkomst og Folkeslægtskab av år 1839 på denna väg ådagalagt frånvaron av allt historiskt underlag för nämnda vandringssaga. Senast har Gustav Storm i sitt redan omnämna arbete om Snorre Sturlessons historieskrivning utvecklat samma åskådning. Jag kunde alltså här inskränka mig till att hänvisa till dessas framställningar; dock torde jag göra flertalet svenske läsare, för vilka allt detta nog ännu lär vara mer eller mindre nytt, en tjänst med att något redogöra därför. Dessutom kan saken själv tarva en ytterligare utläggning. Storms bevisföring är endast skisserad, Keysers åter skäligen bred, men saknar den bindande tankegången. Ingendera har slutligen nöjaktigt förklarat Odins plats i spetsen för Ynglingarnas ättsaga, och likväl hänger härpå hela vandringssagan, åtminstone sådan hon förekommer hos Snorre. Jag vill alltså i några få ord ange upprinnelsen till det ena och det andra. Sagans historiska betydelse för den fråga, vi har framför oss, kan också fordra detta.

Som bekant börjar Thjodolfs Ynglingatal, vilket utgör den ten, varom Ynglingasagan är spunnen, med Fjölner. Sagan sätter framför denne Odin, Njord och Frey. Snorres källor i detta stycke, Ares Ìslendingabók och troligen även Historia Norwegiæ, har åter Yngve, Njord och Frey. Man förmodar, att de härvid följt Thjodolf, vars kväde alltså ursprungligen i sin början haft tre verser, vilka dock gått förlorade redan på Snorres tid. Detta är väl möjligt; men mig synes det föga troligt såväl på grund av kvädets beskaffenhet som tiden, när det diktades. Njord och Frey var gudar, av vilka åtminstone den senare ivrigt dyrkades på skaldens tid. Hur bör vi nu tänka oss, att han framställt dem? Såsom människor och konungar i Uppsala? – Jag betvivlar, att den historiserande uppfattningen av de gamle Gudarna i heden tid och därtill så tidigt som i mitten av 800-talet ännu uppkommit. Att åter antaga, att han framställt dem som gudar, är omöjligt, ty hur låta dem härstamma från en fullkomligt obekant Yngve, vilken därtill var människa, inte gud. Och vad hade skalden haft att säga om dem? Att de dött och blivit högade någonstans? Ty detta är kvädets uppgift att meddela, det och intet annat. Nej, det är mig omöjligt att antaga, att Thjodolfs Ynglingatal upptagit Njord och Frey. Däremot finner jag ganska sannolikt, att före versen om Fjölner stått en om Yngve, ättens stamfader. Det sätt, varpå nämde vers börjar: ”Varðframgengt, par er Fróði bjó, feigðar orð er at Fjölni kom” ”feghets-ordet, som till Fjölne kom, framgång fick där Frode bodde” (Hildebrands översättn.), denna början, säger jag, passar inte för första versen i ett stort kväde, alltså såsom början till detta självt 5). Man måste antaga, att här gått en vers förut, och har denne handlat om Yngve. De två andra leden åter, Njord och Frey, har Isländarne konstruerat fram ur kvädet. På mer än ett ställe kallar nämligen Thjodolf en Ynglingakonung Freys ättling, medan en annan nämnes Njords. Och på samma sätt kan även Yngve ha kommit fram, i fall versen om honom varit förlorad, redan då kvädet kom till Island (”Dyggve – en envåldskonung av Yngves ätt” 6).

Man bör emellertid tänka, hur man vill, rörande tillkomsten av de tre begynnelseleden i Ynglingarnes ättrad, säkert är, att de på Snorres tid angavs så, som ovan är nämt: Yngve, Njord och Frey. Så förefanns de i Snorres källor, Ares Ìslendingabók och Historia Norwegiæ. Det märkliga och för oss här särskilt beaktansvärda är nu, att han ändrat dessas uppgifter. I Yngves ställe har han insatt Odin; Yngvenamnet åter har han tilldelat Frey. Orsaken, varför Snorre så gjort, är dock ej svårt att förstå.

Yngve var en fullkomligt obekant personlighet och för den mytiska sagan och gudaläran, varifrån Njord och Frey är hämtade, helt och hållet främmande. Att sätta honom före de båda senare och därigenom göra honom till Njords fader gick inte an, allra minst kunde Gylfaginnings och Bragarædurs författare göra detta. Men å andra sidan behövdes Yngvenamnet såsom namn på Ynglingarnes ättfader. Snorre tillägger det alltså Frey, vilken för övrigt även i heden tid tyckes ha kallats Yngvefrey – detta namn kommer alltså i själva verket att stå, der det enligt min uppfattning av Thjodolfs Ynglingatal ursprungligen har stått. – I Yngves ställe sätter han Odin, visserligen inte såsom den förste i ättraden utan framför densamma. Odin var nämligen inte i släkt med Njord, Freys fader, vilken var av Vana-stam; men Njord och Frey var Odins diar, lärde den mytiska sagan: alltså där dessa, enligt den historiserande åsikten om de gamle gudarne, levat som konungar, där måste ock Odin ha varit. Att sätta honom i spetsen för Upsalakonungarnas ättrad är följaktligen endast en oundviklig konsekvens av dennas egen beskaffenhet.

Men även en annan omständighet tvang Snorre att upptaga Odin såsom härskare i Sigtuna och Uppsala. Här fans i heden tid den förnämsta Odinskulten i Norden. Nu är det emellertid för ovan nämnda uppfattning av gudasagans gestalter en oavvislig nödvändighet att antaga, att guden vistats om ej på alla, så dock på de förnämsta av de ställen, där hans kult uppehölls. Därav alltså Odins närvaro i Upsala och följaktligen även hans plats i Ynglingasagan; – men därav ock hela sagan om hans och Asarnes vandring.

Den uppfattning av de hedniske gudarna, vilken gjorde dem till historiska personligheter – en uppfattning som för övrigt inte var ensam för Norden; de anglosaxiska kristna hade tillämpat henne långt förut – hon förde nödvändigt till diktandet av en vandringssaga i fråga om Odin. Åt honom var många offerställen ägnade så utom som inom Norden. I Uppsala hade han sitt mest frejdade tempel7); där hade han alltså mest uppehållit sig, och där var hans egentliga hemvist här i Norden. Ett annat av hans förnämsta offerställen låg i Danmark och flera fanns i Saxland. Även här måste han alltså ha varit; även här har han grundat riken, men i dessa insatte han sina söner till härskare. Sköldungarne liksom andra germanska konungahus ledde ju från honom sina anor. Så är härmed Odins tåg genom Saxland, Danmark och upp till Upsala (Sigtuna) 8) givet.

Kom Oden från Asien?

Att Odin åter tänktes komma från Asien, beror på, att man deriverade namnet Asar av Asien. Snorre säger inte detta, såsom naturligt är, i rena ord, men dock tillräckligt tydligt för att låta oss även hos honom skönja tankegången. Fyrir austan Tankavísl í Asía kallat Àsaland eðr Asaheimr (kap. 2). Andre säga det rent ut, när de sätta Asiæ menn, Asiamenn i stället för Æsir, Asar. Så t.ex. Olav Thordsson, Snorres brorson, i Málaskrudsfræði 9), då han talar om Oðin ok aðrir Asiemenn, som flyttade hit upp; så i Rimbegla 10), när det heter, att Norräna-tungan hofs i Norden, pá er Tyrkir ok Asiæ menn bigðu Norðreð; och på ett ställe i prologen till Snorra-Eddan sägesuttryckligen Asíamenn er Æsir voru kallaðir 11).

Denna teori om Asarnas härkomst från Asien är möjligen uppfunnen av Snorre; möjligt också att den existerat redan före hans tid. Ovisst är även, huruvida man tänkt sig, att Svearna invandrat med Odin eller ej. Snorre talar endast om Asarna såsom Odin följaktige på hans tåg, och av hans framställning i övrigt blir man inte rätt klok på, vad han i denna punkt tänkt. vilken föreställning, man på Island och i Snorres tid haft i detta stycke, kan också vara tämligen likgiltigt för oss att veta; huvudsaken är, att man här och i senaste tider städse läst i Ynglingasagans femte kapitel berättelsen om Svearnas invandring under Odin. Endast en nutida författare, så vitt jag vet, har uttolkat sagans framställning därhän, att med Odin skulle följt endast en flock tempelkrigare. Tolkningen tillhör S. Rydberg uti hans mycket förtjänstfulla avhandling: Svearnas och Göthernas strid om konungavalet, Lund 1830. Vi vet emellertid nu, att varken det ena eller det andra har någon historisk grund. Denna berättelse om en invandring till Sverige är till alla sina delar en dikt eller rättare en lärd historisk teori, uppgjord av någon bland Islands vittre män.

Är Svearna en följd av inre utveckling eller invandring?

Teorin om Svearnas invandring på annan tid och senare än Götarna har emellertid erhållit stöd även från annat håll. Arkeologien, en av de yngsta bland de humanistiska vetenskaperna, gjorde sig genast vid sitt första framträdande till dess kraftige målsman. De olika kulturskeden, som hon lade i dagen, förklarades vara resultat av skilda folks invandring. Men i den mån den unga vetenskapen vuxit, har hon ändrat tankar, och nu torde nämnda uppfattning, åtminstone i dess första rigorösa form, få anses som en övervunnen ståndpunkt. Invandringsteorin har fått vika för åsikten, att de skilda skedena beteckna olika utvecklingsstadier. Ännu alltjämt kämpar dock den förra med den senare och det särskilt i fråga om den yngre Jernåldern, Svearnas ålder. Jag är inte arkeolog och vill inte inlåta mig på dessa ting, men erkänner öppet, att jag avgjort står på den obetingadeutvecklingsteoriens sida. Och såsom historiker måste jag inlägga en bestämd gensaga mot att förlägga Svearnas invandring till vår tideräkning, sålunda inom någon känd historisk tid. Taciti ”civitates Suionum” och hans i det hela mycket träffande skildring av folket bevisa, inte endast att Svearna på hans tid fanns i Sverige, men också att de där utgjorde det härskande folket eller åtminstone det mäktigaste. Den omständigheten, att endast deras namn nått den romerske historieskrivarens öra, ådagalägger detta.

Arkeologien vittnar alltså lika litet som historien om en särskild invandring av Svearna, åtminstone ej i någon känd historisk tid. Men därmed har också åsikten om Svears och Götars ursprungliga stamskillnad förlorat sitt, man kan gärna säga, enda skenbart säkra stöd. Andra skäl för samma åsikt anföras, men de väga ejtungt. De hämtas dels från vår äldre historia dels från förhållanden på författningens område. Jag skall ta upp dem till granskning ett efter annat och på samma gång framlägga allt, vad jag, på undersökningens närvarande ståndpunkt, funnit beaktansvärt med avseende på denna fråga om stamolikheten och dess förmenta framträdande i äldre tid.

Är stammotsatsen mellan Götar och Svear bara fabler?

Som jag nämnde, har man i vår äldre historia trott sig finna bevis för tillvaron av en stammotsats mellan Svear och Götar. För mig utgör tvärtom samma historia ett kraftigt vittnesbörd emot denna åsikt. Det är inte mycket, hävderna har att förmäla om vårt folk i äldsta tid; men det lilla, de innehåller, tjänar just att belysa de förhållanden, vilka vi här beröra, och denna belysning ställer dem enligt min uppfattning i en helt annan dager än den, vari man hittills sett dem. Utav det, som vår fornhistoria sålunda betygar, är det framför allt tre omständigheter, som jag här önskar framhålla, däribland främst den, att vi aldrig hört omtalas strider mellan de båda folken – jag begagnar tillfället att en gång för alla anmärka, att jag för bekvämlighets skull använder uttrycket ”de båda folken”, utan att naturligen däri inlägga någon vare sig politisk, eller nationell betydelse. Tydligt är emellertid, att, om en stammotsats existerat mellan Svear och Götar, han bör ha givit sig tillkänna i deras inbördes förhållande. Man kan nämligen inte gärna tänka sig två till härkomsten skilda folk av germansk stam boende sida vid sida under århundraden utan att krig ofta förts dem emellan. Ja, det vore märkvärdigt, om inte striden varit så att säga permanent, intill dess det ena fått vika eller underkasta sig. Men i så fall borde han också ha lämnat något minne efter sig i sången och sagan. Man har visserligen trott, att Beovulfskvädet innehöll berättelser om strider mellan Svear och Götar, och utgivandet av detta kväde i början av århundradet har bidragit att väcka tron på stamolikheten. Man fann i nämnda dikt minnet om den stora stamstriden mellan de både folken, vilken ändade med Götar des underkastelse. Så är dock inte förhållandet. Beovulfs Geater är inte våra Götar. Jag tror mig ha till fullo ådagalagt detta i ovan antydda uppsats, i Antiqvarisk Tidskrift, första häftet för i år. Antagligen är de att söka på Jutland.

Men Beovulfskvädet var den enda källa, vars utsago kunnat anföras till bevis i denna sak. Ynglingasagan, vilken likväl har så många härnadståg att förtälja, och som berättar Uppsalakonungarnas historia under en tidrymd av flera århundraden, vet inte av strider mellan Svear och Götar. Sveakonungarna härja hos Jutar och Danskar och i Österväg; och sammalunda hemsöks de i sin ordning i Uppsala av dessa sina grannar; men krigståg in i Götaland och strider med Götarna, därav förspörjes intet. Strinnholm som bemärkt detta förhållande, anser sig också av den orsaken kunna antaga, att jämväl Götarna lytt under Uppsalakonungen allt sedan äldsta tider, alltså även före Ingjald Illråde, ett antagande som visserligen inte motsäges av Snorres framställning i Ynglingasagan, men som inte heller däri äger något stöd l2).

Konflikten mellan Västgötar och Uppsvear

Det återstår att i detta sammanhang till granskning upptaga en historisk berättelse, vilken visserligen gäller en mycket sen tid och därtill inte handlar om öppen strid mellan Svear och Götar, men som dock förtäljer om inre slitningar och därför även städse plägar anföras såsom bevis på stammotsatsen mellan de båda folken. Jag syftar på Snorres bekanta framställning av tilldragelserna 1018 och 1019 samt den olikhet i rådslag och önskningar mellan Västgötar och Uppsvear, som därvid trädde i dagen 13).

Lagman Emund vill vräka ej endast Olof, men även hela hans ätt från tronen, och anslaget finner stöd i Upplandsböndernas allmänna ovilja över Olofs handlingssätt i den norska saken. Stormen besvärjes, i det konungens anhängare genast framsätta frågan, varifrån den nye konungen skall tagas, och därigenom söndra Uppsvearna från Emund och Västgötarna. Den senare besvarar nämligen den framställda frågan så, att vem som dem bäst synes, han må vara av hövdingaätt eller ej, vilja Västgötarna ha till konung. Frövid, Olofs rådgivare och hemlige anhängare, har emellertid redan förut på stämmorna vädjat till Uppsvearnas självkänsla: skulle Olof vräkas från tronen, borde Uppsvearna stå före det, ty så hade det alltid varit, att vad Uppsveahövdingarna stadfäst mellan sig, det hade de andra landsmännen följt; inte borde de mer än deras förfäder taga råd av Västgötarna i landets styrelse m.m.; och nu på tinget genmäler han till Emunds ord, att ”inte vilja vi Uppsvear, att konungadömet går ur de forne konungarnas långfedga-ätt i våra dagar, då så gott ämne finnes”. Detta slår an på de församlade Uppsveabönderna, och de gillar med vapenbrak hans ord. Härtill yttrar då till sist Emund: ”1 Uppsvear hafven våld att råda för denne gången, men det säger jag Eder, vad som ock hädanefter torde ske, att några av dem, som nu inte vilja höra annat, än att konungadömet i Svitjod går i långfedga ätt, skola själva leva och jaka, att konungadömet kommer i andra ätter, vilket torde lyckas bättre”.

