Olika ämnen

Den rätta ålderdomens ärnående

TAL OM DEN RÄTTA ÅLDERDOMENS ÄRNÅENDE, HÅLLIT FÖR KONGL SVENSKA VETENSKAPSACADEMIEN
VID PRAESIDII NEDLÄGGANDE DEN 4 MAJII ÅR 1763.


AF DAVID SCHULTZ;
M. D. Artis Obstetriciae Professor & Director Regius.

Nådige Herrar!
Mine Herrar!

De fläste människor födas friska, men få hinna til sitt tilärnada mål eller til den rätta ålderdomen. Smittosame sjukdomar, som ej kunna undvikas, och vådelige händelser, bårttaga mindre delen; men en långt större myckenhet förgås af en oförnuftig och öfverdådig vanskötsel, både vid de första och senare åldrar. Aldrasist af alla kreatur är människan förmögen, att föda och sköta sig sjelf. Förqväfvas icke desse späde varelser vid den första tiden de äro under andras vård, af onaturliga konster, om hvilka jag vid annat tilfälle talt; så lägges ändock redan grunden til deras svaghet och ohelsa vid de tilkommande åren.

Då barnen tilväxa och börja at kunna vårda sig sjelfva, så förledas de af efterdömen. Ofta hindras deras naturliga och nyttiga begär efter mild och smakelig föda, och efter en otvungen lefnad. De vilja gärna äta litet och ofta, leka sig trötta, och sedan sofva länge. Deras öme och lättrörde känslesträngar: deras blöta, eftergifvande och växlande hinnor, rör, köttrådar och ben, fordra och en sådan hushållning; men de äldre skynda sig af en otidig sjelfklokhet, at vänja barnen vid det lefnadssätt, som dem är smakeligast: och som få af de äldre sjelfve begripa, huru otillräckelig deras kunskap uti vigtiga sanningsmål är, så är ej heller underligt, at de så ifrigt bemöda sig, at undervisa barnen uti förmenta storverk. De hinna ej väl öfver det sjette året, förän de innestängas i sina rum, och förses med egna Läromästare; men beklageligen så betages därigenom barnens krafter och förmögenheter, hvilka endast småningom tiltaga, och förbytes då tillika deras förra glada och milda sinnelag. Vore föräldrar, eller de som med barnen skola omgås, mera fullkomlige mönster, så behöfvdes ej många böcker, eller långsamme och djupsinnige föreställningar, at göra lärlingarna likavettiga och välsinta; men det är dåraktigt, at sådane, som i barns närvaro förifras, falskas, och begå andra oseder, skola sedan genom hugg och tvång kunna göra lärlingarna, eller rättare sagt, bättre än sig sig sjelfva. Föräldrar och Lärare, som rätteligen förstå göra sig vördade, kunna utan hårdhet så väl få barnen goda, som skickelige Förmän, hvilka väl upfylla sina skyldigheter, kunna göra goda underhafvande. Det är oförsvarligt, at icke afhålla barn ifrån sjelfsvåld och oseder; men ofta blifva desse til sinne och kropp försämrade, då deras lifliga begär och vilja för mycket qväfves.

Ingen stor människa har ännu funnits, som icke haft de häftigaste begärelser: forntiden gaf oss däruppå många mönster, men nu förtiden blifva människor, ej af natur, utan af upfostran, veklige, rädde, falske, håglöse, ja för sig och hela sit släkte onyttige, om ej skadelige. Huru lätt skulle vi icke kunna känna barnens hjärteslag, om vi ej bittida skrämde dem ifrån at visa sig sådane, som de äro? Har deras hog varit felaktig, så kunna de ej genom hård medfart förmås at älska dygden, utan komma endast at dölja sina fel så länge de stå under andras styrsel. En vis ledare däremot nyttjar et barns otjenliga böjelse eller vilfarelse sig til uplysning för det tilkommande: han vet at rätta det samma, utan at barnet sjelf kan blifva det varse, och tager olika mått efter vart och ets olika böjelse och förmåga. Lagom rörelse och öfning är för människans kropp och förstånd nyttig, men för mycket arbete och för trägna tankar utmatta oss; så förhåller det sig och med den förmågan, som kallas minne. Om förståndet kommer senare än minnet, som så många påstå, så tvingas ju barnen at minnas det de icke förstå; man finner, at de gerna vilja begripa alt, och fatta hela meningar; men äro ganske rädde för sådana ord och minnes-läxor, som löntagande läromästare för sina egna beqvämligheter updiktat. De fleste lärare visa sig mera angelegne om, at göra fina underhafvande boklärda, än förståndiga och goda; men det lyckas ofta så illa, at om desse lärlingar icke blifva aldeles förbryllade, så få de för boken största afsky och ledsnad, hvilken ibland aldrig, ibland då först förgår, när de vid mognare år hunnit hämta mod och krafter, samt blifvit ledige ifrån Skolmästarens styrelse, då och sådane inom kårt tid tiltaga i vett och redig lärdom, sedan de förglömt större delen af deras förra utanläxor.

För andra går det senare, eller öfvervinna de aldrig de föredomar eller olater, som de förvärfvat sig i deras Läromästares besvärliga sällskaper. Ofta har så händt, at de som i förtid skolat göras til gammalt folk, hafva sedan förblifvit barn i all deras lifstid, hälst när de i otid smickrars därmed, at ingen ting vore öfver deras barnsliga begrep och förmåga. Det fordras i sanning mycket förstånd, tid och tålamod, at rätteligen undervisa och handleda barn; men den är otjenlig til upfostrings-verket, som lika ofta med lärlingen ledsnar, tappar mod och saktmodighet. Jag skulle ej såm länge uppehålla mig vid detta ämne, som Sedolärare egentligen tilhör, om jag ej vore öfvertygad, at et gladt hjärta, endast kan tilverka et godt blod, och at däremot räddhåga, tvång och stillasittande förtaga barnens helsa och förmögenheter. Den växt och de krafter, som nu förkårtas eller qvävjas, kunna ej i de senare åren återfås. Deras försvagade känslo-strängar göra dem fallne för Convulsiva sjukdomar: deras saftfulla kropp, som hålles ganska varm, och ej nog röres, underkastas utslag, bölder, utsot och maskar, hälst då barnen skola nyttja samma stadiga, blandade och hetsiga spis eller lefnadssätt med de äldre. Däraf at de förmycket hållas inom rummen, så blifva de veklige och ömtålige för luftens omväxlingar, samt antastas af hvarjehanda förkylningar och febrar. En enda ådragen sjukdom i dessa år kan ock lämna det intryck och den svaghet efter sig, som kroppen måste i hela den öfriga lifstiden vidkännas.