Det är frågan om konungavalet, som här möter oss.

Granskar man denna berättelse med hänsyn till den fråga, som nu sysselsätter oss, frågan om stammotsatsen, så måste vi genast säga, att man gör sig skyldig till en överdrift, om man i nämnda berättelse vill se bevis på stamfientlighet mellan Svear och Götar. Det är att börja med inte tal om annat än Uppsvear d.v.s. Upplands folk och Västgötarna. Och vidare är den olikhet i önskningar och, låt vara, den spänning och rivalitet mellan de båda landskapen, som häri uttalar sig, på intet vis större, än att de med allt fog kunna skrivas på räkningen av en helt naturlig lokalpatriotism. Lika starka prov på rivalitet skulle helt visst när som helst – om också ej kan hända i våra dagar – och mellan vilka landskap som helst kunnat framträda, om omständigheterna givit tillfälle därtill.

Men härtill kommer nu också, att hela denna berättelse omöjligen kan, såsom dock allmänt anses, vara historiskt trogen. Hon är fastmer en dikt, låt vara med en kärna av historisk halt, dock i det stora hela fritt komponerad över ett tema från författarens egen tid.

Konungaval som konfliktämne

Utan att här uppehålla mig vid de många enskildheter 14), vilka göra denna berättelses trovärdighet mer än misstänkt, vill jag endast fästa mig vid det huvudsakliga, det nämligen, att det är frågan om konungavalet såsom konfliktämne mellan landskapen, vilken här kommer fram och ger innehåll och färg åt händelserna. Denna fråga kände man väl till på 1200-talet; men månne så även år 1019? Emund måtte uppenbarligen ha varit en framsynt man; han förutsäger allt, som skedde i Sverige uti detta stycke under de följande ett och två hundra åren. Men kunna vi också tro på denna spådomsgåva? – eller fanns kanhända omständigheter för handen, vilka endast fordrade naturligt skarpsinne för att förutse, hur tingen skulle gestalta sig? Ja, ifall det varit möjligt att veta, att den tio eller tolvårige Anund Jakob liksom sedan halvbrodern Emund Gammal skulle dö utan att lämna manlig avkomma efter sig. Ty det var den gamla konungaättens utslocknande på manssidan, som gav uppslag till allt, vad som sedan följde med avseende på tronen. För övrigt påstår jag, att denna fråga om konungavalet såsom tvistämne mellan landskapen omöjligen kunde vid förevarande tid träda fram och spela en roll i människornas föreställningar och därigenom i det politiska livet. Konungaval var en eventualitet, som man inte kände till. Konungarna hade följt på varandra uteslutande i kraft av arvsrätt, och utan att val under någon form kommit i fråga, i tio led, om vi ska tro Olof Skötkonungs egna ord hos Snorre. Säkert är åtminstone, att konungaval var en sak, som ingen av de då levande inte ens genom sägner från fäder och fäders fäder i många led hade hört omtalas. Hur skulle denna fråga kunna taga gestalt och visa sig verksam under sådana förhållanden? Det fordrades de därpå följande hundra årens händelser för att väcka henne till liv.

Snorres skildring av dessa tilldragelser röjer 1200-talets, inte 1000-talets åskådningar och stämning. Anledningen därtill ligger i öppen dag. Han uppehöll sig en längre tid sommaren 1219 i Västergötland; här har han erhållit materialet till sin framställning, och att detta skulle vara bearbetat i överensstämmelse med den senare tidens historia, faller av sig själv.

Frågan om konungavalet, egentligen rätten att välja konung, hade utgjort tidens stora brännande fråga under det föregående seklet, och därunder hade den spänning mellan landskapen, som ligger antydd i Snorres berättelse, slagit ut i full blom.

Snorres västgötske sagesmän ha medvetet eller omedvetet färglagt tilldragelserna, år 1019 i överensstämmelse härmed.

Hur långt denna färgläggning sträcker sig, och alltså hur mycket är dikt, hur mycket sanning i nämnda tilldragelser, sådana de nu av Snorre framställas, det kan vi inte avgöra. Vad som gör dem i det hela skäligen misstänkta, är det hat, som däri gör sig tillkänna å Emunds och Västgötarnas sida inte endast mot konung Olof, men även mot hela hans ätt. Olof Skötkonung lär dock uppehållit sig mycken tid bland Västgötarna 15), och med dem delade han kristen tro. Jag fruktar, att man måste skriva även denna djupa ovilja på en förstorande och omgestaltande traditions räkning, och vad står då kvar av detta stycke historia om förment stammotsats mellan Svear och Götar?

Ingen stamkonflikt mellan Svear och Götar

Vad jag nu framhållit, frånvaron av strider mellan Svear och Götar, utgör ett av de vittnesbörd av allmän natur, som vår äldsta historia avger emot antagandet om en ursprunglig stamskillnad mellan de båda folken. Ett annat, med detta snarlikt, är, att vi överhuvud hör Götarna så ytterst litet omtalas under dessa tider. Namnet är urgammalt, därom är ingen fråga; och vi veta även, att de båda Götafolken utgjort självständiga politiska samfund före Ingjald Illråde, men de ha inte spelat någon roll ibland Nordens folk och har inte heller utgjort ett samlat helt.

Vi är vana att tala om Daner, Götar, Svear och Nordmän såsom Nordens fyra folkstammar. De tre av dem uppträda också alltjämt i historien; den fjärde, Götarna, kommer däremot aldrig till synes.

Uti Beovulfskvädet omtalas Jutar, (Götarna i Jutland), Danskar, Svenskar och av Norrmän Raumarne, men aldrig Götarna i Sverige. Uti hela Ynglingataletnämnes inte en gång deras namn 16), och i sagan med samma namn möter det oss först med Ingjald Illrådes – att Västergötland nämnes i Anes historia (kap. 29), kunna vi helt och hållet lämna åt sidan. På Ingjalds tid är Västergötland ett rike, Östergötland ett. Men att märka är, att Snorre vid tal om det förra och dess konung Algöt giver, vad jag skulle vilja kalla, den etymologiska historien för detta folk, historien om dess namn: Algöt är son till Götrik den milde, son till Göt, efter vilket Götland är uppkallat (kap. 38). Men denna historia om namnets uppkomst är tillika historien om folkets. Snorre och hans källor, i detta fallet Ingjalds familjesaga, har alltså intet haft sig bekant om Götarna före denna tid, d.v.s. förr än tiden för deras inkorporation i Sveaväldet. Det är inte annorlunda med de båda Götafolken i detta hänseende än med Södermännen och Närkes folk. Även deras namn möta oss först vid denna tilldragelse. Även de har utgjort självständiga politiska samfund; men de har inte spelat någon roll i tidens historia, därför höra vi dem aldrig omtalas förr än nu. Man har svårt att återhålla enahanda slutsats beträffande de båda Götafolken.

Samma tystnad, som råder i de nordiska källorna rörande Götarna under dessa äldre tider, herskar även i två utländska, vilka dock, särskilt den ena på grund av hela sin karaktär, inte bort underlåta att åtminstone nämna deras namn, förutsatt att de båda folken utgjort i författarnas ögon en särskild stam eller eljest företett något, som skilde dem från de övriga Svenskarna. Den ena är Ansgarii levernesbeskrifning av Rimbert. Missionären reste genom Götarnas (Väst-) land, men deras namn förekommer inte på ett enda ställe i hela berättelsen. Ännu märkvärdigare är dock, att konung Alfreds beskrivning av land och folk i Norden inte omtalar Götarna.

Inget stöd för stamskillnad mellan Götar och Svear

Uti Ottars och Wulfstens berättelser om deras särskilda resor är Sweon, Svear, Svenskar, namnet på allt Sveriges folk, mellan Finnarne i norr, Nordmännen i väster och Danerna i söder, däri då jämväl inräknade Blekinges, Ölands och Gotlands befolkningar 17). Detta kan dock förklaras därmed, att här den politiska synpunkten är den bestämmande: Ottar och Wulfsten har endast velat ange det svenska folket såsom ett politiskt helt. Men denna förklaring är inte användbar på Alfreds egen beskrivning, ty han tillämpar uppenbarligen i sin framställning av Germaniens folk och land den etnografiska, inte den politiska, synpunkten. Sålunda uppräknar han och bestämmer till läget det vid denna tid enade Tysklands olika stammar, Franker, Bajrare, Swaber o.s.v.; även i fråga om Danskarna skiljer han mellan Jutarne (Suð-Dene) och de andre Danskarne, och så överallt. Bland Svenskarna deremot känner han inga särskilda stammar 18). Har han inte vetat av, att i Sverige fanns flera folk d.v.s. landskap och däribland även de båda Götafolken? Det är möjligt, men mig förefaller detta högst otroligt. I England bör man vid slutet av 800-talet ha haft god kännedom om Norden i dess helhet; den kunglige författaren hade ju för övrigt sakkunnige Nordbor omkring sig (Ottar tillhörde hans hird). Men får vi antaga, att Alfred kände tillvaron av de skilda folken i Sverige, så äger vi full rätt att uttyda hans tystnad här såsom ett bevis, att han inte – och väl alltså inte heller Nordborna själva – i dem såg skilda stammar.

Ett obestridligt faktum är sålunda, att källorna för dessa tider i allmänhet inte omtala Götarna, att man alltså inte, just här i Norden, känt något om dem, en historia jämbördig med Svears, Daners och Nordmäns. De ha inte spelat någon roll av betydelse vid sidan om de nämnda folken och inte heller någonsin utgjort ett politiskt helt. Sveavälde och Danavälde – Noregsvälde tillkommer först senare – hade aldrig haft, så vitt man ägde sig bekant, ett Götavälde vid sidan om sig, om man också från den gråa forntiden förnam spridda röster om, att Götanamnet i längst avlägsna tider haft en vida större omfattning, än vad det sedan ägde. Jag återkommer senare till detta. Vad jag här vill framhålla, är, att Götarna inte i någon känd historisk tid utgjort ett politiskt helt, utan att de båda Götafolken, så långt tillbaka underrättelserna går, existerat som skilda folk. Det enda meddelande, som skulle kunna uttydas i motsatt riktning, är det, som Prokopins ger vid berättelsen om Herulernas färd hit upp i Sverige och bosättning här – i Värend och Blekinge. De komm till Götarna (Gavgoi), vilka utgjorde ett av Thules tretton folk, vart och ett under sin konung. Man kunde möjligen tro, att med dessa Götar betecknats de förenade eller, i så fall snarare, ännu ej åtskilda Vest- och Östgötarne. Hos Jordanes, Prokopii samtida, erhålla vi dock bevis på, att så inte kan vara förhållandet. Han upptager båda folkens namn. Prokopii Götar är alltså Västgötarna 19).

Härmed är min granskning av vår äldsta historia till ända. Uti henne finner man intet stöd för åsikten om en ursprunglig stamskillnad mellan Svear och Götar. Snarare äger man rätt att uttyda hennes tystnad i detta stycke och särskilt rörande striden mellan de båda folken såsom ett tungt vägande bevis för den motsatta åsikten.

Kan vetenskapen hjälpa till med svaret

Det är likväl inte på historiens väg, man kan komma till det definitiva svaret på den fråga, som här sysselsätter oss; därtill är det oss till buds stående materialet allt för torftigt. Frågan om stamskillnaden måste ställas inför två andra fora för att erhålla sitt slutliga avgörande, det komparativa lagstudiets och filologiens. Endast av dessa vetenskaper kan man erhålla fullt besked om, huruvida det svenska folket utgörs av en eller av flera stammar, och särskilt huruvida Svear och Götar är två skilda sådana.

Utslaget kan på sätt och vis redan sägas föreligga så från den ena sidan som från den andra, oaktat ännu ingen, så vitt jag vet, företagit en undersökning av våra landskapslagar i syfte att därmed bringa ljus i förenämnda sak. Ja, jag tror inte, att man ens tänkt sig, att studiet av lagarna kunde leda till upplysning rörande stamförhållandena. Också är det endast på en omväg, man kan av det arbete, som är gjort på det komparativa lagstudiets område, draga en slutsats rörande de senare, en slutsats som dock alltjämt blir tämligen osäker.

Vad jag emellertid i detta hänseende vill här framhålla, är den omständigheten, att ännu ingen rättshistoriker, vilken sysselsatt sig med den gamla svenska rätten, kommit på den tanken att uppdela honom i två eller flera rättszoner. Från Schlyter och Nordström till Amira har de framställt de respektive rättsinstituten på grund av ett material hämtat från samtliga landskapslagarna och därmed givit en enhetlig bild av vart och ett sådant. Varje landskaps rätt skiljer sig mer eller mindre från den i de andra rådande rätten, och detta har städse beaktats, men differenserna har i det stora hela alltid förts under rubriken av ett äldre och ett yngre i en gemensam utveckling – aldrig till radikal stamskillnad 20). Detta är så mycket märkligare, som alla dessa författare i Svear och Götar sett och se två skilda stammar 21). Det anmärkta förhållandet kan endast äga sin grund i, att differenserna i rätten är ungefärligen lika stora mellan de faktiskt stamförvanta landskapen som mellan dem, vilka ansetts inte så vara. Skiljaktigheterna mellan Östgötsk och Västgötsk rätt är sålunda i det hela inte mindre än mellan Östgötsk och Södermannarätt; medan samtidigt den jämförelsevis stora överensstämmelsen mellan Svealandens rätter, måste förnämligast tillskrivas sättet för dessa rätters kodifikation. Hon har skett under yttre påverkan från konungamaktens sida gående ut på att bringa dessa landskaps rätt så mycket som möjligt i överensstämmelse med Upplands.