Då ynglingen öfverlefvat det andra sjutalet, och är imellan det 14:e och 21 året så blifver han fallen för nya sjukdomar. En förut okänd värma, nya retelser och nya afsilningar börjar i dess kropp. Dess upeldade blod bryter ofta ut genom de svaga rör inom hvilka det är inneslutet, helst ynglingen, ehuru ovan han kan vara vid rörelse och arbete, gemenligen är omåttelig i alt sitt företagande. Dess ledare, som längtar, at snart af fin upfostran blifva hedrad, sysselsätter utan uppehåll dess eftertanka. Man har utan tvifvel i nyare tider funnit några lyckliga vedermälen, at hos en yngling kunnat igenkännas en gammal mans vishet och lärdom; men huru litet tack är icke densamma sin läromästare skyldig, hvilken med sin flit gifvit honom vissa kunskaper några få år bittidare men däremot ådragit honom en sjuklig kropp och en förkårtad lifstid. Med de fleste åter händer, at sedan de efter mycket hufvudbry och mycket nattvak försvagat sina känslosträngar och fördärfvat sina vätskor, ändteligen lärt minnas och äfven begripa andras mångfaldiga tankar, så stanna de gemenligen sedan på en gång ut i deras hastiga lopp. De komma både til kropps och sinnes svaghet, at likna de växter, som upskutit i drifhus, hvilka endast hava det utvärtes formliga anseendet. En frukt, som med konst drifves til hastig mognad, blir sällan så god och kraftig, som den, hvilken framkommer efter Naturens tågliga ordning. Upfostran i dess behageliga år af människans lefnad, bör både til sinne och kropp vara ganska laggran; ty sådant skick, som ynglingens hjärteslag får, då han uphör at vidare tiltaga, eller då han stadgas, sådant blir det gemenligen för hela dess lifstid. Den vilfarelse och oredighet uti begrep, som han nu insuper, komma och sedan alltid uti de senare åldrar at vidlåda: likaså kommer äfven dess invärtes och utvärtes kropps delar, at behålla den ställning de nu antaga. Uphetsas eller försvagas dess blod, inelfvor och kropp i allmänhet genom öfverflöd uti mat, dryck, rörelse, genom arbete öfver förmågan, hufvudbry eller vissa begärelsers otidiga utöfning, så sätter han snart nog, eller åtminstone inom det fjerde sjutalet lifvet til, antingen genom häftiga sjukdomar, eller våldsamma Febrar, eller får den oförsigtiga ynglingen drygt betala hvarje sin förseelse vid de tiltagande åren.

När den manliga eller medel-åldren kommer, som är tjenligast til släktets fortplantning, til syslor och arbete, så får mången af förut gången elak hushållning aldrig känna den styrka, som vid dessa år skulle förväntas, eller åtminstone får han en ganska kårt tid at njuta et fördelaktigt stillestånd af kropps och sinnes krafter. Har en man ordenteligen fått mogna och stadgas, så kan den samma utstå mycket arbete, utan at svikta under bördan. Han är i den åldern utsatt för brånader eller inflammationer på hvarjehanda ställen, i synnerhet uti bröstet, och för de starkaste febrar, om han råkar förkyla sig eller förmycket försöka sina krafter. Blodet stiger ej mera så lätt upföre, hälst vid brist af rörelse, hvarföre han plågas af Gyllen-åder. Ådrager han sig någon Chronisk sjukdom, så rotar den samma sig mera, emedan dess fasta delar svårligen tågna. Han bör nu vid detta år tilse, at ej genom fin matordning och öfriga kropps skötsel, de flytande och fasta kropps delar för hastigt tjockna och stelna.

När ändteligen åldren omärkeligen, eller oss liksom ovetande, hunnit nalkas, och de dagar börjar komma, som ingen behaga, men alla längta at kunna ernå; så kallna och förtorkas våra redan mindre rörlige vätskor: våra hinnor, rör, ådrar, kött och ben mista sin spänstighet, blifva sege, krympa tilsammans, sammanväxa och hårdna, oaktadt de med mer eller mindre fetma kunna vara omgifne. Deras saftlösa kropp blir ofta så lätt, at densamma ej sjunker i vattnet, hvarföre sådana blifvit i forntiden oskyldige för trolldom brände. Vil en åldrig förmycket lita på sina darrande lemmar, försöka sådant arbete, som mödar hans bröst, eller i öfrigt framfara i likhet med unga människor, så räcker hans styrka ej länge til, utan kan tvärt om i et ögnablick öfvergifva honom. Har han förut visligen arbetat, så behöfver och bör han njuta frukten af sin möda, och meddelar han endast verlden, sina gjorda förfarenheter, så är han densamma ej mera skyldig. Han bör akta sig för luftens våldsamheter, som han vid sin förminskade utdunstning svårare öfvervinner de sjukdomar, som däraf kunna härflyta. Han nödsakas åter börja, at lefva med barnen lika, dock utan at på en gång ändra sitt lefnadssätt. Han måste för hvarje år äta mindre, men ofta. Han väljer sådana rätter, som äro löse och lättsmälte, hvilka lämpa sig bäst med hans lossnade och utfallna tänder, samt försvagade maga. Man plägar gemenligen föreslå en mycket värmande och födande mat; men den bör dock med måttelihet nyttjas, som den samma är torkande och merendels svår at förena med våra vätskor. Af samma orsak bör man med varsamhet omgås med åtskilliga hetsigare drycker, oaktadtde af många ganska åldriga personer blifvit brukte. Det är för en gammal man tjenligt, at sofva mer än förr, ehuru hans uttorkade hjerna, hvarjehanda bräckligheter och bekymmer ej sådant alltid tillåta. De obehagliga känningar af sina krämpor måste vidkännas, och i hogkomsten af förra nöjen, förorsaka hos honom otålighet och missnöje öfver den tiden, som nu för honom är närvarande. Han bör ej bry sitt trötta hufvud för mycket: sällan hinner den blifa åldrig, som har et bekymmerfullt sinne. Åldern är endast för dem til kropp och sinne drägelig, som hafva fört en sedig och ärefull vandel: som hafva ingen ting at rädas före: hvilka ännu kunna älska människor, fägna sig åt sin afföda, och ej afundas öfver de skatter eller förmoner de skola qvarlämna. Sådane blifva sina slägters glädje och efterdöme, de vördas och betjenas med nöje af de yngre, som de förbundit sig, och sakna aldrig inom sig den verkeliga lycksaligheten. En 30 årig man är föga vis, om han ej redan funnit, hvad hans kropp sundt är; mycket mera borde en gråhårig hafva nyttjat en mångårig ärfarenhet sig til rättelse. Hans krafter böra kunna utstaka för honom gränsen til hans arbete. Ungdoms begärelser försvinna af sig sjelfva, eller åtminstone påminner Naturen tydeligen skadan af deras utöfning, innan förmågan helt och hållet uphör. Åldrige undslippa ofta smittor och gångbara farsoter och förgå ibland af sig sjelfva deras förra sjukdomar; deras bristfulle afsilningar, deras salta blodvatten, samt hårdnade vätskor och trådar, göra dem fallne för andra krämpor, samt hvarjehanda förstoppningar uti inelfvorna, stenplågor, ledvärk, andetäppa, hosta, utslag, ögonslusser, hudlösheter, blodstockningar, kallbrand, svindel, dåningar, slag och brådöd. Åderlåtningar och andra bote-medel böra vid deras krankheter med mycken sparsamhet nyttjas, som de svårligen nu mera af kroppen tålas; någre af dessa långvariga sjukligheter äro obotelige och någre åter verkeligen bidragande til deras lifs uppehälle. Mycket mindre finnes någon läkedom, som förmår återgifva åt en åldrig en ung mans styrka, Han saknar icke så noga sin förlust, som alla dess förmögenheter efterhand aftaga, och han ändteligen då högsta åldren kommer, förglömmer, om icke nära sig sjelf, åtminstone verlden, samt, vid sin försvagade syn och hörsel, ser och hör föga af dess retelser och buller. Rätta ålderdomen blir hans sista, naturliga och oundvikeliga sjukdom, då vätskorna tryta och konstbygnaden blir vanmägtigt at vidare röras.

Desse särskilde åldrar kunna ej fullkomligen utstakas til några vissa årtal, som deras tiltagande, bestånd och varaktighet hos människor äro ganska olike. Mången 50 årig tryckes redan af ålderdomens börda, och somlige 70 årige hafva ännu icke förlorat manlig styrka. Vårt lif varar eljest 70, och det högt kommer, 80 år. Sällan hinner någon fylla et helt hundra tal; dock finnas några vedermälen på ringare personer, i synnerhet invånare på torra, höglänta ställen eller öar, hvilka öfverlefvat halft annat Seculum, ja, vi hafve ännu vid de nyligen förflutne åren et ojäsaktigt bevis på en man, hvilken hunnit til 185 år. Då det kommit til den högsta ålderdom, hafva karlar, så mycket vetterligt är, förmått lefva längre än qvinkönet. Inga år äro i synnerhet mera föränderlige, eller farlige än andra, som man förmodat om 7 gånger 7 , 7 gånger 9, och 9 gånger 9 eller det 49:de, 63:dje och 81:sta året. Upfostran och lefnadssättet äro väl i synnerhet bidragande til människors olika åldrar; men så kan och mycket tilskrifvas deras förfäders helsa och styrka. Mången förnäm ätt plågas af sina egna krämpor, til dess den aldeles utdör, då däremot den ringa bonden meddelar sin afföda helsa och styrka, om han icke förmår tilägna densamma andra förmåner. Vi se och nogsamt hos våra närmaste anhöriga, djuren, huru slag och slägten kunna för långliga tider fortplantas.

Sedan jag uprepat alla åldrar, bör jag anföra de särskildta mål, som underhålla eller förstöra alla samfältas helsa.

Den, som sätter värde på sin helsa, granskar noga myckenheten och egenskapen af det han ärnar förtära. En bör dricka och äta för at släcka sin törst och sin hunger, eller at återfå sina krafter; men går någen vidare, än kroppens behof tilsäger, så blifver han tung och det helsosamaste mister sin goda egenskap, emedan hvar kropp förmår at sköta endast en viss myckenhet. Man har velat utsätta såsom tilräckelig föda för en fullvuxen person på et helt dygn, 8 unce til et skålpund af kött eller fiskvaror, 12 til 15 unce af bröd och andra ting ur växt-riket, 2 til 3 qvarter af våt-varor och vattenaktiga dricker, samt 1 qvarter af mat-vin eller öl; men så kunna lefnadssätt och kropps bygnad göra dessa reglor ganska föränderliga. Den som äter mäst, och förtär den starkaste mat, födes ofta i följe af elak smältning minst, och blifva felaktigher i första kokningen sällan förbättrade i de senare. Af förfarenhet vil man intyga, at frossare ej så länge uthärdat, som starke drinkare: det synes och vara lättare, at afhjelpa hetsiga dryckers öfverflöd, ehuru de samme, som mera lättblandade med våra vätskor, i början häftigare angripa kroppen. Några vedermälen torde väl kunna anföras uppå starka frossare och drinkare, som lefvat tämmeligen länge; men huru många hafva icke förgåtts vid så skadeliga försök? Flere människor af svag och klen sammansättning kunna däremot namngifvas, hvilka genom en måttelig lefnad hunnit til hög ålder. De gamle sade, at kroppen bättre tål öfverflöd än brist; men vad dryck och spis angår, så är väl rådeligast, at uphöra med bägge, medan de ännu smaka tämmeligen väl. Hunger däremot uttorkar våra vtskor och gör dem skarpa, samt angriper nerverna. Om någon blifvit utstäld för hunger, så är det försigtigast, at ganska tågeligen hämma den samma: lika så bör man förhålla sig mycken törst. För en medelåldrig är rådeligt, at äta mindre uti tvånne til trenne mål, än at förmycket på en gång utspänna magen; dock bör densamma ej öfverlastas med ny mat, innan den förra hunnit smälta undan. För dem, som ej kunna sätta gränsor för sin matlust, torde vara bäst, at häldre äta et enda mål, än öfverflöda flere gånger. De som afvänt sig at äta om aftnarna, må och sedan illa, om de afvika ifrån sin plågsed.

Af drycker är kallt vatten för människan och för alla djur den naturligaste. Det vatten är det helsosamaste, som är klarast, och som har hvarken smak eller lukt, hvilket och plär vara oblandadt af alla främmande delar. Snö-vatten på landet och äfven rägn-vatten, som ej runnit af tak, plär i synnerhet ega dessa egenskaper. Därnäst plär vatten utur källor och brunnar vara smakligast; men det är ofta blandadt med mer eller mindre skadeliga salter eller mineralier. Vatten ur klara floder, försedde med sandig botten och starka fall, äro föga mindre helsosame; men sjö-vatten bör endast brukas i nödfall. De bästa slags vatten, hvilka äro rena af sig sjelfva, behöfva naturligt vis ej genom upkokning, destillerning, eller silning med duk eller sten at rensas, hälst alla dessa konster antingen bårttaga några goda egenskaper af vattnet, eller illägga några otjenliga och obehagliga. Med kallt vatten ensamt kan både helsan vid magt hållas samt återställas, och är den utlåtelsen, at mineralen bär namnet och vattnet gör gagnet, icke så aldeles ogrundad. Varma vatten-drycker äro åtminstone för en frisk människa otjenlige. Det varma vattnet för sig sjelft fördärfvar länderna, slappar, utvidgar och mattar mage, tarmar, nerver, ådror, njurar, ja, snart sagt, alla kropps delar på en gång; så at väderplågor, magref, sten, darrande lemmar, yrsel och hjärtklapning blifva säkre fölgder. The, Caffe och Chocolad, som pläga tilredas med varmt vatten, förtaga ingalunda dess skadeliga verkan, utan snarare föröka densamma. The-växten är giftigt innan det mäst flygtiga blifvit genom eld och tid fördrivit. Caffe har genom bränning blifvit skarpare, och Chocolad är både förmycket fett och kryddadt. Malt-drycker, som äro gjorde af goda varor, blifvit väl kokte och lagom gäste, som äro klare och hvarken färske eller sure, utgöra en af våra helsosamaste drycker. Et svagare dricka kan, lika som vattner tjena, at utspäda de stadigaste rätter vi hafve förtärt, och tillika skölja vår kropp; men som denna dryck är blandad, och tillika gäst, så fordras åtminstone vana, at vid alla tilfällen hafva utaf densamma lika god verkan, som af vattnet. Et godt öl, måtterligen tagit, styrker och värmer vår kropp, och gör honom fet; men drickes det til öfverflöd, i synnerhet utan rörelse, så förtager det matsmältningen, gör yrsel och många andra svårare eller senare fölgder. Oförfalskade och oskadde viner, ganska sparsamt nyttjade, uplifva vår kropp; men missbrukas de, så hafva de samma en liknande verkan med öl, som til öfverflöd nyttjas; dock så, at viner först mera uphetsa, men sedan kyla och utmärgla vår kropp, föda utaf sig syra, angripa känslesträngarna, samt förorsaka stenplågor, gikt, eller ledverk. Vi vete af tilräckelig förfarenhet, at de människor, som öfverflöda med starka malt-drycker, skämma sin helsa på hvarjehanda sätt; men plågas icke af den så kallade podagren och mycket sällan af sten; men däremot befrias icke bonden af dessa pinsama sjukdomar ibland de folkslag, som ständigt nyttja vin, sitt starka arbete oaktadt. At viner och starka drycker, ensame til öfverflöd nyttjade, äro skadelige, lärer ej vidare tarfva bevis; men de blifva det ännu mera, blandade med mycken mat, eller om den senare i synnerhet förtäres efter förut gången dryckenskap: de njutne våt-varor föra den råa, otilredda eller så kallade okokta matsaften med sig uti blodet, hvilken naturen sedan ofta blir oförmögen genom andra vägar at afskilja. Både vin och öl, äfven de bäste med helsans goda bestånd alltid umbäras. Af viner äro de röda gemenligen magstyrkande, de syrlige mindre hetsige, och däremot de söta mera födande, men gripa tillika af alla mäst an hufvudet. De fläste, i synnerhet af de hvita slagen, förädlas genom tiden; men så böra de ock då sparsamare drickas. Det är en blygd för människo-slägtet, at bränviner, lika mycket hvaraf de tilredas, skola kunna räknas bland drycker. De göra en bränad och skörhet i de fasta delarna och förtorka de flytande. De reta, och synes först styrka och värma magen; men försvaga efteråt denna verkstad för våra safter. Genom fortfarandet af deras bruk, blir man darrande, magtlös och ändreligen til all ting onyttig, samt kan uti ingenting annat finna någon kraft. Sällan har någon eftertanka, förbud, eller brukta konster, kunnat försaka denna dryck, som förstör och föröder människor och säd, utaf hvilka bägge vi äre i största brist. Bränvin hade uti en lyckelig stund blifvit upfunnit, om det endast nyttjades, at draga kraften ur vissa läkemedel som ej med något annat kunnat uplösas. Utspädas bränviner af säd eller drufvor, Arrac och Rum, med vatten, så blifva de mindre hetsige; men skada lika väl om därmed öfverflödas. Syrans myckenhet, hvarmed desse drycker pläga upblandas försvagar ock känslo-strängarna. Andre gäste drycker af honung, frukter, bär och vegetabiliska safter, antingen de äro hetsige eller kylande, äro nyttige, om de äro väl ansade, och hvar efter sitt slag nyttjas måtteligen.