Även författningen, sådan hon träder fram i landskapslagarna, företer åtskilliga rätt betydande olikheter i Götalandskapen och i de Uppsvenska. Den märkligaste torde vara den, som ”häradshöfdingen” erbjuder jämförd med ”domaren”. Men ser man så, att differenserna i enahanda stycke inte är mindre mellan Hälsingarnas rättsförfattning med dess lagman av eget slag och Sveafolkens eller mellan Gutarnas, hos, vilka lagman saknas, och Götarnas, så måste man erkänna, att den nämnda differensen inte kan tagas såsom bevis på stamskillnad. Dessa och andra olikheter kunna vara mycket gamla och förskriver sig från den tid, då landskapen utgjorde vart och ett för sig ett självständigt rike; men de kan likväl ha i en jämförelsevis sen tid spontant utvecklat sig. Den autonomi, som i fråga om rättsförfattningen och i allmänhet alla inre angelägenheter tillkom varje landskap, möjliggjorde en dylik utveckling, och det skulle i sanning ha varit ett bland folken sällsynt fattigdomsbevis i fråga om bildbarhet och förmåga av självständigt liv, om inte en sådan under dessa förhållanden verkligen försiggått. Beträffande Hälsingarna, vilka aldrig utgjort ett politiskt samfund, endast ett rättssamfund, måste det tydligen förhålla sig på sist anförda sätt, och detta må lära oss, att samtliga inom författning och rätt förekommande olikheter mellan Sveriges landskap kunna vara frukter av en spontan utveckling från en gemensam rot. Att de verkligen så är, skall det fortsatta studiet av våra gamla lagar, jag är övertygaddärom, en gång besanna 22).

Filologin talar emot stamskillnader

Från det komparativa lagstudiet vänder vi oss till filologien. Här behöver vi inte av omständigheter vid sidan om saken och på omvägar gissa oss till det svar, som vetenskapen har att ge på vår fråga om stamförhållandena i vårt land. Svaret föreligger redan fullt färdigt. Det är D:r Lundell, som i sin avhandling Om de svenska folkmålens frändskaper etc. formulerat detsamma. Genom en undersökning av ljudlära och ordböjning i de svenska landsmålen. kommer D:r L. till det resultatet, att vi kan och bör ordna de senare i fyra språkområden, det gotländska, det norrländska, det medelsvenska och det sydsvenska. Av dessa omfattar det medelsvenska Uppland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalsland, Väster- och Östergötland med nordöstra Småland, Bohuslän med norra Halland och Öland. Inom detta område existera inga differenser, som berättigar till uppställande av större sammanhängande grupper inom detsamma. Någon delning i Svear och Götar kan sålunda inte från filologisk ståndpunkt göras. Inget för Sveamålen gemensamt kännetecken saknas i Götamålen och omvänt. Landsmålen i deras närvarande utseende förbjuda alltså definitivt antagandet, att Svear och Götar är två stammar.

Detta är således det svar, som studiet av de nu levande folkmålen ger på frågan om stamskillnaden mellan Svear och Götar. Och vill man inte tro på riktigheten av detta svar utan invänder, att landsmålens nuvarande utseende kan vara en följd av senare skeende blandning och sammansmältning, så möts man av det märkvärdiga genmälet, att tvärt om differentieringen är en produkt av senare tiders utveckling. På landskapslagarnas tid ska landsmålen ännu ha varit föga utpräglade, men för tusen år sedan ska ej endast i Sverige utan i hela Norden ha talats med obetydande skiftningar endast ett språk. Besannas detta, så är därmed frågan om stamförhållandena inte endast här i Norden men för hela den germanska världen ställd i en alldeles ny belysning. Även den intressanta frågan om folkindividualiteternas uppkomst erhåller i så fall ett märkligt bidrag till sin lösning. Här må det emellertid vara nog att erinra, att frånvaron av skiljaktighet i språk under äldre tid bevisar, även det, frånvaron av stamskillnad.

Olika namn på folk av samma stam

Innan vi drar slutsatsen av den förda undersökningen, återstår att belysa. och förklara ännu en omständighet, som synes kunna inverka på frågans avgörande. Jag syftar på de olika namnen, Svear och Götar. Dessa tyda på en bestämd åtskillnad. Här föreligger alltså ett verkligt sakförhållande, vilket förefaller ge stöd åt den vanliga åsikten, i själva verket det enda stöd, som man vore benägen tillmäta någon bärkraft. Vi kommer att tillse, huruvida nämnda faktum fordrar antagandet om skilda stammar, eller om det inte på annat sätt låter nöjaktigt förklara sig.

I vår tid sammanfalla i det yttre gemenligen begreppen stat och nationalitet; och göra de det inte, så strävar man med lagliga eller olagliga medel att åvägabringa en sådan överensstämmelse. I den forngermanska världen var förhållandet omvänt. Endast undantagsvis utgjorde stammen der ett politiskt samfund, vanligen var han delad i flera. Också var nationalitetssträvandet, vår tids politiska jäsningsämne, för de gamle Germanerna obekant. Det politiska livet fordrade hos dem en scen med ringa omfång för att kunna uppträda, och stamkänslan lade intet hinder i vägen för den senares tillbörliga begränsning. Så uppstod inom varje större stam många skilda stater. Sveberna, vilka Cæsar och Tacitus omtalar, utgör ett exempel härpå bland de många, som det gamla Germanien har att uppvisa. För Norden behöver vi endast erinra om förhållandena i vårt eget land före Ingjald Illråde eller om de norska fylkena, vilka intill Harald Hårfager utgjorde självständiga stater. Beträffande de senare kan, lika litet som beträffande Svearikena inbördes eller Götarikena inbördes, något tvivel råda rörande stamenheten.

Men varje nytt folk, som växte fram ur ett annat, tog eller fick ett eget namn.Därav denna ofantliga massa namn inom den germanska folkkretsen. Understundom erinrar de om ursprunget och är då skäligen färglösa; sådana är Södermän och Västmän, namn tydligen givna av Svearna, Öst- och Västgötar o.s.v. Oftast är dock de germanska folknamnen radikalt nya. Sådana är de norska fylkenas namn, Ringar, Hader, Raumar, Hener o.s.v.; och hos Tacitus kunna vi läsa en massa dylika, betecknande folk av samma stam (ejusem sanguinis). Ofta fortlevde stamnamnet såsom ett kollektivnamn jämte de särskilda folknamnen, så t.ex. beträffande Sveber och Lugier 23); vanligare torde dock ha varit, att det förra efter hand försvann, så framt det ej kom att häfta vid något eller några enskilda folk. Detta blev fallet här i Norden, såsom vi strax skola se.

Det bör vara klart av det, som nu blivit anfört, att de skilda namnen, Svear och Götar, inte utgör något hinder för att antaga, att de båda folken är en stam. Namnolikhet bevisar inte stamolikhet i den germanska världen. Men härmed är också den enda invändning emot Svears och Götars identitet, som från historisk ståndpunkt kan göras, tillbakavisad. Frågan om stamskillnaden torde sålunda nu få anses vara tills vidare besvarad. De i det föregående påpekade sakförhållandena inom historiens, rättens, men framför allt språkets områden vitna enstämmigt på ett sätt. Arkeologien har visserligen ännu ej sagt sitt sista ord i frågan, men av alla tecken att döma kommer det ej att gå i motsatt riktning.

Svear och Götar är av samma stam

Jag tror således, att vi utan fara för framtida dementi kunna konstatera såsom ett visst och säkert faktum, att Svear och Götar är samma stam. En annan fråga är, hur vi skola tänka oss det ursprungliga förhållandet mellan dem, om delningen och således även de olika namnens uppkomst sammanfaller med våra förfäders första uppträdande i vårt land, med invandringen alltså, eller om det ena folket utvecklat sig utur och från det andra i en senare tid, och vilketdera detta i så fall varit. Jag kan inte här ta upp någon utförlig diskussion av dessa frågor, men jag torde inte heller låta alldeles gå dem förbi. Det är visserligen gissningarnas område, man härmed beträder, men även gissningen har sin plats i det mänskliga vetandets areopag.

De germanska folken har vuxit fram ur varandra nästan såsom organismer av lägre rang, vilka uppstå genom delning av moderkroppen för att sedan i sin ordning på enahanda sätt föda av sig nya individer. Om sättet för denna folkskapelse erhålla vi från litteraturen åtskilliga värderika upplysningar. Någon gång har hon försiggått i följd av inre strider 24), oftare genom anslutning till enskilde män 25) – väl för det mesta på grund av arvgång inom härskarätten. Vanligast torde dock folkökning och bygdens utbredning ha varit orsaken därtill. Bekant är, hur Snorre i Ynglingasagan förklarar uppkomsten av de många riken, som fanns i Sverige på Ingjald Illrådes tid – genom brödraskifte d.v.s. arvgång inom konungaätterna samt genom nybyggen. Det senare sättet har här i Norden varit det vanliga. Själva naturförhållandena och befolkningens därav beroendetidiga bofasthet säga oss, att det så måste ha tillgått åtminstone i Sverige och Norge. Den en gång intagna bygden blev för trång för den ökade folkmassan. Detta ledde till utflyttningar. Men de odlingsbara trakterna var skilda genom ofantliga skogar, genom sjöar eller fjällryggar; hade för den skull nybyggarskaror en gång kommit på den andra sidan om dessa, var de hänvisade på sig själva. Förbindelsen med det gamla samfundet kunde inte upprätthållas. När kolonin blev stor nog genom nya inflyttningar eller självständig utveckling, blev den alltså till ett samfund och en stat. Arkeologien giver oss vissa vinkar om, hur befolkningen på detta sätt tagit den skandinaviska halvön i besittning; fantasin må komma till hjälp för att ge en föreställning om de svenska folkens uppkomst och därav Sveaväldets.

Västergötland var medelpunkten

Västergötland har en lång tid utgjort medelpunkten och så att säga samlingsplatsen för den germanska befolkningen på den skandinaviska halvön. Kommande från Skåne samt följande havskusten och flodernas lopp, bildade hon på västgötaslätten den första stora bygden och det första samfundet i mellersta Sverige. Därifrån utbredde sig befolkningen åt alla sidor. En skara gick över Vättern och tog slättlandet där i besittning; av dem blev det Östgötarnas folk. Senare nådde koloniseringen genom Södermanland upp till Uppland. Förhållandena var här särdeles gynnsamma: ett vidsträckt slättland, bördig jord, talrika vattenvägar och inga oöverstigliga gränser. Kolonin, som fick eller tog sig namnet Svear, blev snart ett folkrikt och mäktigt samhälle, och som sådant gav det upphov åt nya, i söder och väster, Södermännens och Västmännens land, vartill sedan kom Närke. De lokala förhållandena möjliggjorde upprätthållandet av ett visst samband mellan moderstaten och dess avläggare, troligen en religiös gemenskap. Detta under samverkan med materiell överlägsenhet lade grunden till Uppsvearnes moraliska övervigt. Av denna föddes den politiska. Och denna politiska övervigt gjorde sedan Uppsvearne till medelpunkten i en folkförbindelse, vilken omsider skulle i sig upptaga jämväl de båda Götafolken. Så uppstod Sveavälde och så kom Sverige till.

Denna framställning av Sveaväldets uppkomst är naturligen endast en konstruktion, men en konstruktion, som förklarar allt utan att råka i strid med något av det vi i övrigt känna om vårt folks uppkomst och sammansättning. Det blir arkeologiens uppgift att här lysa upp mörkret; hon ensam äger medel därtill.

Götar är det ursprungliga namnet på Germanerna i Sverige

Till sist ännu en anmärkning beträffande namnen! Sveanamnet är, såsom vi av det föregående kunna finna, senare uppkommet. Götar är det ursprungliga namnet på Germanerna i Sverige och väl även i Norden; Danmarks befolkning har en gång burit samma namn. Detta antagande är mer än en gissning. Det stöder sig på två fakta, i främsta rummet Götanamnets stora utbredning. Vi träffa detta namn ejendast i Öst- och Västgötarnes utan även i Gutarnas och Jutarnas namn. Att Gutar, Gotar, Götar är samma namn, var något som filologien på det ivrigaste bestred ännu för ett årtionde sedan; nu har hon själv öppnat dörren för ett sådant antagande 26). Beträffande Jutarna lämnar jag åt sidan det språkliga förhållandet mellan deras namn och namnet Götar. Ett obestridligt faktum är, att Jutarne ännu i 9:e århundradet kunde kallas Götar, Jutland Gotland, visserligen inte här i Norden men av Anglosaxarna. I Beovulfskvädet diktat vid mitten av 8:e seklet eller möjligen något tidigare äga de intet annat namn än Geátas, d.ä. Götar; och Alfred d.st. har i sin översättning av Beda återgivit det latinska Jutæ; med Geátas, Götar, medan Jutland i Ottars resebeskrivning kallas Gotland 27).

Till att styrka det gjorda antagandet beträffande Götanamnets ursprungliga omfattning kommer så även en röst från den gråa forntiden. Vid den tid, då Odin kom till Norden d.v.s. i längst avlägsna tider, ”var Danmark kallat Gotland”, heter det på ett ställe 28), på ett annat: ”i den tid (Odins) kallades allt fastlandet Reidgotaland och öarne Eygotaland, och heter det nu Danavälde och Sveavälde29)”. På andra ställen säges Reidgotaland ha varit namn på Jutland i äldsta tid30). Det torde neppeligen kunna betvivlas, att dessa utsagor återge en urgammal tradition. De är ett dunkelt, halvt utplånat minne från en tid, då ännu intet annat namn fans än Götar för Nordens inbyggare och hela Norden fördenskull var ett ”Gotland” d.v.s. Goternas, Götarnas land.

Visshet står naturligen inte att vinna i dessa ting; sannolikhet är dess surrogat, och forskaren får ofta nöja sig därmed.

Har Götar och Svear stridit med varandra?

Den föregående undersökningen har banat oss väg till det förelagda ämnet, den s.k. striden mellan Svear och Götar, d.v.s. tilldragelserna under Stenkilska och de båda följande konungahusens tid. För läsaren har möjligen denna inledning förefallit skäligen lång, och den torde så förefalla ännu mer efter läsningen av det nu följande stycket. Mellan detta och det förra råder ingen god proportion. Jag beklagar, att så är fallet, men har inte kunnat göra det annorlunda. Frågan om stamskillnaden är så innehållsrik både i följd av stoffets mängd och synpunkternas antal, att det varit mig omöjligt att summariskt avfärda henne, då jag önskade få och nödvändigt behövde en positiv lösning av densamma för att kunna upptaga mitt egentliga ämne till behandling. Å andra sidan är materialet för framställningen av detta senare så sparsamt för handen, att denna framställning väl får plats inom en jämförelsevis vida trängre ram, för så vitt inte man ville däriupptaga, i hela dess vidd, jämväl den kritiska undersökningen av källorna, något som här inte kan komma i fråga.

Det yttrades nyss, att vi genom undersökningen av stamförhållandena banat oss väg till vårt ämne, Den vanliga uppfattningen av de tilldragelser, vilka vi vilja studera, vilar på teorin om stamskillnaden. Man har visserligen inte öppet sagt detta eller kanhända ens alltid klart insett det, men säkert är, att det är under ljuset från denna teori, som man läst texterna och satt deras uppgifter i system. En yttre borgen för riktigheten av detta påstående ligger i, att den åsigt, som vid oroligheterna under perioden 1060-1250 sett och ser en stamstrid, är årsbarn med teorin om en ursprunglig stamskillnad mellan Svear och Götar. Ingen svensk krönikeskrivare och ingen historiker har före uppkomsten av sist anförda åsigt uttalat densamma, – men härtill återkommer jag senare.