* * *

Hvad mat-ordningen angår, så har mycket både ibland Sedolärare och Läkare varit tvistadt om kött och fisk någonsin borde ätas. Jag vil endast här i allmänhet nämna sådana rätters verkan, som hämtas ur djur-riket och nu för tiden nyttjas. De äro alle mera födande, än rätter ur växt-riket; men uphetta ock mera vår blod, samt göra våra sinnen ostyriga, så at de Verlds-vise kunna ursäktas, hvilka trott, at djurens själar kunde flyttas til människan.

De styrktes i denna tankan, när de funno, at människan genom köttätning blefvo vilddjuren mera like. Vid hetsiga sjukdomar blifve vi tydeligast varse kött-rätters röriga verkan. Om vintertiden då vi kunne behöfva en mera värmande och stadig föda, bekomma sådane rätter oss bättre än om sommaren. Gamla kreaturs kött är svårare at smälta; men gifver mera styrka, än de yngres. Dess hårdare kött är icke annat än et mera sammangyttradt gelée, det kan ock på slutet blifva aldeles benlikt. Ja, vi vete huru horn och sjelfva benen förvandlas genom stark kokning, i synnerhet i täpta käril, til sky eller gelée, eller ock mera utspädt til en god kraft-soppa. Alla tama kreatur, och de som sjelfve lefva af växt-riket, hafva en mildare smak, och äro mera kylande, än de vilda, som däremot äro ganska lättsmälta och möra. Ätes vilbråd först då det blifvit ankommit eller fått någon röta, som med mångas förvända smak är enligt, så upeldar det samma mera vår blod. Vilddjur, som lefva af rof, äro ännu hetsigare; men få af dem nyttjas nu förtiden af de mera uplyfta folkslag. Både af fyrfotade djur och foglar, pläga de, som äro störst eller sist blifva fullvuxne, äfven hafva det hårdaste köttet. De, som äro fallne för at blifva mycket feta, äro ock farligast at förtära, i synnerhet hvilkas fett icke förvandlas til talg, utan til speck. Ofta torde vi ock kunna skadas af kreaturens sjukdomar, som oss varit oveterlige. Vi böre ej eller förmoda, at våra instängde och gödde kreatur gifva oss en helsosam, ehuru ganska läcker föda. Alla insekter och maskar äro en mera onaturlig föda: förmoderligen hafva människor af hungers nöd gripit til dem, men sedan af öfverdåd därmed fortfarit. Mycket kommer därpå an, huru kötträtter tillagas. Saften eller soppan af dem är den helsosamaste, då den ej ätes het, för stark, eller mycket kryddad. Därnäst är det stekta köttet bäst, om det icke är för fett eller mycket magert, och icke blifvit brändt eller förtorkadt. Några gröfre folkslag, hvilka sägas hinna til hög ålder, äro i stånd, at äta köttet aldeles rått, eller ganska litet stekt, och supa ut blodet så varmt, som det runnit utur kreaturens ådror. Nästa rummet kan tilägnas stufvadt och lindrigt kokadt kött; men det tyngsta och otjenligaste af alt är det köttet, hvarpå förut en kraftig soppa blifvit kokad. Insaltadt kött eller fläsk är ej så helsosamt, och ännu mindre det som blifvit rökt. Det är sjelfva det omärkeligen skämda köttet, och ej saltet, som förorsakar skörbjugg och itänder feber; ty om salt någorlunda måtteligen nyttjas, så värmer det endast vår kropp, dämpar det feta och förenar det samma med vatten, samt hindrar förruttnelse; men det förmår ej fulleligen emotstå det egenteliga köttets röta och fetmans hersknad, om det ock för våra sinnen döljes. Ju hårdare et sådant kött är, ju nödigare är ock, at det tuggas väl, ätes långsamt, samt vidare utspädes och uplöses med tilräckeliga tunna drycker. Blod af kreatur, som så snart ruttnar, och hvilket med ingen ting kan fulleligen uplösas, är en ej mindre ohelsosam än onaturlig föda. Däremot är djurens mjölk för oss ganska nyttig, i synnerhet de tunnaste slagen, som mäst likna qvin-mjölk. Den, som ej afvänt sig ifrån denna milda föda, och ej därmed blandar annan stridande mat, bekommer den spenvarma, kalla och äfven kokta mjölken ganska väl. Den luppna mjölken är ej eller särdeles otjenlig för den, som vänt sig därvid. Smör, som af gräddan tilredes, föder och uplener vår kropp, i synnerhet osmält eller ganska lindrigt smält. Kirt eller härskt smör, skämmer däremot magen, uphetsar blodet och gör detsamma benäget til röta, ehuru ej til den högd, som sjelfva djurens fetma, hvilken härsknat. Ost, likaledes tilredd af mjölk, är en god, fast och stark föda om den är måtteligen gammal. Färskt ost däremot är seg och en mycket gammal blifver skarp. Hvarjehanda foglars ägg, äro mycket födande och äfven lättsmälte, om de äro färske och löskokte. De fläste fiskslag äro lösare, men tillika mycket slemmige, i synnerhet de, som ej äro försedde med fjäll. Alla svälg-fiskar hafva et hårdare kött, särdeles de, som vistas i salt vatten. De fetare fiskslag äro ock de, som äro mäst rörige. Insaltad, torkad och rökt fisk är i samma ordning och af samma orsak mindre helsosam äfven som köttvaror, på lika sätt ansade.

Rätter hämtade ur växt-riket smälta, emot allmänhetens tanka, merendels alle senare, än de utur djur-riket. De gifva däremot en mildare föda, de undergå ingen stinkande förrutnelse, de upelda icke blodet eller stelna det samma, och förorsaka således hvarken brånad eller bulning i lungor och andra inelfvor. Vi hafve ur växt-riket allahanda rötter och rofvor, blad och kål, ärter och bönor, frön och gryn, mandlar och kärnar, bär och frukt, af hvilka en skickelig hand kan göra de smakeligaste rätter. Långt flere skulle ännu kunna samlas på vieda marken, af hvilka många anses för ogräs, och dock för människans föda skulle blifva högst tjenlige. Alle växter och frukter, som mogna sent, äro gemenligen de mäst hårdsmälte. Vi hafve uti detta Naturens rike, at välja af kylande och äfven värmande, af syrliga, bäska och ampra, af lösande och stoppande saker, hvilka efter behof kunna tagas särskildt eller blandade. De mista sina egenskaper mycket genom kokning, som Läkare nog ärfara på sina bote-medel ur växt-riket. Jag vil ej påstå, at alla växter skola ätas råa, för at icke synas för mycket besynnerlig; men vi se dock af Villarnas vedermälen, mögeligheten däraf. Barn må sällan illa af råa frukter eller rötter; men äldre, som aldeles afvänt sig därifrån, besvärades genast vid deras bruk af väderplågor. Sallader som så väl bota den skörbjugg vi om vintren samle, skulle ej kokte hafva samma verkan, ej eller skulle våre smakelige bär och frukter så väl svalka, förtunna och fria vår blod ifrån röta om heta sommaren, om de blefvo kokte. Den Allvise Skaparen har om sommaren gifvit oss växt-riket til en naturlig föda; emedan vi, utan det samma, vid den tiden ofta skulle förgås; men månge, om icke alle desse håfvor, kunna af en förståndig och flitig hushållerska, äfven i vår kalla Nord, förvaras hela vintren igenom, oss til föda och vederqveckelse. Vi hafve brödet af jordens alster, som är det förnämsta af all föda. Det som tilredes af hvete, föder starkast; men det stoppar och mäst. Det hårda brödet, som våre Svenske förfäder alltid brukte, håller tänderne vid magt, och blandas bäst med spotten, samt blir således mera afförande och lättsmält. Vid mat-ordningen bör ändteligen nämnas, at blanningar äro mäst skadelige; ty därigenom blifva de helsosamaste rätter sämre, än enda mindre nyttig rätt. Vid de stora och långsama måltider, hvarmed den ene vännen skadar och uttröttar den andra, vore väl, om vi af de många rätter och flera slags drycker, som vankas, endast valde de bästa för vår smak och natur. Den tjenligaste rätt efter vår uträkning, som alltid bekommer en viss person illa, bör ock för honom kallas ohelsosam.

Det är ej underligt, at en fet och en mager, en saftfull och en torr, en fast och en löshult, en hetsig och en kall, en stark och en veklig människa, samt en, som är fallen för förstoppning, och en annan, som plägar hafva mycken öpning, skal må af en och samma rätt olika-väl, hälst om de vistas i olika landsorter. Vanan har på matens verkan ganska mycket intryck; ty vi finne ofta huru landtmannen vantrifves, och mister sin helsa vid herskapers och stadsboars kryddade, starka och äfven lösa eller tunna rätter, och åter huru illa en läcker person, åtminstone i början, spisas med den fattigas föda. Den som vänt sig vid få slag af rätter, tål ej ombyten hvart mål, mycket mindre hvarjehanda slags spis på en gång. Förståndige Läkare, våga ofta vid vissa sjukdomar icke at förbryta den vedertagna mat-ordning med en annan, som vore mera regelbunden. At reta smaken å nyo, sedan måltiden är förbi, och hungern mer än tilräckeligen mättad, med en ny anrättning, eller så kallad Dessert, måste hvar och en lätteligen finna vara otjenligt. De sockerbakelser, syltsaker och frukter, som då frambäras, kunna ej annat än blifva magen til last, förorsaka syra, och hindra smältningen af den förutgångna maten.

Til de ting, som af oss förtäras, höra ock läkemedel. Vår tacksamhet blir aldrig tilräckelig emot verldens Skapare för dessa ovärdeliga gåfvor; men beklageligen så missbrukas de så oförsvarligen, at flere nyttjat dem til fördärf, än helsa. De äro inga matvaror, utan alle mer eller mindre giftige, tetande eller mattande. Med läkemedel kunna ovedersägeligen vissa nödvändigt dödelige sjukdomar häfvas, någre lindras; men andre däremot aldeles icke botas eller förekommas. Månge små krämpor skulle naturen bättre kunna sjelf undanrödja; men den försvagas ofta genom konstiga afsöndringar, samt hindras i sina verkningar, och man begriper icke, at med et litet så kalladt oskyldigt afförande eller svettdrifvande medel kroppens hushållning så kan förvillas, at densamma ej mera står at rätta. Huru månge långsama eller så kallade Chroniske sjukdomar, hafva icke genom goda lefnadsreglor och återvändande af läkare-medel blifvit botade? Man borde verkligen ej undra, om en vis Regent, som sörgde bättre för sina undersåtares lif, än de sjelfve, skulle låta förbjuda all utöfning af läkare-konst och tilsluta alla så kallade Apothek, oaktadt de dråpeliga medel, som däruti finnas förvarade; emedan den nytta någre få uplyfte Läkare med dem kunna uträtta, ej någonsin blir svarande emot de missbruk, som dageligen därmed utöfvas.

Jag kommer nu til de ting, som insupas i vår kropp, dock utan at nedsvälgas, ock sådana, som dragas ned i våra lungor, eller ock gå in genom öpningarna och sug-rören i vårt skinn. Luften, som är nödvändig til vårt lif, insupes genom ofvannämde vägar och kan icke utestängas eller hindras, at meddela sina egenskaper, hvarken genom täta väggar eller kläder, utan rörer så väl våra kroppar, som väderglasen, hvilka vi hafve inom våra rum.

En tjock luft, utdunstningen af våta murar eller golf, ur sjelfva jorden eller fuktigt gräs, öker så väl våra vätskor och vår tyngd, som om vi badade oss i et ljumt vatten. En innesluten, unken, rutten eller stinkande luft, os och rök, i synnerhet af skadeliga mineralier, försvaga och angripa ofta så häftigt våra nerver, at lifvet genast följer med. Igenom vanan kan dock kroppen komma, at någorlunda tåla många skadeliga ting. Den, som är upfödd på en sidländt och sumpig ort, kan tämmeligen där behålla helsan; men de, som äro komne från högländta ställen, hafva därstädes ingen sund tima, hvarföre ej under, at de, mera än andre, längta til sina hemvist. Bättre kan dock den förstnämda trifvas på måtteliga högder och torra sandiga orter, ehuru luften i början kan vara honom för tunn, i synnerhet om han har något fel på sina lungor. Höga bergspetsar äro ej eller tjenlige at bo uppå, emedan man därstädes förmycket blir utsatt för häftiga stormväder, och luften af skyarnas granskap ibland där kan vara våtare, än djupare ned i dalar. Bärgklyfter hafva ock den egenskap, at fukta sig vid annalkande våt-väder. At välja et sundt boningsställe, är så mycket bidragande til helsan, at mången icke förr öfvervunnit sin långvariga sjuklighet, innan han flytt bårt ifrån en osundt landsort. Någre hafva blifvit befriade af långsama fross-febrar, endast genom flyttning ifrån en underjordisk eller nederst belägen våning til en annan, som varit högre up. Den giftige luft, som på vissa ställen i Indierna är vanlig, kan af invånarena någorlunda tålas, men dödar gemenligen utlänningar. Af dem, som arbeta i hvarje slags grufvor, se vi huru de kunna vänjas vid många skadeliga utdunstningar, och andas en ganska brännbar luft. I stenkols-grufvorna kan luften vara så eldfängd, at hon af den minsta låga genast skulle itändas, hvarföre arbetarne därstädes endast måste vägleda sig, och arbeta vid eldgnistror af stålhjul och flinta: om den luft, hvilken sådane dragit in i sina lungor, samlas i en oxblåsa under jorden på de ställen hvarest svafvel ångan är stark, så kan den samma sedan genom eldslåga itändas. Det är ingalunda härmed sagt, at genom vana alla otjenliga ting kunna öfvervinnas. Nej, de kunna endast af starkare människor til en tid tålas; men månge svagare, som ofta äro värdigare personer, och om hvilka således vi ej mindre böra vårda oss, sätta genast därvid lifvet til. Den renaste luft blir ohelsosam, om vi flere gånger andas den samma, hvarföre små, låge och nog tilslutne rum äro så ohelsosame, hälst om flere personers utdunstningar däruti tillika samlas. Igenom andedrägten insupes grus, dam, samt flera skadeliga ting, i synnerhet af dem, som andas genom munnen. Många tjenlige och otjenliga ting kunna igenom skinnet insugas, såsom hvarjehanda smittor, ens egens och andras utdunstningar. Man plägar påstå, at det gifver en gammal man styrka, at suga til sig utdunstningen af en ung persons lungor och skinn, men den samma är endast mindre ohelsosam, än utdunstningen af en gammal och sjuklig människa. Om en gammal ligger tilsammans med en ung, har han endast den förmon däraf, at han snarare kan upvärma sin kalla kropp, ehuru dock någre yngre äfven af naturen alltid äro kalle. Som kroppen lätteligen insuper det utdunstade, så är ganska helsosamt, at hvarje morgon och afton ömsa linne, at beflita sig om all möjelig renlighet, och äfven lödja eller bada sin kropp i sommarljumt vatten, i synnerhet då det kan ske vid en klar och varm dag i öpna luften. Varma och kalla bad däremot höra til konstiga botemedel, hvilka til vissa sjukdomars häfvande kunna vara nyttige. Läkemedels verkan och smak vete vi ock kunna genom skinnet insupas. När omärkelige utdunstningen är minst, när människan är hungrig, är betagen af räddhåga, är plägad af för mycken öpning eller annan öfverflödig afsöndring, sker insugningen genom skinnet starkast och följakteligen blir man ock då lättast smittad af sjukdom.