Vad jag nu vill framhålla är, att detta inte är det rätta sättet att tolka källornas utsagor rörande de inre oroligheterna i Sverige under nämnde tid. Må de läsas och tolkas oberoende av denna teori, endast efter ordalydelsen och under beaktande av samtida bestående förhållanden, så vitt dessa är säkert kända. Rätten härtill har vi förvärvat oss genom den nyss avslutade undersökningen. Det är sant, denna gick ett steg längre och tycktes därmed göra varje diskussion om en stamstrid överflödig. Dess slutliga resultat var, att Svear och Götar är en stam. Sammanhanget förde denna slutsats med sig, men vi vilja inte göra bruk därav. Det är för oss nog att ha genom nämnda undersökning blivit fria från den förutsättning, varpå den vanliga uppfattningen av dessa ting vilar. Vi kan nu ingå i en undersökning av dem utan att tänka på frågan om skilda stammar, alltså såsom om en sådan fråga inte fanns eller hade funnits. Skulle händelserna möjligen tyda på tillvaron av en folklig motsats, vilken synes innebära en stammotsats, skola vi inte underlåta att konstatera detta; liksom naturligen å andra sidan vi inte heller skola försumma att anmärka allt, som synes strida emot antagandet om skilda stammar och den vanliga uppfattningen av tilldragelserna. Det gäller att låta dessa själva genom källorna tala och vittna om sig och därmed göra dem till domare över teorierna. Men först några ord om källorna och sättet att tillgodogöra sig deras uppgifter!

Som bekant är, utmärker sig detta tidsskede i vår historia framför andra genom sina källors torftighet. Synnerligen gäller detta om tiden före Karl Sverkersson, och det är likväl den, vi helst skulle vilja känna. Det är nämligen under den, de tilldragelser inträffa, vilka förnämligast betraktats såsom yttringar av stammarnas fientlighet. Uti de händelser, som följa efter 1167, d.v.s. de nu följande tronskiftena mellan Erikska och Sverkerska ätterna samt deras inbördes strider, har man i allmänhet inte, så vitt jag vet, spårat en stamstrid. – Allt vad vi vet om tiden från 1060-1160, hämtar vi från i förbigående givna notiser hos Adam av Bremen, hos Saxo, hos Snorre och i Knytlingasagan. Härtill kommer konungalängderna, isländska – deri Hervarasagans kap. 20 inräknat – och inhemska, och detta är ungefärligen allt. De få diplomerna av tidigare datum än sist nämnda år innehåller ytterst litet, som kan tjäna till belysning av de tilldragelser, vi vilja studera.

Kristendomen och hedendomen

Men inte nog med att källorna för denna tid är ytterst torftiga, deras uppgifter är även motsägande. Understundom låter motsägelserna undanröja sig genom att ordna de stridiga meddelandena efter vissa antaganden och i överensstämmelse med kända fakta; men rätt ofta kommer varje harmonistisk konst till korta. Det gäller då att ta ett och förkasta ett annat. För att härvid kunna förfara med rättvisa fordras emellertid, att man kan ange de respektive uppgifternas värde i historiskt hänseende, vilket åter förutsätter, att man lärt känna källornas. Detta kritiska arbete är likväl ännu ej utfört, knappt påbörjat. Man har sålunda i dylika fall nöjt sig med att efter relativt yttre grunder antaga och förkasta de stridiga vittnesmålen. Efterföljande framställning av tidens tilldragelser vilar inte på bättre grunder. Endast i fråga om de allmänna historiska förutsättningarna skiljer den sig i detta stycke från sina föregångare.

De historiska förutsättningar, om vilka jag nyss talade, ligger dels i författningen dels i vad man kan kalla tidens stora fråga. Den senare var kristendomen; dess införande och kamp med hedendomen. Den roll, som denne spelat såsom jäsningsämne under Stenkilska ättens tid särskilt i förhållandet mellan konung och folk, har också här beaktats. Icke så med de moment i författningen, vilka verkat normerande eller eggande på tronskiftena och frågan om konungavalet. Av dessa vill jag här nämna konungadömets ärftlighet.

Konungadömets ärftlighet

Till äventyrs torde jag i fråga om konungadömets ärftlighet möta motsägelse. Man vill troligen inte medge mig, att det ägde denna karaktär. I äldre tid antog man, att allt intill 1060 hade konungadömets ärftlighet varit statsrättslig grundsats, men att vid nämnda tidpunkt valriket infördes; så t.ex. Lagerbring, vilken tillskriver just denna omständighet all den inre oron i riket under den följande tiden. Under detta århundrade har beträffande det äldsta konungadömet en teori av tyskt ursprung tämligen allmänt vunnit insteg: det var varken arvrike eller valrike utan en blandning av båda med val inom en bestämd ätt. För tiden efter 1060 har åter antagits rent valrike och det förnämligast på grund av de bekanta stadgandena i Västgötalagen och Upplandslagen. Det förra ansågs och anses uttrycka en urgammal rättsgrundsats; i det senare läste man en lag om valriket. – För egen del har jag i vår äldsta historia, intill 1060, inte funnit den minsta antydning om valrike, däremot många och ojäviga bevis på en av intet begränsad arvsrätt till kronan. Under den följande tiden utvecklar sig valkonungadömet; dock tagerdenna utveckling sin början först under perioden då två ätter, den Sverkerska och den Erikska, skiftevis innehar tronen; sin avslutning erhåller hon ej förr än med Magnus Eriksons upphöjelse på densamme.

I människornas föreställningar 31) och i seden vinner valriket inträde under 1200-talet, i lagarna först med Allmänna Landslagen av år 1347. Västgötalagens stadgande, att Uppsvear äga konung taga och vräka, lämnar frågan om arv- eller valrike alldeles oberörd., Upplandslagens likaså. Det förra handlar uteslutande om en rättighet för ett visst landskap, medgiven av ett annat; det senare rör formerna för konungaval, men säger ej, att sådant skall äga rum vid varje tronledighet 32). Landslagen först talar om valriket och inför detsamma. Detta ligger i orden: ”nu är till konungariket i Sverige konung väljande och ej ärfvande”: en statsrättslig grundsats får här vika för en annan; valriket träder i stället för arvriket 33). Det är genombrottet av en ny makt i samhället, uppkomsten av en riksaristokrati, som förvandlar arvkonungadömet till valkonungadöme, på samma gång den nedbryter den demokratiskt författningen.

De historiska tilldragelserna efter Stenkilska ättens utslocknande, konflikten mellan landskapen alltså, tillvaron under ett sekel av två tävlande konungahus samt slutligen striden mellan Birger och hans bröder ändande i en långvarig minderårighetsperiod, allt detta har underlättat och möjliggjort denna metamorphos. Före först nämnda tidpunkt har helt visst inte ens den svagaste brodd därtill varit synlig; under Stenkilska ättens tid härska den forngermanska statsrättens principer i detta avseende oinskränkt.

Det är detta faktum av allmän natur, konungadömets ärftlighet, som vi inte få lämna ur sikte, då vi vilja ur de magra texterna stava oss till tidens händelser med avseende på tronen. Denna rättsgrundsats hjälper oss att ordna de stridiga uppgifterna; den förklarar även åtskilligt i händelserna själva. Vi vill nu ange de senare – helt kort; ty de torftiga källorna medger ingen vidlyftighet; en sådan är inte heller av nöden för studiet av den tilldragelse, varom här är fråga, den s.k. striden mellan Svear och Götar.

Med Emund Gammal utslocknade den regerande konungaätten på manssidan34). På kvinnosidan fanns flera fränder till densamma 35), men sådan skyldskap gav inte arvsrätt till riket. Ett konungaval bör således de jure hafva ägt rum, fastän det antagligen faktiskt bestod endast i en hyllning. Tronföljaren var designerad troligen redan i följd av blodsförvantskap med den gamla ätten, men dessutom genom giftermål med Emund Gamles dotter. Stenkil var också en rik och mäktig man i Sverige – Jarl, säger en berättelse. Hans utväljande till konung har därför mera varit en hyllning än ett verkligt val.

Stenkil

Uppgiften att Stenkil varit född Västgöte, bestyrkes inte av texterna 36).

Stenkil dog 1066, lämnande riket i arv åt två omyndiga söner, Halsten och Inge37). Nu uppstår strid om regentskapet under omyndighetstiden mellan två med namnet Erik, fränder som Stenkil till det gamla konungahuset och till honom själv. Båda stupar under kampen och förmyndarstyrelsen övertages av Västgöten Håkan38). Efter 13 år dör denne, och nu uppstiger den äldste av Stenkils söner, Halsten, i kraft av arvsrätt på tronen 39).

Men konungen är kristen, medan folket delvis ännu alltjämt är hedet; – däravkonflikt mellan den förre och en del av det senare. Stenkilssönerna följde ej faderns visa politik i religionssaken; de kränkte den rättsgrundsats, som allt sedan Olof Skötkonung varit gällande, att nämligen konungen väl för egen del månde vara kristen och bygga kyrkor, men att han ej ägde tvinga någon till avfall från den gamla tron 40). Halsten och Inge ville omvända de alltjämt hedna Uppsvearna. Av den anledningen fördrev dessa först Halsten och, sedan de nu hyllat den yngre brodern såsom konung, snart även denne 41).

I Inges ställe tar de retade Uppsvearna svågern Sven till konung. Under tidenbibehåller sig Stenkilssönerna i ostörd ro i de kristna delarna av riket 42). Men Inge, djärv och kraftfull, återtager snart sin fäderneärvda rätt. Han överfaller och dräper Blotsven och blir så åter konung jämväl över Uppsvearna. Dock måtte han inte ha farit varligare fram nu än några år förut; vi höra nämligen från denna tid två namn nämnas, vid vilka konungatiteln är fästad 43). Dessa tronpretendenters uppträdande har emellertid varit av ännu mindre betydenhet än Blotsvens. Snart blir Inge försonad med de uppbragta menigheterna, och han lämnar det samlade riket i arv till brorssönerna, Filip och Inge d.y. 44). Dessa för styrelsen samfält såsom företrädarna och antagligen efter deras föredöme.

Under Halstenssönernas tid är det lugn i det inre. Den svåraste jäsningen efter det den nya läran inkommit bland folket, var förbi. Även var dessa konungar av annat sinnelag än farbrodern; de retade inte genom våldsamheter hedningarna till kamp och uppror. Olyckligtvis utslocknar med Inge den unga ätten och nu följa nya händelser. Innan jag övergår till dem, vill jag draga några slutsatser av de redan omnämnda.

Man daterar den så kallade striden mellan Svear och Götar allt ifrån Stenkils död. Men händelserna röja inte en sådan strid. Man finner i dem inte ett spår till en konflikt mellan landskapen eller folken i riket, av vad slag det än månde vara. Oroligheter uppstå och strider förefalla, men de är av annan art. Det är två tilldragelser, som i dessa framträda. En är, att under en minderårighetsperiod tronpretendenter eller andre stående tronen nära tävla om makten. Detta är en företeelse, som inte kan misstydas: den har förekommit i det äldre germanska konungadömet ungefär lika ofta, som det tillstånd, vilket framkallat henne, tronarvingens minderårighet. Den andra tilldragelse, som framträder i tidens inre oro, är ävenledes en i det äldre germanska konungadömet ingalunda sällsynt företeelse; hon heter konflikt emellan konung och folk. De strider, källorna omtala för tiden efter Stenkilssönernas myndigblivande, utgöras av konflikter mellan konungarna och folket eller rättare mellan dessa och en del av det senare.

Uppsvearna fördriver Inge

Halsten, men framför allt Inge, träda i sin kristna iver de hedniske Uppsvearna för när i deras tro och lag. Församlade till ting fordrar bönderna av konungen respekt för de senare; då han vägrar att foga sig efter dem, driva de honom med stenkastning från tinget och taga annan man till konung. Detta kallades att vräka konungen. Faktiskt torde sådant i äldre tid endast mycket sällan hava inträffat, då att konungen vanligen böjde sig för folkviljan 45). Nu gick det emellertid så, att konungarna inte gav med sig; medvetandet att stå såsom representanter för en högre rätt, den kristna kulturens, samt känslan av moraliskt stöd av alle kristna i riket gav Stenkilssönerna och särskilt Inge mod att trotsa de upp bragte bönderna. Han förjagas alltså från tinget och därmed från landet. Men nu inträffar, tack vare den gamla svenska författningens beskaffenhet, det märkliga förhållandet, att fastän Uppsvearna fördriva Inge liksom förut Halsten, dessa dock inte därigenom är förjagade från riket. Uppsvearnas myndighet sträcker sig inte utöver deras lands gränser; Halsten och Inge bibehåller sig alltså vid sin rätt i de andra delarna av riket, varest ingen sådan konflikt uppstått, främst i de kristna delarna. Derigenom komma landskapen för en tid att äga olika konungar.

Det är tydligen sist anförda faktum, som kommit historici att i de skildrade tilldragelserna se en strid mellan landskapen. Man misstager sig likväl härutinnan. Nämnda faktum innebär inte en konflikt mellan dessa inbördes. Då Uppsvearna fördriver Stenkilssönerna och tar annan konung i stället, är detta inte handlingar av fientlighet riktade emot de övriga landskapen, och lika litet ligger någon sådan deruti, att Västgötarne och andra landsmenigheter fortfarande hyllar de rättmätige konungarna, fastän dessa blivit av Uppsvearna vräkta. De bestämda rätts- och författnings-förhållandena förde allt detta med sig. Det var en oundviklig följd av en konflikt mellan konungen och endast en del av folket, en följd, varpå man under tvistens hetta helt visst aldrig hade tänkt; men också en följd som varken borde förvåna någon eller varöver man ägde rätt att klaga. Den kunde ge anledning till missnöje mellan landskapen inbördes, ty hon satte rikets enhet i fara, och om sättet hur denna fara skulle avvärjas kunde man råka i tvist, såsom även senare faktiskt skedde; men i och för sig var den samtida tillvaron av flera konungar i riket, Stenkilssönerna i Västergötland och andra landskap, Inge hos Uppsvearna, inte en yttring av ovilja eller fientlighet mellan de nyss nämnda inbördes. Uti den handling, som framkallat denna situation, spelar förhållandet mellan landskapen ingen roll.

Tvistens orsak var kristendomen, och så till vida kan den kallas en kamp mellan hedendom och kristendom. Men den är därför inte en strid mellan hedningar och kristna bland folket. En sådan strid var fullkomligt oförenlig med de tänkesätt rörande individuell frihet och rätt, som var rådande bland de gamle Svenskarne. Erkännandet av andras rätt är ett drag i vårt folks lynne, som står tecknat på varje blad i vår historia, som utgör dess storhet och vår ära. Det är detta, som givit vår inre utveckling, jämförd med andra folks, dess underbara kontinuitet och det är det som skall, jag är derom övertygad, för framtiden bevara densamma. – – – Alltså inte ens från nu anförda synpunkt sett kunna oroligheterna under denna period få utseende av en strid mellan landskapen. Deras första orsak är den nya läran, den närmare konungarnas försök att omvända hedningarna; till sitt väsen är de en konflikt mellan konung och folk. När man lagt mer in i dem, har man missförstått händelserna. För den Stenkilska ättens tid måste jag alltså på det kraftigaste förneka, att en strid, under vad form det vara må, existerat mellan landskapen, långt mindre då en stamstrid. Titeln ”striden mellan Svear och Götar” måste alltså strykas för denna period i vår historia; – huruvida han äger bättre rätt till platsen ovan den näst följande skola vi nu tillse.