Skal människan vara frisk, så böra alla afsilningar och afsöndringar i vår kropp ej vara i öfverflöd; men ännu mindre kunna de hämmas utan kroppens svåra känning.

Den omärkeliga eller osynliga utdunstningen igenom huden och igenom lungorna, är en af de angelägnaste, som hela kroppen och i synnerhet vår blod, bättre och til större myckenhet därigenom, än någon annan afsöndring, rensas. Denna utdunstning förökes med förmon, icke allenast genom åtskilliga kropps öfningar, utan ock genom skinnets måtteliga gnidning eller borstning. Är densamma imedlertid för stark, så uttröttas och afmattas vår kropp däraf. På det sättet kunna sådane människor, som plägas af för mycken inbillning, eller hvilka för en ringare orsak lägga sig imellan lakan, blifva inom sin trånga luft-krets eller ånge-bad mera afmattade och utmärglade, än den starkaste arbetare ute på fältet, och således efterhand få en fullkomligare orsak at blifva liggande til sängs. Utdunstningen kan ock för omätteligen ökas af häftigt arbete vid mycken värma, hvarföre de gamle haft, och några södra folkslag ännu hafva för plägsed, at vid stark solhetta och vid fina varma bad smörja kroppen med feta saker, at hindra en för stark utdunstning eller svettning, och således väpna sig emot luften. Den omärkeliga utdunstningen hindras och qväfves af förut gången stark svettning, af våt och kall luft, af drag och blåsväder, i synnerhet Nordan- och Östan-vind. Sker ombytet ifrån stark utdunstning och i synnerhet ifrån svettning til alsingen, blir man styf och stel, samt tiltager stundeligen uti tyngd, til dess man ändteligen lägges på fotesängen. Hos starka personer hämmar icke kölden en nödig utdunstning. Det är visserligen svårt at vänja sig vid den starkaste köld; dock finne vi, at de människor, som bo nära Norr-polen, och hvilka njuta en rätt måttelig föda, ej lätteligen frysa ihjäl; men deremot sätta ofta de, som bo nära vid den Södra, lifvet til af förmycken hetta, i synnerhet som deras aftnar och nätter äro fuktige och kalle, hvaraf de öpnade svetthålen tiltäppas. Solens hetta påskinande, i synnerhet på et bart hufvud, kan ensamt itända en röt-feber och förorsaka en brådöd.Det vore därföre väl, om våre landtmän gjorde bittigare otta, och vore i skygd under starkaste hetta. Veklige människor, som hållit sig från barndomen förmycket inom fina rum: hvilkas skinn är fint och öppet, hafva af hetta och kyla, samt af drag och alla väderväxlingar de drygaste känningar. Det kan vara tjenligt, i synnerhet för svagare personer, at lämpa sin klädedrägt efter årstiden, och icke anlägga försent om hösten vinterdrägt, samt om våren icke för bittida sommar-kläder, oaktadt vi finne, at bonden i våra Nordiska Länder, utan sin helsas mehn, kläder sig om vintren och sommaren nästan lika. Man bör sjelf lätteligen kunna finna, huru otjenligt det måste vara, at sitta vinterklädd i et tiltäpt och mer än sommarvarmt rum, och sedan begifva sig ut med samma drägt i den strängaste köld. Förnuftigare är, at vara uti rummen nästan lika klädd, som om sommaren; men däremot bevara sig emot kölden utom rummen genom vida kappor, som alltid värma mera, än trånga kläder. Skulle köldens häftighet nödvändigt fordra pälsverk, så hafve vi ock i våra Nordiska Länder därtil tämmelig god tilgång. Ännu mera orimeligt är, at om nattetiden, och i varma sängen och kammaren, vara med mössa och tröja försedd, och at sedan gifva sig med blotta hufvudet eller med nästan bara bröstet, ut i stränga kölden, då den öfriga kroppen omhylles med de tjockaste pälsar. At förkyla bröst och lungor, förorsakar i hastighet hos den friskade människa de farligaste sjukdomar; men at förkyla magen, är visserligen icke af mindre betydelse. Men så nyttigt det är, at hålla dessa ädlare delar skäligen varma, så skadeligt blir det, at med stoppade tröjor, bröst-lappar, helso-gördlar, flanels och andra dubbla skjortor försvaga sin kropp. At hålla sina fötter varma och torra, är en helsosam åtvarning, men det är farligt, at vilja bevara dem med många par ull-strumpor. De som en gång börjat med dylika uptog, i tanka, at väl förvara sin helsa, blifva däraf så ömtålige, at de om heta sommaren ej kunna bårtlägga denna sin vinterdrägt, samt då åldren nalkas, näppeligen at hålla sig varma. Man bör vid sjelfva kölden ej eller kläda sig så varmt, at man svettas däraf, om man vil undvika sådana farliga förkylningar och febrar, som de människor mäst äro underkastade, hvilka til svettning äro mycket benägne.

Lifvets jämna och ordenteliga öpning är ock til helsan mycket bidragande. En för ymnog öpning, som gemenligen är en fölgd af elak matordning och smältning, försvagar tarmarna och förtager hela kroppens krafter; men är densamma åter för trög, så kan mycken otjenlig ånga sugas i blodet, hälst då människan är i mycken rörelse. Starka och rörige personer, som nyttja en skälig blanning af torra och våta varor, hafva gemenligen hvar dag en stadig stolgång. Den som sjelf vil vänja naturen vid en viss tima, skal sällan behöfva bruka afförande eller stoppande medel.

För mycket urin-låtande afmattar njurarna och blåsan, samt uttorkar blodet; men dess afstannande eller dess felaktiga afsilning, då endast den tunna vattenaktiga delen afskiljes, har däremot de svåraste fölgder med sig.