Ragnvald dräps i Västergötland

Vid Inges död måste nytt konungaval äga rum och nu utbryter verkligen en konflikt mellan landskapen. De väljer var för sig konung. Dock sker detta inte genast. Uppsvearna utropa till konung Ragnvald, kallad Knaphöfde och enligt en uppgift Olof Näskonungs son. De andra landskapen finna sig häri 46), men de känna sig kränkta i sin rätt av detta Uppsvearnas tilltag och missnöjet skaffade sig på våldsamt sätt luft, då Ragnvald är oförsiktig nog att utan lejd fara in i Västgötarnas land. Han överfalls och dräps av de vredgade bönderna – för den sidvördnad, som han genom sitt beteende visat alla Västgötar, säger konungalängden vid Västgötalagen; vi kunna tillägga: och för den sidvördnad, som alla Uppsvear visat de andra landsmännen. Det dråpslag, som träffar Ragnvald, är riktat jämväl mot Uppsvearna. Detta visar sig av vad som sedan följde.

Efter Ragnvalds död förestår åter konungaval. Frågan om konungavalet hade nu blivit tidens brännande fråga. Under vad form hon uppträdde, kunna vi inhämta av ovan anförda ord, som Snorre lägger lagman Emund i munnen, eller av den reflexion, varmed Saxo beledsagar notisen, att Västgötarna valt Magnus Nilsson till konung, vartill vi senare återkomma. Det gällde, vem som ägde rätt att ge riket konung; detta var en sak som rörde alla; en landsmenighet, Uppsvearna, hade här inte bättre rätt än de andra. Under inflytande av dessa åskådningar löstes frågan till en början genom att söka avhugga henne: vart landskap för sig tillvällar sig den omtvistade rätten att utse rikets konung. Östgötarna är de, som göra början. Följande Uppsvearnas föredöme, då dessa valde Ragnvald, utkora de till konung Sverker, en man i deras krets. Ungefär samtidigt erbjuda Västgötarna konungavärdigheten åt den danske prinsen Magnus Nilsson, på mödernet besläktad med det förra konungahuset. Han infinner sig aldrig för att mottagadensamma; därför kan konungalängden vid Västgötalagen säga, att nu (efter Ragnvalds död) styrde god lagman och lands- (härads-) hövdingar landet. 47)

Sverker blir kung över hela riket

Först efter Magni död 1134 erkänna Västgötarna Sverker, vilken härmed blir konung över hela riket. Uppsvearna hade nämligen genast, fastän visserligen med harm, erkänt den av Östgötarna valde konungen. Antagligen ägde de själva ingen lämplig kandidat för tronen.

Uppsvearna kunde likväl inte glömma, att Sverker tillkommit dem förutan. När de därför i Erik få en utmärkt man ibland sig, utropa de honom till konung (ungefär 1150). Så är det nu åter två konungar i Sverige, Sverker över Öster- och Västergötland m.m., Erik över de Uppsvenska landskapen. Detta fortfar till Sverkers död 1155 eller 1156, då Erik blir konung jämväl över Götalandskapen.48)

Sverker efterlämnade visserligen en son vilken nu ägde arvsrätt till konungavärdigheten. Men Eriks anseende bland folket var så stort, att Karl inte såg sig någon utväg att göra sin rätt gällande emot honom och mot det krav på rikets enhet, som starkare framträdde, i samma mån denna enhet varit i fara. En inkräktares våld skulle dock snart ge honom tillfälle att på legitimt sätt göra sin rätt gällande. Den danske prinsen Magnus Henriksson, antagligen lockad av den utsikt, som en gång kom Magnus Nilsson till del av enahanda grund, släktskapsförbindelser med de förra konungarna, bemäktigar sig med list och våld tronen. Genom en av Sverkers egna tjenare undanröjer han denne; 49) sitt mål når han dock först sedan han själv med en krigarskara överfallit Erik och låtitavdagataga honom. Nu kunde Karl Sverkersson göra sin rätt till kronan gällande; hans sak var nu svenska folkets sak. 1161 faller inkräktaren och Karl Sverkersson blir konung. – Under Karls tid har en överenskommelse mellan landskapen träffats med avseende på den fråga som delade dem, en överenskommelse som betryggade rikets enhet. Ett vittnesbörd om riksenhetens allmänna erkännande såsom orygglig grundlag ligger i ärkebiskopstolens upprättande i Uppsala 1164. 50) Men framför allt den följande tidens historia bevisar, att en sådan överenskommelse under Karl Sverkerssons tid kommit till stånd. Två konungahus med jämbördig rätt till kronan existerar; någon delning av riket kommer dock inte vidare i fråga. Icke heller höra, vi från denna tid omtalas, att landskapen trätt i opposition mot varandra med avseende på tronföljden eller ens att de tagit parti för och emot någondera ätten. Andra makter, främst den nu högvuxna aristokratien i förening med tillfälliga omständigheter, – konungabarnens omyndighet vid faderns död – vålla den regelbundna tronväxlingen inom de båda husen. Landskapen tar häri ingen del. Konflikten mellan dem har upphört med Karl Sverkerssons tronbestigning. Begynnande med den Stenkilska ättens utslocknande ändar den med Erik den heliges död.

Bedömning av händelserna

Från skildringen av tidens händelser måste vi nu övergå till deras bedömande. Det gäller att av de meddelade fakta och data sluta sig till karaktären av den tilldragelse, varom dessa vitna, att med ett ord förstå denna inre strid, dess väsen och ursprung. Innan vi inlåta oss härpå, vill jag emellertid i förbigående anmärka, att tidens historia – tack vare källornas torftighet och olikhet i uppgifter – på en punkt kan annorlunda framställas än som här ovan skett. Man kan nämligen hänföra Erik Årsäll till tiden efter Stenkilska ättens utslocknande samt låta honom vara utvald av Svearna, medan Ragnvald blir Östgötarnas man. För både det ena och det andra finns stöd i texterna. 51) Jag tror inte att någotdera är riktigt; men hur som helst skall läsaren snart finna, att denna variant till tidens historia inte kan inverka på vår uppfattning av den tilldragelse, vilken vi här studera.

Den historiska framställningen här ovan anger en konlikt mellan landskapen såsom händelsernas kärna under denna, tid. Man har fattat nämnda konflikt såsom en strid mellan Svear och Götar och därtill såsom en stamstrid, en strid grundad i ursprunglig stammotsats. Är nu denna uppfattning riktig? är den inre oro och schism, som källorna betyga, en strid mellan Svear och Götar? och är konflikten mellan landskapen att betrakta såsom en stamstrid? Så vitt jag förstår, ge de anförda fakta själva ett kategoriskt nej till svar på dessa frågor. Mellan Öst- och Västgötar ingen solidaritet i fråga om konungavalet! De senare görahärutinnan opposition inte endast mot Uppsvearna utan lika mycket mot sina grannar Östgötarna. Deremot handlar Uppsvearna gemensamt med Östgötarna eller åtminstone ansluta sig till dem i förenämnda sak. Jag vet inte att ett tydligare svar kan ges. Götarna stå inte samlade till ett helt emot Svearna; det har inte förekommit någon tvist mellan Götarna å ena sidan, Svearna å andra. Inför detta enkla faktum faller ohjälpligen den härskande åsikten. Ty klart är, att om inte Svearna för sig och Götarna för sig stå samlade emot varandra, så kan det inte heller vara tal om en strid mellan Svear och Götar och alltså inte heller om en stamstrid emellan dem.

De nakna fakta, sådana de i källorna stå angivna, vittna i denna sak på ett sätt, som inte kan misstydas; den inre striden var inte en strid mellan Svear och Götar. Ett uttalande hos Saxo har missförståtts och därigenom tjänat till stöd för den rådande uppfattningen. Den danske krönikeskrivaren förtäljer tilldragelserna efter Inge d. yngres död på följande sätt: ”Sedan emellertid den svenske konungen dött, dristade sig Götarna (Gothi) att erbjuda Magnus (Nilsson) kronan, varöver Svearna hade högsta bestämmandet, därmed sökande egen maktfullkomlighet på annans bekostnad. Men Svearna ville inte rätta sig efter dem; de kunde inte fördraga, att deras gamla företrädesrätt lede intrång från ett ringare folks sida. Med tanken alltså på sin gamla höghet, kasserade de genom ett nytt konungaval den värdighet, som på orätt sätt tillkommit. Den nye konungen (Ragnvald) blev emellertid snart dräpt av Götarna och lämnade därmed öppet för Magnus” 52). Saxo säger Götarna, men menar Västgötarna, ty det var de, som dräpte Ragnvald, och som valde Magnus Nilsson till konung. Av vårdslöshet, eller emedan han anser sig inte behöva iakttaga synnerlig noggrannhet beträffande de svenska förhållandena, vilka han för övrigt endast i förbigående berör, använder Saxo aldrig namnen Västgötar, Östgötar, Västergötland, Östergötland, utan endast Götar (Gothi) och Götland (Gotia). Denna oegentlighet hos Saxo borde dock ej ha misslett någon, allra minst på detta ställe, där man visste, hur man skulle uttyda hans ord.

Ingen motsättning mellan stammar

Hur man för övrigt kunnat i denna konflikt landskapen emellan se yttringarna av en stammotsats och alltså betrakta honom såsom en stamstrid, förstår jag knappt. Allt svär emot en sådan uppfattning, såväl konfliktens yttre framträdande och förlopp, som dess föremål och slutliga utgång. Sålunda består striden inte i krig och fientliga överfall, varmed landskapens inbyggare hemsöka varandra. Icke ens då Västgötarna har dräpt Ragnvald, göres å Uppsvearnas sida något försök att hämnas eller straffa. Kort och gott ingen öppen fientlighet har existerat mellan Sveriges invånare, och överhuvud inget, som tyder på tillvaron av ett stamhat 53). Hela konflikten inskränker sig därtill, att varje landskap, vilket för övrigt ägde självkänsla nog därtill, tillvällade sig rätten att välja konung. Uti detta uttalar sig ju en stark rivalitet, men den äger sin naturliga förklaring i den lokalpatriotism och den provinsiella självrådighet, varåt författningen gav stöd och tidens åskådningssätt näring. Det är tydligen dessa känslor, som utgjort den drivande kraften i schismen; men sådana uppväxer hos varje folk, där den lokala självständigheten är stor, och för att förstå dem och deras yttringar behöver man ejtillgripa antagandet om stamskillnad. Märkligt är för övrigt i detta fall att se, vilken lång följd av eggande händelser det fordrades, för att dessa känslor skulle bryta ut i öppen konflikt, liksom också hur snart rikstanken segrade över dem.

Se vi så åter på stridens föremål och slutliga utgång, så säga oss även de, att här inte föreligger någon stamstrid. Ty vad annat kunde man ha väntat sig ut av en sådan, än rikets upplösning och stammarnas därav följande autonomi? Men däråt tenderar kampen inte ett ögonblick; – det skulle i så fall inte ha funnits någon makt, som kunnat förhindra rikets söndring i två. Nu gäller striden fast eller en gemensam angelägenhet, valet av den gemensamme konungen. När man inte kan komma överens om sättet härför, väljer varje landskap, som det tror sig, konung. Men denna åtgärd är inte riktad mot riksenheten; man avser inte därmed att söndra sig från de övriga landskapen under egen konung; man handlar, som man gör, emedan man inte vill stå efter för dem i bestämmandet över denna riksangelägenhet samt i förhoppning att de andre landsmännen skola godkänna valet. Känslan av samhörighet och av rikets enhet är sålunda i själva verket den mark, ur vilken konflikten uppspirar; också segrar denna känsla snart över lokalpatriotismen och med denna inre så att säga psykologiska konflikt i individerna ändar även den yttre politiska mellan landskapen.

Det torde vara överflödigt att längre uppehålla sig vid den förklaring av tidens historia, som den gängse åsikten innehåller. Allt talar emot, att konflikten mellan landskapen var en strid mellan Svear och Götar eller grundad i stamskillnad. Vi måste på annat sätt söka förstå och förklara denna tilldragelse. Den rätta tydningen av densamma skall också utgöra den bästa vederläggningen av alla villomeningar.

Vi ha sett, att striden utbryter vid Stenkilska ättens utslocknande med anledning av det konungaval, som då måste äga rum. Han gäller även uteslutande detta, men inte med avseende på personen utan beträffande rätten; man råkar i delo, emedan man inte kan komma överens om, vem rätten att utse konung skall tillhöra eller hur denna för hela riket gemensamma angelägenhet skall avgöras. Striden rör sig alltså om en författningsfråga. Denna konflikt mellan landskapen är till sitt väsen, jag har redan en gång sagt det, en författningskonflikt, det och intet annat. Han har sin rot i författningen, sådan denna faktiskt var beskaffad vid förevarande tid, och han bilägges genom en ändring i densamma; han kan endast ur författningen förklaras och genom henne förstås. Vi skola se hur och på vad sätt.

Det gamla Sverige, sådant det under namn av Sveavälde existerade åtminstone sedan Ingjald Illrådes tid, utgjorde med avseende på författningen närmast en förbundsstat. Väldet hade tillkommit därigenom, att Sveakonungen med list och våld undanröjt respektive landens konungar, varefter menigheterna hyllat honom i de slagnes ställe. Härmed följde ingen förändring i de särskilda landens inre; i det yttre förlorade de sin politiska självständighet, men med full ömsesidighet inbördes. De var förenade med varandra endast genom konungen; i riket, landens förening, är han alltså ensam medelpunkten. Inget land betyder der författningsenligt mer än de andra; inget äger hegemoni över de övriga.

På denna historiskt givna grund var det svenska riket uppbyggt och på den vilade det ännu orubbat vid Medeltidens början. Uti den fornsvenska statens organism ägde sålunda delarna var för sig ett i hög grad kraftigt och rikt självständigt liv; det hela, riket, var ävenledes starkt genom människornas åskådningssätt och jämväl genom den institution, vari det hade sitt uttryck; men det ägde ej mer än just denna enda institution, och den var konungadömet. Det yttre bandet mellan landskapen var den gemensamme konungen; vid sidan om honom fanns ingenhela riket omfattande statsmakt. Uppstod en riksangelägenhet, avgjordes den av konungen ensam, så i fråga om krig; eller måste han inhämta varje landstings mening; en riksrepresentation existerade inte. En institution av detta slag var för den fornsvenska författningen fullkomligt främmande. Hon kände en sådan varken under den form, vari vi nu äga densamma, eller så att en landsmenighet beslöt å allas vägnar. Den historiska utvecklingen har fört båda formerna med sig. Den förra är den mognade frukten, den senare är en övergångsform. Vardera har behövt en rundlig tid för att hinna till utbildning och födslovåndan har varit svår i synnerhet för den senare.

Icke förr än på 1600-talet, då lagstiftning och beskattning övergick från landsmenigheterna till riksdagen, själv existerande såsom politisk institution allt sedan 1400-talet, blev denne en riksrepresentation i nutida mening. Det hade behövts ungefär 1000 år för att ”riket” skulle fullständigt segra över ”anden”, enheten över delarnas självständighet. På en punkt och med avseende på en angelägenhet, den viktigaste av alla, var dock detta arbete fullgjort långt före detta. Redan Landslagen av år 1347 stadgar för konungavalet en riksrepresentation. Det var till denna representation den andra formen däravutgjorde en övergångslänk. Före nämnda tidpunkt ägde nämligen Upplands folk beslutanderätt i fråga om konungavalet. Det ensamt handlade nu å rikets vägnar. Men den rätt för Uppsvearna att utse rikets konung och över huvud förfoga över tronen, vilken står omnämnd i Upplands lag liksom redan i d.ä. Västgötalagen, var inte av gammalt datum. Denna rätt för ett visst folk framför de andra att avgöra över en riksangelägenhet var okänd i den gamla författningen.

Det ”alla Svears ting”, som Snorre beskriver för Olof Skötkonungs tid, är en historisk konstruktion, vartill materialet är hämtat från berättelsens egen tid, första halvdelen av 1200-talet 54). Bättre föreställning därom får man av hans ord i Ynglingasagan (kap. 38). Alla Svears ting är inget annat än Uppsvearnas, d.v.s. Upplands ting; dess befogenhet inte heller någon annan eller större enligt den gamla författningen än den som varje annat lands ting äger. Konungen bodde för det mesta bland Uppsvearna och där fanns det berömda Uppsalatemplet; dit sökte alltså ofta män från rikets alla delar. Detta jämte annat gav åt Uppsvearna en moralisk övervigt; den politiska, vilken senare tillkom, utgör en ändring i den gamla, författningen. Uti henne ägde denna företrädesrätt intet stöd. Konungens närvaro på Tiundalands ting kunde möjligen ge det ett sken av riksting, men inte dess verklighet. Upplandstinget intager i den gamla författningen ingen annan ställning än den, som tillkom varje annat ting. Ett intressant vittnesbörd härom erbjuder oss berättelsen om Ansgarius och hans begäran att få predika kristendomen. Konung Olof måste för detta ändamål höra inte endast det ena tinget, Upplandstinget, utan även det, som hölls i rikets andra del, helt visst Västergötland 55). Ett annat lika talande bevis på denna författningens grundlag erbjuda oss händelserna under just den period, varmed vi här egentligen sysselsätta oss. Då Uppsvearna fördriver Halsten och Inge, är dessa därmed inte vräkte från riket. Härtill hade fordrats, att även Västgötarna och de andra landsmenigheterna följt Uppsvearnas föredöme. När de detta inte gjorde, förblev de båda Stenkilssönerna i besittning av sin fäderneärvda rätt och sin värdighet.

Konflikten bottnade i en författningsfråga

Den gamla författningen medgav inte ett enskilt folk rätt att representera det hela; men hon kände, som nämnt är, inte heller en riksrepresentation utgången från samtliga folken. Riket ägde inte mer än en representant och en institution; detta var konungen och konungadömet. Varje angelägenhet, som rörde det hela, måste av konungen framföras för att komma till avgörande; någon annan form för tillkomsten av ett beslut rörande en riksangelägenhet existerade inte.

Det är denna den gamla författnings beskaffenhet, som under vissa förutsättningar kunde, ja måste föra till en konflikt mellan landskapen. Antag, att konungaätten utslocknat. Konungen är nu borta och därmed även konungadömet, den enda institution, som representerade riket, som kunde föra dess talan och bringa en gemensam angelägenhet till avgörande. Hur nu få en riksangelägenhet avgjord? Hur alltså välja ny konung? Författningen anvisade ingen utväg därtill. Hon var inte vuxen en sådan situation. Konungadömet var ärftligt och man hade inte förutsett den möjligheten, att ätten kunde utslockna, åtminstone inte i författningen. Ett enskilt folk gör anspråk på eller söker tillvälla sig rätten att utse den gemensamme konungen; de andra landskapen skola protestera häremot, och så är konflikten i full blom.

Det var inför nyss skildrade situation det svenska folket stod vid Edmund Gamles död och sedan ännu en gång vid Inge d. yngres. Den gamla konungaätten var utslocknad; riket skulle ha ny konung. Vem skulle ge det sådan? – Tvisten utbryter emellertid inte genast, första gången tillfälle därtill gives. Saken var så ny; konungaval var en eventualitet, varom man inte ägde någon erfarenhet; i mans minne hade inget sådant förekommit. Dessutom är Stenkil genom sin släktskap med de föregående konungarna designerad till efterträdare; den allmänna opinionen i landet har fäst sig vid honom; man ser i honom den blivande konungen. Vid Edmund Gamles död hyllas sålunda Stenkil på samma sätt som varje konung, då han besteg tronen, och på samma ställe, vid Mora sten; något annat erkännande eller val har inte ägt rum. Det var hos Uppsvearna denna formalitet fullgjordes. De övriga landskapen såg härutinnan intet egentligt nytt. Sakens statsrättsliga sida hade ännu inte trätt klart fram för dem eller för någon. Men länge kunde det inte dröja, innan så skedde, allra helst som Uppsvearnas tvister med konungarna Halsten och Inge d. ä. ställde samma författningsfråga som den om konungaval endast under en annan form i förgrunden av det politiska livet under en längre tid. När för den skull Inge d.y. dör utan att efterlämna arfvingar, och nytt konungaval alltså förestår, är tiden mogen för konfliktens framträdande. Den utbryter nu under den form och på det sätt, varpå den enligt sitt ursprung måste utbryta. Uppsvearna är ej mer berättigade enligt författningen än de andra landsmenigheterna att ge riket konung; mot deras anspråk härutinnan protesterar de senare, och protesten består der uti, att de tillvälla sig enahanda rätt. Landskapen välja var för sig konung.

Att inte rikets samtliga landskap valde konung, utan jämte Uppsvearna endast Öst- och Västgötar, beror inte på några slags stamförhållanden eller dylikt, såsom vi ha sett, utan endast på de befintliga sociala förhållandena. Öst- och Västergötland ägde jämte Uppland inom sina gränser det forna Sveriges tre slättland. Där var bygden tätast, befolkningen talrikast, och i följd därav det sociala och politiska livet mest utvecklat. Detta födde hos nämnda landskaps inbyggare en självkänsla, vilken de fattigare landens män måste sakna. Häruti och i inget annat har vi att söka orsaken till att inte alla rikets menigheter, utan endast Öst- och Västgötar tilltrodde sig att rivalisera med Uppsvearna i denna sak.

Konflikten har utbrutit; men han kan inte fortfara. Det visar sig snart, att han innebär en fara för rikets enhet och känslan av riksenheten är starkare än lokalpatriotismen. Tvisten måste biläggas, och detta sker genom en kompromiss. Jag har redan nämnt, när denne kom till stånd – under Karl Sverkerssons tid. Inget dokument säger oss att så skett; men händelserna betyga det. Själva förlikningen äga vi däremot i behåll. Hon står att läsa i d.ä. Västgötalagens ryktbara Rætlösæ-Bolkær, § 1. Uti sitt ena moment upptager hon Uppsvearnas rätt att bestämma över konungavärdigheten, att konung taga, om sådant tarvas, och jämväl att konung vräka, om sådant tarvas – den sista bestämmelsen helt visst framkallad av händelserna under Halstens och Inges tid. Kompromissens andra moment utgörs av den de övriga landskapen tillerkända rätten att stadfästa Uppsvearnas val. Det handlar om Eriksgatan, vilken alltså härmed ingått såsom ett led i författningen. 56)

Dessa båda stadganden i Västgötalagen, om Eriksgatan och att Svear äga konung att taga och likaså vräka, utgöra den statsrättsliga lösningen av konflikten. Den vanliga åsikten är visserligen, att dessa stadganden och särskilt det senare är urgammalt. Men orimligheten härav är dock allt för ögonskenlig. Kan man väl tro, att Västgötarna, om de av forno ägt en sådan sats i sin lag, någonsin skulle yppat tvist med Uppsvearna i denna sak? Det hade varit att bryta egen lag, och sådant var inte sed i dessa tider. Ifrågavarande lagbud kan inte vara äldre än den fråga och den tvist, som däri löses, eller över huvud något annat än denna lösning själv.

Tanken på en riksrepresentation, i vilken alla landskapen tar del, och sådan man senare fick den genom Landslagen, hade ännu inte uppstått. Ett landskap får handla för alla. Någon annan form, varunder denna riksangelägenhet av folket självt och utan konungadömets, d.ä. den egentliga riksinstitutionens medverkan kunde avgöras, kände man inte. Men den statsrättsliga jämlikheten landen emellan fordrar, att de andra inte blir helt åsidosatta. Den nyvalde konungen skall alltså infinna sig hos dem för att personligen mottaga deras erkännande och hyllning. Det är en formalitet, men en formalitet som ha betytt oändligen mycket i människornas ögon, ty de har däri sett ett erkännande av allas likställighet och allas rätt.

Riktigheten av denna uppfattning beträffande sambandet mellan Västgötalagens stadgande och den inre konflikten under denna tid bestyrkes av allt. Jag behöver i detta hänseende endast erinra om den fullkomliga motsvarigheten mellan lagbudet å ena sidan samt tidens historia och den därav framgångna situationen å andra. Det förra avspeglar det senare fullständigt. Särskilt visar sig detta på ett i ögonen fallande sätt i bestämmelsen ”ok sva vrækæ”. Stenkilssönernas historia får inte upprepas. Konflikten är till sitt väsen en författningskonflikt och han har sin grund i en brist i författningen. Han bilägges genom en ändring i densamma, en ändring, vilken sätter henne i stånd att övervinna den situation, som röjt bristen och som hon inte var vuxen, på samma gång den efter tidens förstånd och de utvägar, man kände, bevarar allas lika rätt.

Vår undersökning av den tilldragelse, vi ville studera, är till ända.

Påståenden om en stamkonflikt beror på missförstånd

Vi ha funnit, att man misstagit sig då man i oroligheterna under den Stenkilska ättens tid trott sig se en strid mellan rikets skilda delar. Under denna tid har ingen konflikt förefunnits mellan landskapen. Under den närmast följande uppstår en sådan, men inte heller nu förekommer en strid mellan Svear och Götar. Till sin rätta innebörd är konflikten en författningsstrid, vållad av en brist i författningen och ledande till en ändring däri. Striden föres mellan rikskroppens samtliga delar, men gäller det hela och bör därför kännetecknas såsom en konflikt mellan provinspartikularism och riksenheten. Någon strid mellan Svear och Götar eller någon kamp mellan skilda stammar ligger däremot inte i ringaste mon i densamma, Talet om en sådan utgör en villfarelse, varifrån vi måste befria vår historia. Hon känner, rätt förstådd, inte någon stamstrid, ja man kan nästan säga, hon känner inga skilda stammar i vårt folk.

Sedan jag nu genom en undersökning av saken själv sökt uppvisa ohållbarheten av den gängse åsikten om den s.k. striden mellan Svear och Götar, skulle jag önskat att få meddela läsaren denna åsigts egen genesis och förhistoria. En sådan studie rörande teoriernas uppkomst och över deras föregångare ger städse nya stöd för den förda bevisningen. Det är en berättelse om misstag; men mången lärdom ärdärav att hämta för den sak, varom fråga varit – så inte minst i detta fall. Den ringa tid, som göromål av annat. slag lämnat mig övrig för utarbetandet av denna uppsats, har dock inte räckt till för detta. Jag måste stanna här. Endast ett par ord vill jag tillägga beträffande nu berörda sak.

Det har redan ovan blivit nämnt, att den nu härskande åsikten om den s.k. striden mellan Svear och Götar är av jämförelsevis sent datum. Det är först i detta århundrade hon framkommit, och, så vitt jag vet, är S. Rydberg den förste, som satt henne i system; Geijer gav henne sedan anseende och tilltro. Hon uppkommer samtidigt med föreställningen om en ursprunglig stamkillnad mellan Svear och Götar; före uppkomsten av sist nämnda åsigt har den förra inte existerat. Hon står och faller också med denna. Det är för den skull framför allt uppfattningen under olika tider av denna sak som det är av intresse för oss att följa.

Ingen svensk historieskrivare från den prosaiska krönikans okända författare till Lagerbring har i Svear och Götar sett skilda stammar. Vid år 1600 ungefär blev de norska konungarna kända här i Sverige. De vållade en omkonstruktion av vår äldsta historia sådan hon hittills uppfattats. Men till uppställandet av skillnad mellan Svear och Götar föranledde inte för den tidens historici bekantskapen med Odin och hans förmenta tåg hit upp. Alle är vi Göter, ett namn som höll på att uttränga Svenskarnas ur vår historia. Dessa tiders framställning av vårt folks äldsta öden, vilken kulminerade i Rudbecks Atlantica, förtjänar likväl och någon uppmärksamhet med avseende på föreliggande fråga och knappt i något annat avseende heller. Hon är en dikt, som endast äger kulturhistoriskt intresse.

Ericus Olai

Den ende, vars uttalande kan intressera oss, är Ericus Olai, den svenska historieskrivningens fader. Han kände inte till den isländska sagan om Odin och Asarne. Likväl ser det ju ut, som om han antog en stamskillnad mellan Svear och Götar, då han deriverar Sveriges namn av Zwerike (två riken) – åtminstone får man nu för tiden ofta se Erici uppfattning på detta sätt utlagd. Sådan är likväl inte hans mening. Han härleder, som nämnt är, Sveriges namn av Zwei och rike, men detta emedan han anser, att det svenska väldet ursprungligen utgjorts av fem riken, vilka efter hand sammansmält till två, Svea och Göta, och slutligen till ett. Uti allt detta har han emellertid endast politiska, inte etnografiska åtskillnader. Över allt talar han sålunda om Gothica natio, det svenska folket, om Sverige, ”med ett mera ryktbart namn kallat Gothia, nu vanligen Suecia”, om Suecia (Svealand) såsom det förnämsta av den Gotiska nationens fem riken o.s.v.

Ursprunget åter till Erici Olai teori om de båda rikena Svea och Göta, vilken ljuder oss till mötes jämväl i inledningen till kon. Christoffers Landslag, där det heter, att Sverige av heden värld är sammankommet av Svea och Göta, är ingen annan än konungatiteln, såsom han ock själv låter förstå. 57) Den lyder sedan slutet av 1200-talet regelbundet: Svea och Göta konung. Det är förekomsten av Göta i nämnde titel, som givit Ericus Olai uppslag till hans teori och mer än hos honom har detta Göta givit anledning till villfarelser. Över huvud kan man säga, att det är det, som under århundraden stött Götalegenden i vår historia samt i vår tid tron på stamskillnaden.