* * *

Föreliggande En omåttelig Veneris dyrkan, i synnerhet för svaga personer, för mycket unga eller ock mycket gamla, är ganska skadelig; ty kroppen blir däraf kall, uttorkad, matt och darrande, samt underkastas åtskilliga nerveusa sjukdomar, sten och gikt, hvarföre ock Castrater aldrig skola plågas af bägge sistnämde olägenheter. En gammal Skald kallade därföre, med mycket skäl, Vin-guden Podagrens fader och Kärleks-gudinnan dess foster-moder. Veneris måtteliga bruk uplifvar däremot kroppen, botar mångas mjältsjuka, och förekommer ofta febrar.

Då kroppen är sjuk veta Läkare, med mycken förmon, at föröka de vanliga afsöndringar, eller upväcka nya; men ingen ting förefaller mig dåraktigare, än at en människa, som är fullkomligen frisk, eller inom hvars kropp all ting är i sin rätta ordning och jämvigt, kan ännu önska något mera, eller kan våga, at ändra det goda skick, som hännes kropp är uti. Afförande och svett-drifvande medel, samt åderlåtningar, som visse människor bruka månateligen eller årligen, hafva åldrat eller dödat mången i förtid. Som Naturen snart kan vänjas vid både ondt och godt; så blifva sådane människor, efter några års förlopp, af Naturen sjelf påminte, at fortfara med denna deras tagna plägsed, om de eljest vilja undvika sjukdom; men det händer gemenligen få, at de för hvar gång få sämre vätskor igen, än de uttömt, samt förvärfva sig svagare kännslo-strängar och fibrer. Mången, som, för ro skul anstält bruns-drikning, har ock dymedelst satt sin kropp i oskick. Hit hörer äfven tobaks-rökning, som bårttager saliven eller spotten, hvilken af ingen borde förslösas; emedan den samme befordrar matsmältningen och är ganska födande. Utom det, at denne förödande krydda torkar och utmärglar vår kropp, som de magre mäst ärfara, så skadas därigenom minnet och alla känslo-strängar i gemen. Den förorsakar naturligt vis ängslan och mjältsjuka; men den, som vant sig vid tobaks-rökning, söker däruti sin enda tröst, lika som andre olyckelige i starka drycker. De, som varit rörde af slag, hafva då de åter börjat at röka, fått nya och dödeliga anstöter af sjukdomen. Nybörjare känna eljest tydeligast tobakens verkan; men med vanan blir dess giftiga art mindre märkelig. Jag vil ej tala om den dyrbara jord och de stora penninge-summor, som årligen förödas och bårtslösas för denna skadeliga växt; men kunde däremot användas til människors uppehälle. Snus, som tilredes af samma krydda, har en liknande, ehuru mindre känbar, verkan. Det angriper mäst de närmaste känslo-strängar, såsom de hvilka befordra lukten och synen. Med rökande och äfven snus måste imedlertid småningom, som flere ovanor, uphöras om ej kroppen af en hastig ändring skal lida mehn.

Til slut beder jag, at med några ord få tala om rörelse och hvila, hvilka bägge äro för människor så högst nödige.

Kroppens rörelse befordrar alla afsöndringar och i synnerhet utdunstningen. Är rörelsen måttelig, styrkes däraf hela kroppen; men börjas därmed för ifrigt på en gång, eller fortfares öfver krafterna, och til dess stark svettning följer, så försvagas den samma. Rörelse är för alla nyttig; men saftfulle personer behöfva och tåla den samma alldramäst. At ensamt möda nerverna eller de invärtes sinnen: at arbeta med sin eftertanka: at röras af häftig glädje, kärlek, längtan, högmod, sorg, ånger, förskräckelse, förtviflan eller vrede, förvillar blodets omlopp, samt tröttar kroppen, utan at gagna dess hushållning. Ömsinte och kallsinnige, glade och trumpne, hastige och långsame människor lida dock af dessa rörelser olika. Af öfvad eftertanka tiltager förståndet, och at vilja afhålla en tänkande människa ifrån dess nyttjande, är at betaga honom lifvet. Arbetar man måtteligen med sin hjärna, och sig sjelf til nöje, så kan ock hela kroppen sägas vinna så mycket därvid, som vid annan sinnes ro. Det är ej vid all tid, at kroppens eller sinnets bemödande är lika nyttigt eller lika skadeligt. At trötta både sinne och kropp, är särdeles efter måltiden ohelsosamt. Kroppen, som då är sysselsatt med en angelägen förrättning, bör ej störas i sin hushållning, eller nerv-saften förslösas til mindre nödiga göromål. At, likmätigt det gamla rådet, blifva efter måltiden stående, eller gå et tusen steg, är redan nästan för mycken möda. Det är lyckligt, at om för middagen kunna sköta sina förnämsta syslor, och använda eftermiddagen mera til sin ro. Til et sådant ändamåls vinnande brukas i några Länder, at förlänga förmiddags tiden til klockan 3 eller 4, och veta de alltid at genom god frukost fria sig från hunger. Mången värdig arbetare eller landtman har skadat sin helsa och satt lifvet til af starkt arbete snart efter måltiden, besynnerligen då det skedt i Solhettan. En sådan gjorde bättre, ar i likhet med några Södra folkslag äta mindre om middagen och något rikligare om qvällen, oaktadt jag eljest ej billigar starka aftonmål, som göra sömnen orolig, och hufvudet tungt. För svagare och äldre personer, som behöfva mera, än vakande hvila, är middags-sömnen tjenlig. Alla kreatur hvila och många sofva äfven på maten. Sedan den så kallade Chylus eller mat-musten stigit in i blodet, så är åter kroppens rörelse högstnödig, at däraf tilreda sunda vätskor, eller genom utdunstning afföra det otjenliga. Den hårda och ofta til röta benägna spis, som arbets-folk förtära, blir genom rörelse således hos dem helsosam, utan at upväcka skörbjugg eller illa artade febrar: om ock något sådant, som hos förnäma föder sten och ledverk, skulle vilja stanna i deras njurar och leder, så afskuddes det åter genom arbete. Landmänners jämna rörelse uti renare luft, förenad med mycken måttelighet, gör dem mera långlifvade, än stads-boer. En viss folkhop, ehuru fruktsam den ock vore, skulle aldrig i en stor stad kunna bibehålla sig vid samma nummer, om den ej dageligen finge frisk ersättning ifrån landet och utrikes orter; antalet däremot af dem, som flytta ifrån stora städer, är ganska litet. De som äro vane vid at mycket färdas eller arbeta, så af stilla-sittande och lättja den märkeligaste känning. Ej är all rörelse lika nyttig; den, som sker med möda och besvärar bröstet, är ej så helsosam. At gå upföre backe: at läsa högt och sjunga, mödar inngorna och magen; dock om sådant sker med ganska mycken måttelighet, så styrkes ock nämde delar däraf. De som endast röra sig för sin helsa, välja at gå, åka, och i synnerhet rida; men sådane lekar, som sätta hela kroppen i rörelse, dock utan häftig springning, äro ej mindre tjenlige. Om sommaren kunne vi taga oss rörelse uti öpna luften, och om vintren mera inom rummen. Vi kunne vara trötte vid et slags arbete; men genast förmå, at företaga et annat, hvilket ej så mycket sker för sinnes ombyte, som för omväxling af muskler och ledband, hvilka ej blifvit trötte, öme och uttorkade. Kroppen skadas äfven, om den för länge eller för ofta hålles i en ställning, hvarföre ock vissa handtverkare och stilla-sittare måste undergå vissa sjukdomar. Öfves eljest en viss kropps del måttelig, så blir densamma, i jämförelse, starkare, än de andre.