Enligt min mening, och jag hoppas en annan gång få fullständigt framlägga skälen för densamma, är Göta i vår konungatitel ett tillägg av främmande ursprung och detta i dubbelt avseende. Karl Sverkersson är den första, som erhåller titeln rex Sveorum et Gothorum. Den ges honom i en rad påvebref; 58) det är alltså en främmande makt, som tillägger honom denna titel. Samme konung erhåller även i ett dokument av inhemskt ursprung titeln rex Sveonum atque Gothorum, i en handling nämligen utfärdad av ärkebiskop Stefan. Det ligger likväl nära till hands attantaga, att detta är en imitation av den påvliga kurians stil i de anförda breven.59) Den förste svenske konung, av vilken vi äga brev, utfärdade i eget namn med användande av Gothorum i titeln, är Knut Eriksson. 60) Regel blir denna formulering av konungatiteln dock först på Magnus Ladulås tid; först från denna tid alltså är Gothoruum i nämnde titel officiellt erkänt. Även häri torde vi få se ett bevis för detta tilläggs utländska börd. Först småningom upptages det namn, som på detta sätt får burskap; tager man däremot själv namn eller titel, sker sådant på en gång och med uteslutande av de äldre.

Anledningen till att påven och troligen även andra främmande makter gav den svenske konungen denna dubbla titel beror tydligen därpå, att de kände tillvaron av Öst- och Västgötar i Sverige och i dessa såg samma folk som de gamle Goterna. Redan hos Adam av Bremen möter oss denna föreställning. 61) Men Goternas namn var känt i hela Europa, medan namnet Svenskar däremot var jämförelsevis nytt och obekant. Det var då helt naturligt, att man gärna upptog det förra jämte det senare. Vad som gjorde Sverige ur historisk synpunkt till ett bekant land för det övriga Europa var just, att där bodde de förmente goterna.

Att åter de svenske konungarna antog den tillsats till deras titel, som på detta sätt utifrån gavs, beror, oavsett det givna föredömet, närmast på uppkomsten här i Norden av vad jag ovan kallat Götalegenden, d.v.s. den efter Jordanes och hans epitomator Rodericus Toletanus diktade historien om Goternas herravälde i Sverige och härnadståg mot den klassiska världen.

Det låg en storhet i detta, som man tydligen inte hade något emot att erinra Europa om. För detta var regnum Sveorum en obekant storhet, men med tilläggetGothorumque blev det en historisk gestalt med namn och anor. Man må ej förundra sig över att våra förfäder lyssnade till den hjältesaga, varom hävderna talar. Men hade denna saga en gång blivit känd och Svenskarna alltså själva fått syn på sin härstamning från de världsstormande ”Göterna”, vad var då naturligare än att i konungens och rikets titel upptaga Götanamnet? Det var inte mer än en skyldig gärd av aktning mot de store fädren, att så göra; nationalkänslan fordrade det även för sin del.

Jordanes står vid den svenska historiekunskapens vagga, och hans skugga når ända fram till detta århundradet. Den fantastiska planta, som sköt upp och frodades i dess dunkel, har dött bort, men minnena av Jordanes stå ännu kvar i vår historia och skola väl alltid stå der. Vi se dem i det höga nummertalet på Erikar och Karlar i vår konungarad; vi se dem jämväl i den svenske konungens titel 62).

SLUT!

Noter:

l) Denna uppsats utgör egentligen en föreläsning, hållen innevarande vårtermin i Uppsala. Jag skulle önskat att tiden medgivit mig att mer än vad som skett omarbeta densamma. Föreläsningsformen har utbytts mot en för tidskriftsartikeln mera passande; här och var har också nya skäl tillagts, redan anförda ytterligare utvecklats; i det stora hela är dock framställningen densamma och undersökningen alltså hållen inom ett mycket begränsat utrymme. Att jag redan nu för en större allmänhet och i skrift bekantgör mina åsikter i ämnet, har sin grund i önskan att rikta uppmärksambeten däråt. Månget bidrag till sakens utredning torde därav framkomma, vilket kan underlätta en framtida uttömmande undersökning.

2) Uti sagan säges väl inte, att Öde den rike och hans dotter, Visburs första gemål, var hemma i Finland, men detta måste dock ha, varit Snorres mening såsom man finner av en jämförelse med kap. 16. Trollkvinnan Huld måste vi nämligen anse ha varit landsmaninna med Drifva, Visburs moder, som bodde i Finland; men nu är hon genast till hands, när Visburssönerna och deras moder vilja öva seid (kap. 17), alltså bodde nog även de der. – Anmärkningsvis vill jag nämna, att jag anser med Storm och såsom förut Hildebrand, att Snorre är Heimskringlas författare.

3) Det är Beovulfskvädet, som vi har att tacka för vissheten härom. Se vidare om denna sak min ungefär samtidigt med denne utkommande uppsats om Beovulf i Antiqvarisk Tidskrift. – Samma uppfattning så i ena som andra stycket har för övrigt redan uttalats av Gustav Storm i hans bekanta arbete Snorre Sturlassons historieskrivning, s. 104 f. samt i uppsatsen Om Ynglingatal etc. i Norsk Hist. Tidskr. B. III (l:te Raekke), s, 58 f. – Hans landsman Prof. J. E. Sars, liksom förut P. A. Munch, har däremot, förmodligen av patriotiska skäl, funnit sig föranlåten kategoriskt förklara kvädet vara en dikt utan all historisk grund, särskilt i fråga om Olof Trätälja såsom förmedlingslänk mellan Ynglingarna i Uppsala och Ynglingarne i Norge (se Udsigt over den Norske Historie I, s. 184, 2:den Udg.)

4) På enskild väg vet jag, att Prof. Hammarstrand i Uppsala på sina kollegier i Sv. historia uttalat sig däremot; men i tryck har, som nämnt är, inget varit synligt därom.

5) Af de fem grunder för antagandet om Ynglingatalets ofullständighet, sådant vi nu äga det, vilka Konr. Gislason anför (Aarbøger f. Nordisk Oldkynd. & Hist. 1881, p. 185 f.), är det ingen mer än denna, som verkligen äger skäl för sig.

6) En uppmaning till dylik konstruktion giver kvädet självt, i det t.ex. Domar kallasFjölnis niðr, Fjölners ättling. – För övrigt lämnar just detta kapitel (20) i Ynglingasagan en präktig illustration till Snorres och över huvud Isländarnes sätt att konstruera historia av de gamla kvädena. I Thjodolfs vers om Dyggve heter det: ”och Narfves häst-dis en konungason (konungmann) sig kora skulle. Lokes mö har lekt med en envåldshärskare av Yngves ätt”. Härav och emedan ordet konung nu för första gången förekommer i kvädet såsom epitet till en Yngling, tager sig Snorre anledning till att ge följande stycke historia. ”Dyggves moder het Drott, en Jolter till konung Danp, son av Rig, den förste som å dansk (nordisk) tunga kallats konung. Hans ättemän har sedan alltid haft konungsnamnet såsom det högsta hedersnamn. (Detta allt efter Rigsmál i Sæm. Edda). Dyggve var den förste av sin ätt, som kallades konung; dessförinnan kallades de drottar (sä Domald, kap. 18), deras hustrur drottningar och hirdsviten drott. Men envar av dessa ättmän kallades alltid Yngve eller Yngune (se jämväl om Domar, kap, 19), och alle samman Ynglingar, Drottning Drott var syster till konung Dan den stolte, efter vilken Danmark är uppkallat”. – Så tolkade man texter och gjorde historia i dessa tider. Och eftervärlden har trott derpå ända in i våra dagar; ja, det är ej länge sedan, man på denna dikt om konunganamnets uppkomst i Sverige med Dyggve byggt statsrättsliga teorier för ifrågavarande tid.

7) Man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida det är rätt att karakterisera Uppsala-templet såsom ett Odins-tempel par préferénce. Enligt Adams av Bremen framställning är det snarare att kalla ett Thors-tempel. Det är Snorres och Isländarnes dikter inommytologien oeh historien, som gjort Odin till huvudfiguren i den Nordiska gudavärlden och i den svenska sagohistorien.

8) Snorre försummar ej att göra den kombination mellan mytisk saga och verkligheten, vartill namnet Sigtuna ger anledning. Det erinrar om Hropts sigtóptir i den förra, såsom Storm påpekat.

9Snorra Edda, ed. AM. II. S. 94

10) Ed. AM. S. 317

11) I, s. 26.

12) Ett antagande, som ofta möter, och som i detta sammanhang må beröras, är, att Götarna skulle ha erkänt det av Svearna grundade Uppsalatemplet och därmed kommit i en religiös gemenskap med dessa. Huruvida ett sådant erkännande och alltså ock en religiös gemenskap existerat i äldsta tid (före Ingjald Illråde) mellan Sveriges folk, anser jag mig ej kunna avgöra; men om den har existerat, så bevisar den emot hypotesen om skilda invandringar och skilda stammar. Dylika religiösa förbund förekomma även hos Tysklands Germaner; Tacitus omtalar flera sådana. Vi kunna emellertid ej annorlunda tänka oss deras uppkomst, än att ett folk delat sig i flera; en ursprunglig politisk gemenskap är alltså deras grund. Det gemensamma namnet bevisar detta beträffande Sueber och Lugier (Germania, e. 39, 43), och det germanska lynnet borgar för satsens allmängiltighet.

13Olof d. heliges Saga, kap. 96.

14) Bland dessa må åtminstone i en not nämnas, att konungens tre rådgivare, bröderna Arnvid, Frövid och Torvid med sina särskilda lyten uppenbarligen är sagofigurer, vidare att den roll, som Snorre tilldelar Upplandslagen och Uppsalatinget i förhållande till de andra landskapens lagar och ting, är ren dikt; slutligen kan ock anföras såsom en misstänkt omständighet, att lagman Emund inte finnes upptagen i den förteckning på Västergötlands lagmän, som dess lagbok (d.y. red.) innehåller.

15) Se Adam, Brem. II, 56.

16) Endast i form av adj. götisk använt såsom epitet till en av Olof Trätäljas ättlingar i Norge förekommer Götanamnet i Ynglingatalet, kap. 51.

17Bosworth, King Alfred’s Angla-Sax. vers. of Orosius, s. 21, 22 (Cap. 17,20).

18) L. cit., s. 18 f. (kap. 12).

19) Det torde ej vara ur vägen att nämna, att uttrycket aldra Göta, som förekommer på några ställen i V. G. L., intet har att skaffa med tillvaron av ett Götavälde bestående av Väst- och Östgötar och omfattande alltså båda landskapen. – Jag torde en annan gång bliva i tillfälle att visa, att aldra Göta inte heller utgör en reminiscens från en tid, då ännu inga Öst- och Västgötar fanns, utan endast Götar (i Västergötland). Uttrycket avser över allt, der det står, endast Västgötarna och förskriver sig på de flesta ställena från en mycket sen tid.

20) Ett undantag, har gjorts och det med rätta för Virdarna och Blekinges befolkning. Den radikalt olika arvs- och giftorätten visar, att vi här verkligen har att göra med en särskild stam, Af historien känna vi även, både vilken denna stam är, och när han inkommit (se ovan Prokopii berättelse om Herulerna). Erinras må likväl, att Herulerna enligt alla historiska vittnesbörd att döma böra betraktas som ett gotiskt folk, och såsom sådant stamförvant med Götarna.

21) De tyske förff., Wilda och ännu Amira, tala till och med om ett Götavälde, sidoordnat Sveavälde. – Den förre har ock framkastat påståendet, att liksom det funnits två stammar och riken, så skulle det ock ges två motsvarande grupper, en svensk och en götisk, bland lagarna (Strafecht der Germanen, s. 42), Så vitt jag vet, står dock Wilda ensam om detta uttalande, vilket för övrigt stannar vid endast påståendet.

22) En olikhet beträffande Konungens rätt i vissa landskap, vilken Styffes undersökning om Regalierna bragt i dagen (Vitt., Hist. o. Ant:s Akad:s Handl. XXIV, 231 ff.) må här beröras endast för att därmed säga, att varje på denna skiljaktighet i konungarätten grundad slutsats beträffande förhållandet mellan Svear och Götar är fullkomligt obefogad. Åtskilliga privaträttsliga dokument från 12- och 1300-talen visa, att konungen i Tiohärads och Östgöta lagsagor haft tredjedelen av häradsallmänningarna. Ett ställe i ÖG. L. (Eghna Sal. I, 2) bestyrker, att konungen ägt allmänningsjord. Även för Västergötland finnas spår i diplomerna, fastän osäkra, av enahanda konungens rätt; dess lag låter emellertid ej förstå, att någon annan än land och härad haft del i allmänningarna. För Svealanden tiga både lagar och dokument rörande varje sådankonungens rätt. – Man har i nu anförda förhållande velat se minnet av en ursprunglig erövring. Att genom en sådan Götalanden ett efter annat förenades med Sveavälde är bekant av historien; men arten av denna erövring förbjuder oss att därifrån härleda någon som helst rätt av detta slag. Konungarna undanröjdes med list eller öppet våld, och så hyllades Uppsalakonungen i de slagnes ställe, men detta genom godvilligt samtycke från de respektive folkens sida. En våldsam erövring av själva folket skulle ha lämnat minnen efter sig i sagan, men framför allt i författningen. Uti Götalandskapen borde i så fall konungens makt ha varit i allo större än i Svealandens. Nu är dock förhållandet snarare motsatt. Man jämföre Svealandens domare, som till hälften är en konungens man, med Götalandens häradshövding, vilken tydligen är en bondehövding! Den demokratiska självständigheten är större i Götaland än i Svealand. – Huru man för övrigt skall förklara konungens ovan nämnda rätt i Östergötland och Småland, möjligen även Västergötland, är ej lätt att säga. Schlyter allser, att bestämmelsen i ÖG. L. gäller endast Folkungasläktens enskilda gods (Jurid. Afhandl. I, s. 34); därav ock hans egendomliga tolkning på detta ställe av almaenninger: ”till en konungens gård eller by hörande skog” (Gloss). Han stöder sig här på den omständigheten, att konungen kan sälja och fritt disponera över denna allmänningsjord. Detta förhållande bevisar åtminstone, att vi däri ej bör se urgammalt kronogods. Antagligen är det här fråga om en rätt av sent datum, vilken under olika former är stadd i utveckling. Vi påträffa honom först i dessa delar av landet; genom allmänna Landslagen utsträcks han till rikets alla delar, men skiftar samtidigt form. MELL. stadgar, att; all afgæld sum av hæræz ælminningum ganga, skulu skiptas – –  ok kunungenum sin pripiung (Thingm. B. V.). Denna Landslagens bestämmelse och konungens rätt i Götalandskapen stå tydligen i organisk förbindelse med varandra. Också, upphävdes nu nämnda rätt, sådan han i sin första form framträdde i dessa landskap, – om ej genast så dock efter hand (se Styffe, (anf. st., s. 236).

23Germ. 38, 43.

24) På så sätt framgick Batavernas folk ur Chatterna: Tac., Germ. 29.

25) Se Prokopii omdöme om de gotiska folken och deras uppkomst De B. V. I, 2.

26) Se härom min ovan anf. uppsats om Beovulf i Ant. Tidskr.

27) Se om allt detta anf. afh. om Beovulf.

28Snorre Edda I. 374.

29Ibid. I, 530.

30lbid. I, 26 – Flera ställen är anförda av Bugge i hans Tolkning av runinskriften på Rökstenen, s. 35. Av intresse vore emellertid att erhålla en fullständig samling av alla hithörande ställen, även de varest endast Reidgotaland nämnes.