Flere hafva förgåtts af lättja, än af arbete; dock är ingen ting naturligare, än at hvila sedan en blifvit uttröttad.

Man bör välja de ställningar, som mäst lisa, samt efter behag ombyta dem. At sitta länge på et sätt, är ock en möda; ty vissa muskler äro äfven då sysselsatte. At vederqvecka en mycket utmattad kropp med mat och dryck, är äfven tjänligt, allenast det sker under det man är svettig eller genast efter slutat arbete. Det är bäst, at då välja en tunn och snart födande spis, samt en sparsam och köldslagen dryck, oaktadt man känner mera åtrå efter den, som är kall, väl vetande, at Naturen icke är allvis, som månge orättmäteligen påstått. Då en mödat sitt hufvud och sina sinnen, är ej mindre tjenligt, at söka för dem hvila och ro, än då den öfriga kroppen blifvit af arbete utmattad.

Vakne förmå vi imedlertid ej at hämta tilräckeliga krafter. De kunna endast återvinnas genom en tidig, full och rolig sömn. Den sedige, mättelige, friske och nögd arbetaren, får på sin hårda bädd riktigast smaka dess sötma; men saknas menligen af lättingar, och sådane, som äro obändige i kropps och sinnes begär, oaktadt längre tid af dem förödes i sängen. Alla rörelser, som lyda viljan, afstanna då vi sofve. Nya förråd af lifs-andar och nödiga vätskor hopsamlas, blodet afkyles, och man vaknar omsider såsom en förnyad människa. Upoffras mera, än 7 eller 8 timar til sömnen, så afmattas tvärt om kroppen, i följe af för mycken utdunstning; hvarföre äfven den gode sömnen bör vara lagom och vore önskeligt, at mera än sjelfva ordet hos oss vore öfrigt.

Nådige Herrar! Mine Herrar! Jag har härmedelst den äran, at sluta detta mitt Tal, och lemna Praesidii stolen. Jag har ej för Eder kunnat berätta någon ting nytt eller ovanligt; men de äro och få, hvilka sådant förmå. Jag har hälst valt et ämne som är inom mångas begrep, och med nöje budit til at ytterligare upmuntra mina medborgare, at vårda sin helsa. Hemligheten at förlänga människors lif, eller at hinna til den rätta ålderdomen, igenfinnas endast i utvalde lefnads eller sundhets-reglor, och icke i Apothekare-medel. De som så illa missbrukat diaetens föreskrifter, at de däraf blifvit veklige och orklöse, hade gjort bättre, om de lefvat utan reglor. Men på en tid, då mångkunnoghet så tiltagit, vore önskeligt, om flere ville inhämta den rätta kunskapen om sin kropp, och om de ting, som för honom äro sunda. Huru ofta skulle de icke genom en sådan kännedom kunna undfly pinsama och oboteliga sjukdomar, samt undvika at falla i okända och okunniga Läkares händer. Djuren afvika icke gärna ifrån Naturens goda lag och drift, och äro således friskare än vi; men människor hafva i detta, som i många andra mål, blifvit af onaturliga konster tid efter annan så förvillande, at de nu mera med möda måste upsöka vägen til den klara och sanna enfaldigheten. Alla förslag at förbättra Samfundets tilstånd lära blifva fåfänge, så länge oss fattas människor til de nödvändigaste värfs utförande. Alla hjelpmedel, at bevara den lilla qvarblefna folkhopen, lära äfven blifva som mäst angelägne, då bristen är som starkast. Jag har ock det fulla förtroendet til en vis Regering, at den samme på möjeligaste sätt hämmar våra medborgares vidare förminskning, genom andra vägar. Mine Herrar! I hafven aldrig trötnat, at arbeta i detta ämne, och I lären ej illa uptaga, at jag följer Edert efterdöme. Jag önskar endast, at jag genom detta mitt Tal, och annat mit villiga bemödande vid det heders-ställe jag på Eder kallelse intagit, kunnat behålla Eder aktning, Eder ynnest och Edert förtroende.

SVAR
SVAR GIFVIT På KONGL. VETENSK. ACADEMIENS Vägnar,
AF J. C. WILCKE.

MIN HERRE!
Om staters magt och välstånd, beror på folkmängd: om invånares antal utgör Rikens sanna rikedom och styrka; så förtjenar ju den medborgare största beröm, hvars tankar äro fästade på denna den allmänna välfärdens säkraste grundval.

Är det sant, som så månge munnar enhälligt bekräfta, at Svea Rike inom vidsträckta gränsor äger för litet inbyggare: at flere arbetande händer hos oss fordras, om Åkerbruk och Slögders skötsel skola uplifvas til den drift, at egna behof upfylles, och öfverflödet förädlas til rikedom; så bör ju den med heder kallas en välsinnad svensk, hvilken gifver de råd och medel vid handen, hvarigenom våra medborgares antal kan förökas.

I gören det, Min Herre! Och Kongl. Academien har med nöje afhört Edert Tal, som under annan påskrift, föreslår säkra vägar at göra landet folkrikt.

Rikedom vinnes, ibland genom lyckeliga händelser, oftare genom arf; men säkrast genom god hushållning med det man redan äger.

Folkhopen i ett land, ökes ej allenast genom inflyttningar och ny tilväxt utifrån: den tiltager af sig sjelf, och lika som en grönskande skogspark, reser frodiga grenar på egen stam och rötter, om den fredas, hägnas och varsamt skötes.

Om barnen, de späde plantorne, i de första vanmägtighets åren vårdades med ömhet, och åtnjöto den fördelaktiga skötseln, som I, min Herre! I Edert Inträdes-Tal så vackert beskrifvit och bevist vara dem oumgängelig: huru ansenligen skulle icke den största bedröfveligaste nummern i vårt Tabell-verk, förminskas, och invånares antal i samma mon tilväxa.

Men mera behöfs innan den lifliga telningen blir et fruktbärande trä.

Människan, hvars lif och öden länge är i andras händer, skal omsider sköta sig sjelf, och vidare fram vårda och sörja för andras välfärd. Hvad fordras icke härtil, och huru oumbärlige blifva för hänne de undervisningar Edert nu hållne Tal därom meddelar?

I de blomstrande åren då människors politiska värde är störst, komma Naturens krafter okunnigheten til hjelp; men huru ofta gör den icke likafullt kostnad, tid och möda, med dubbel afsaknad, på en gång förlorade?

At vara underrättad om de mångfaldiga sjukdoms frön, och dödsens ymniga snaror hvilka i alla åldrar omgifva vårt usla lif: at veta huru de böra undvikas, faran afböjas, och helsan vid magt hållas, är fördenskul en så nödvändig kunskap, som det är onekeligt, at en med frodiga och raska borgare upfyld Stat inom sig är lyckelig, och utom sig ansedd och fruktad.

Hafven tack Min Herre! För den meddelta upmuntringen, at sköta Samhällets välfärd i egen trefnad och sällhet.

Kongl. Academien, hvars högsta önskan är det allmänna bästa: som ej känner andra göromål, ej gillar andra arbeten, än dem, som bidraga til så värdigt ändamål; sätter och rätta värdet på Eder förtjänst. Academiens förtroende å daga lades, då Eder updrogs Hännes egen styrelse; å Hännes vägnar får jag den äran, at betyga Hännes ärkänsla och fullkomliga nöje öfver Edert väl förda Praesidium.

Återkalla Lagarne Klubban i dag, önskar dock Academien i Eder länge få äga en lyckelig, som värdig Ledarmot.

* * *

STOCKHOLM
Tryckt hos Direct, LARS SALVIUS, 1764.

 

Kategorier:Olika ämnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s