31) De ord, vilka Snorre lägger lagman Emund på tungan (se ovan), ge uttryck åt detta föreställningssätt. Som jag ovan nämnde, återspegla dessa ord inte 1000-talets utan 1200-talets åskådningar och önskningar på vissa håll.

32) Detta anmärker redan Schlyter (Jurid. Afhdl. I, s. 2 f).

33) Efter denna tid och under kampen mellan konungadömet och de store framställdes valriket såsom urgammalt. Så i den politiska pamfletten: Qualiter regnavit rex Magnus från åren 1365-71. Den inledes med följande energiska försäkran: ”Suecia, est una regio, in qua a paganissimo fuerat justicia, quod rege mortuo vel eo qui propter prava opera et tirannidem jidignus regali honore fuerat degradato sue expulso, homines regni et jndigene elegrunt sibi regem quem vellent et nullus obtinuit regnum hereditate sed elleccione” d.ä. ”Sverige är ett land, i vilket från hedenhös den lagen har rått, att då en konung med döden avgått eller i följd av sina illgärningar och tyranni blivit konunganamnet ovärdig ansedd och därför avsatt eller fördriven, rikets män och invånare valt sig konung vem de ville, och att ingen bekommit kronan genom arv utan endast genom val”. Script. rer. Svec. III, 12.

34) Detta framgår av Hervarasagans kap. 20 – kap. 16 i Bugges ed. i Det N. Oldskr. Selsks. Saml. – jämfört. med Adam av Bremen III, 14 & 15 och Snorre, Ol. d. Hel:s S., k. 89. Den oäkta födde Emund blir konung, endast emedan han var den ende kvarlevande manlige ättlingen.

35) Se nedan om de båda Erikarne – hos Adam av Bremen.

36) Denna uppgift har först sent inkommit i Stenkils historia; varken krönikorna, den prosaiska och den mindre rimkrön., eller Ericus Olai och hans närmaste efterföljare veta något däri. Uppgiften grundar sig på antagandet, att fadern Ragnvald den gamle (Herv.S.) var densamme som Ragnvald Jarl, bekant från Olof Skötkonungs historia. Detta antagande är dock endast en gissning, såsom i senaste tid även blivit erkänt; inte dess mindre fasthåller man den härpå grundade uppgiften om Stenkils västgötska börd. Den inhemska konungalängden (Västgötalagens – se härom nedan!) säger, att Stenkil älskade Västgötarna framför andre rikets inbyggare, berättar även, var hans slott finns att se i Västergötland, men vet inte av, att han är der född, ej heller der död, såsom Laurentius Petri förmäler. Jag finner det således på intet vis troligt, att Stenkil var född Västgöte. -Däremot är jag ej obenägen antaga den ovan nämnda gissningen om Ragnvald den gamle för god, dock med det tillägget, att Stenkil sett dagen i Ryssland, dit Ragnvald Jarl följde prinsessan Ingegerd.

Vad som synes mig tala för denna gissning är, att den Amund, som Scholiasten till Adam av Bremen (Schol. 85) omnämner, och vilken inte gärna kan vara någon annan än Inge (se nedan!), inkallas från Ryssland för att bestiga tronen. Detta tyder på nära förbindelser med furstehuset i nämnda land, just sådana som Ragnvald Jarls ättlingar kunde och borde äga. Af fadern hade Stenkil tagit i arv kärleken till Västgötarna, däraveftermälet i den nyss anförda konungalängden. – Mer än osäkra gissningar kan man dock ej komma till i denna sak; säkert synes endast vara, att Stenkil inte var född Västgöte. Konungalängdens tystnad är här bevis.

37) Att Halsten och Inge var barn ännu vid faderns död, säges ingenstädes i källorna. Det framgår dock med nödvändighet av de händelser, som följde omedelbart efter nämnda tilldragelse, att så måste ha varit fallet. Deras arvsrätt var obestridlig, och att de inte skulle försummat, att göra denne med våld gällande, om någon antastat honom och de själva varit vapenföre, kan man vara förvissad om. Den omständigheten, att de framträda först efter Håkans död (1079?) bevisar, att de först nu är vuxne.

38) Uppgiften om de båda Erikarna förekommer endast hos Adam (III, 52). Dess trovärdighet kan inte dragas i tvivelsmål. – Om Håkan är uppgifterna mycket motsägande. Västgötalagens konungalängd sätter honom före Stenkil, vilket tydligen är oriktigt; inte bättre är Scholiastens uppgift (Adam Brem. l. c.), att han följt på Halsten och Inge, inte heller vad konungalängderna 7-11 (Script., I, 16-22) förmäla: att han haft sin plats mellan Blotsven och Inge. Långfedgatalet, bekräftat av Snorres utsago (Magnus Barfots S., k 13), vilken sedan återkommer i Hervarasagan, har här det riktiga. – För ovan stående uppfattning av dessa tilldragelser och av beskaffenheten av Håkans regering finnes intet textstöd. De bestående rättsförhållandena -konungadömets ärftlighet fordra emellertid denna tolkning av händelserna. Den omständigheten, att vi inte höra omtalas någon strid mellan Stenkilssönerna och Håkan borgar även för uppfattningens riktighet.

39) Jag följer härvid Scholiasten (Schol. 85). Ett stöd för riktigheten av hans uppgifter i detta stycke finner jag i den omständigheten, att Halsten och Inge var samregenter. (Detta framgår av Långfedgatalet och av det bekanta Påvebrevet, Dipl. I,25; bevisas även av Västgötalagens konungalängd). Upphovet till denna samregering anser jag rättast böra sökas i de ovan i texten skildrade tilldragelserna. Då Halsten vräkes av Uppsvearna, blir Inge konung och sålunda delaktig av samma rätt som den förre. Personliga egenskaper göra sedan Inge till själen i samregeringen, och alltså blir han ockden, som i hävderna fått mesta eftermälet. Anmärkas må för övrigt att konungal. 7-11upptaga Halsten före Inge, fastän visserligen med den oriktigheten, att även Näskonung, Blotsven och Håkan komma före den senare.

40) Se Adam Brem, II, 56.

41) Enligt Scholiastens uppgift (Adam Brem. III, 52) inkallades Inge från Ryssland; der hade han således uppfostrats. – Att textens Amunder (Anunder) verkligen varit Inge, anser jag inte böra betvivlas. Namnet Ingi har även haft formen Ingimunder (se Herv. S., Bugges ed. s. 296, noterna) och därav har Scholiasten gjort Amunder, möjligen under namnförväxling med Annd Jakob, en förväxling, som dock inte sträckt sig till personerna, såsom man kan se av Schol. 136 (Nuper autem rex Sueonum christianissimus Amunder). Vad som å sist anf. st. berättas om denne Amund stämmer fullkomligt med Hervarasagans berättelse om Inge. För övrigt tycker man sig av Schol. 85 kunna se, att Anund enligt Scholiastens mening varit Stenkils son och alltså Halstens broder, oaktatdetta inte uttryckligen säges, såsom varande på författarens tid allmänt känt. Amuud är tydligen en bekant person liksom Halsten, ”filius Stenkel regis”; om Håkan däremot heter det ”en viss H”.

42) Detta framgår såväl av Hervarasagan som av det ovan cit. påvebrevet, varest Inge och Halsten kallas reges Visigotorum.

43) De afsedda personerna är Erik Årsäll, även kallad Kol enligt en uppgift, samt Olof Näskonung. Vi känna om dem, ej mer än namnen och egentligen endast om den förre, att han varit hedning och trätt i Blotsvens spår (Sigurd Jorsalafar. etc. Saga, k. 28). – Vi veta inte heller, var de rätteligen böra placeras. De sv. konungal. (7-9,11) upptaga endast Näskonung, men sätta honom före Blotsven. I Långfedgatalet nämues Olof Näskonung endast såsom fader till Ragnvald Knaphöfde. Däremot sättas här Kol. ”Blotsvens son,den Svearna kallade Erik Årsäll”, mellan Ragnvald och Sverker, en plats som han helt visst fått endast därför, att Sverker av Isländarna ansågs vara denne Kols son. För min del anser jag troligast vara, att båda tillhöra Inge d.ä.:s tid, då brytningarna mellan hedendom och kristendom var som häftigast, Visshet står emellertid för närvarande inte att vinna i denna sak.

44) Detta är egentligen mer sagt, än vad vi kunna med texter bevisa. Vad vi på grund av dessa veta, är endast, att Inge under striden med Magnus Barfot (1099 och 1100) härskade över hela riket. Af Snorres berättelse framgår nämligen, att Inge då vistades inte i Västergötland utan i landet Nordanskog: när han kommer för att anfalla Norrmännen på Kållandsö i Vänern, säges han ofan riða með XXX hundað mönnum, d.ä. draga ovanifrån landet med 3000 män (M, B:s S., kap. 14). Vi äga emellertid intet skäl att antaga någon förändring härutinnan under de följande åren av Inges regering.

45) Åtminstone ett exempel på motsatsen kunna vi anföra ur vår egen historia, nämligen beträffande den Anundus, som omnämnes: Vita Ansgarii kap, 16.. – Deremot förtjänar Thorgnys bekanta uppgift hos Snorre om de 5 konungar, som bönderna å Mula ting skulle ha dräpt, ingen tilltro. Den är av inre grunder att anse som en dikt. Fem konungar kunde inte vara samlade inför en tingsmenighet.

46) Detta anser jag framgå därav, att Ragnvald står upptagen i Västgötalagens konungalängd. Västgötarna har alltså verkligen räknat denne såsom konung, något som däremot inte var fallet med vare sig Blotsven, Olof Näskonung eller Erik Årsäll, vilka alla saknas i nämnde konungalängd, helt visst av ingen annan grund än den nu påpekade. – Jag har hittills intet yttrat om våra konungalängder (Script. rer. Svec., I, 1-22). Jag torde dock inte böra underlåta att åtminstone i sin största allmänhet ange karaktären av denna vår huvudsakliga källa för ifrågavarande tid. De av Fant utgivna konungalängderna är inalles 10, om vi räkna de båda isländska Långfedgatalen (Cat, I och IV) såsom en. Af dessa innehålla fyra hela konungaraden från Inge (Yngve), den hedna jämte den kristna, nämligen utom Långfedgatalet längderna II, III (endast ett fragment) och VI; alla de andra upptaga endast de kristne konungarna i Sverige och börja således med Olof Skötkonung. Den förkristna konungaraden (Cat. II, III och VI) är till och med Olof Trätälja hemstad från den i Skotland funna Historia Norwegiæ, såsom P. A. Munch i sin mästerliga afhandling Om Kilderne til Sveriges Hist. I d. Förchrist. Tid(Annal. F. Nord Oldkynd. Og Hist. 1850, s. 1291-358) på ett så övertygande sätt visat; att de följande (4) hedne konungarna är hämtade annorstädes ifrån, ovisst varifrån. För den kristna konungaraden, sådan denna föreligger i samtliga de inhemska längderna kunna vi uppvisa redan vid en flyktig blick på dessa ett trefaldigt ursprung, d.v.s. de 8 längderna (den 9, Cat. III, är endast ett fragment) kunna reduceras till tre. En (A) är den som finns fogad vid den y. Västgötalagen Cat. V, vilken sedan legat till grund för längden VI (Registr. Upsal.). En annan (B) innehålles i längden VII, vilken i yngre redaktioner förekommer i längderna VIII-XI. Den tredje och sista (C), vilken docknäppeligen torde höra anses vara en självständig konungalängd av samma slag som de båda föregående, förefinnes i längden II. Den synes vara hopsatt efter Adam av Bremen, danska krönikor (Saxo?) samt några inhemska traditioner, andra likväl än de, som ligga till grund för A och B.

47) Konungalängden upptar inte Magnus, men detta kan inte berättiga till tvivel på riktigheten av Saxos uppgift. Vi förstå lätt, varför Vestgötarne i senare tid helst ville förbigå detta val av en dansk prins. – Att ifrågavarade konungalängd är uppgjord efter Vestgötska källor framgår av allt.

48) Vanligen antages, att Karl Sverkersson efterträdde sin fader i de av denne styrde landskapen. Något stöd i texterna äger inte detta antagande (den g. pros. Krönikan kan inte tilldelas något vitsord härutinnan, alltså inte heller dess eftersägare, Ericus Olai, Olaus Petri m.fl.). Visserligen har inte heller ovan gifna framställning av tilldragelserna direkta textutsagor att stöda sig på, såvida man inte som sådan vill anse, att Erik finnesupptagen i konungalängden vid Västgötalagen. Detta kan dock förklaras även utan antagandet att Erik regerat över Västergötland. Vad som emellertid talar för den uppfattning av tingen, som ovan gjorts gällande är den omständigheten att Magnus Henriksson näppeligen skulle underlåtit att först rödja Karl ur vägen, om denne regerat i Götalandskapen, vilka båda låg Danmark närmast, och av vilka ett, Västergötland, för ej längesedan frivilligt hyllat en dansk prins. Der funnos ock den danska konungafamiljens släktgods det s.k. Sigridlef (Valdemar II:s Jordebog hos Langebek, Script. Rer. Dan. VII, 529; jmf. Saxo XIII, p. 618 (ed P. E. Müller).

49) Saxos vittnesbörd torde inte kunna dragas i tvivelsmål (XIV, p. 713). Man kan vara tämligen säker på, att han hellre skulle ha förtegat denna sak, om han i ringaste mån betvivlat dess riktighet.

50) 1152 hade, som bekant är, egen ärkebiskop erbjudits Svenskarne; men man hade då ej kunnat komma överens om sätet för ärkebiskopsstolen.

51Långfedgatal (Catal. IV: Seript. I, 6) och d. g. pros. Krön. (ibid. 245), om man eljest vill ge den senare namn av textkälla.

52) XIII, p. 628.

53) Anmärkas må å andra sidan, att Östgötarna är lika väl som Smålänningar och Nerikesbor för Vestgötarna utlænzkir (d. y. VGL, p. B. XLIV).

54) Olof d. Hel:s S. k. 76.

55) Vita Ansgar. c. 24.

56) Man anser vanligen, att Eriksgatan är en urgammal institution, men utan att därför kunna anföra något stöd i texterna. Att Ragnvald Knaphöfde var stadd på sin Eriksgata, då han dräps av Västgötarna, är en tom gissning, som motsäges såväl av omständigheten därvid, sådana de i den kortfattade notisen om honom angivas, som av stadgandet om formerna för Eriksgatan.

57) Script. rer. Suec. II, p. 13.

58) Diplom. Suec. I, 41, 49, 50.

59) Dipl. 51. – Vad som gör antagandet om en imitation ännu troligare är att de nyss anförda diplom. 49 och 50 är brev, skrivna till ärkebiskop Stefan.

60) Dipl. 63, 65, 66.

61) I, 28; jemf. IV, 20; Schol. 111, 115, 129.

62) På förf:s önskan anmärks att han inte varit i tillfälle att själv lägga sista hand vid slutet av sin uppsats. – Red.

– – –

Originalets titel:

Den s.k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker.

Författad av historikern Pontus Fahlbeck och publicerad i Historisk Tidskrift år 1884.

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s