Demografiska förhållanden (1901)

Det folk, som innehar och, efter hvad i det föregående visats, i minst fem tusen år oafbrutet innehaft Sveriges land, tillhör den ariska folkfamiljens germanska gren och den särskilda afdelning därinom, som kallas de skandinaviska folken. Sistnämnda folk, hvilka äro med hvarandra så nära besläktade, att de ömsesidigt förstå livarandras språk, omfatta öfver hufvud en numerär af bortåt 13 millioner människor; af dem äro ungefär 2,5 millioner bosatta inom Nordamerikas Förenta stater, mer än 300 000 i det fordom Sverige tillhöriga Finland samt nära 200 000 i det Danmark fordom tillhöriga Nordslesvig. Återstoden, inemot 10 millioner människor, bebo de tre skandinaviska konungarikena i Nordeuropa, Sverige, Norge och Danmark, af hvilka Sverige äger något mer än 5 millioner inb. samt Norge och Danmark hvardera 2 á 2,5 millioner. Dessutom lefva bortemot ett hundratusental på de aflägsna öarna Färöarna och Island, hvilka höra samman med Danmark.

Det svenska folkets hela numerär kan för närvarande anses uppgå till inemot 7 millioner människor, om man räknar något mer än 1,25 million svenskar i Amerika, hvilket sannolikt ej är för mycket; af dessa sistnämnda torde dock en stor del snart hafva utbytt det svenska språket mot det engelska. Af svenskarne i Europa bo mer än 350,000 i Finland och kanske 100,000 inom europeiska länder i öfrigt (hvaraf i Norge minst 40,000 och i Danmark nära nog lika många); återstoden, något mer än 5 millioner människor, innehar konungariket Sverige. Då utom den svenska stammen Sverige äger blott omkring 20,000 inb. af finsk stam, 7,000 lappar och vid pass 20,000 personer af andra nationer, som tillfälligtvis här funnit sin utkomst, kan vårt land med skäl sägas glädja sig åt en sällsynt grad af etnografisk homogenitet.

Det svenska språket har utvecklat sig såsom eget språk ur det tungomål, som ännu för vid pass ett tusen år sedan var gemensamt för den skandinaviska norden. Första perioden af vårt språks historia brukar kallas runperioden (till omkring 1200); från densamma är svenskan känd endast genom de i allmänhet tämligen stereotypa runinskriptionerna. Den äldre eller klassiska fornsvenskans period omfattar tidrymden 1200/1350; under denna tid är språket ännu, i stort sedt, fritt från främmande påverkningar, och skriftspråket visar en otvungenhet, som vittnar om att det föga skilt sig från talspråket. Under den yngre fornsvenskans period (1350/1500) utbildade sig skriftspråket mera oberoende af talspråket, på grundvalen af östgötadialekten (märk Folkungarne samt Vadstena kloster) men under stark påverkan därjämte af medellågtyskan (genom det tyska borgerskapet i städerna). Mot periodens slut återvunna uppsvearne sin politiska betydelse, hvilket visar sig också j skriftspråkets utveckling; af särskild betydelse blef här grundandet af Uppsala universitet. – Med 1500- talet inträder den äldre nysvenskan, (1500/1730), som till stor del utbildas genom bibelöfversättningen; genom denna uppstod en påverkan från högtyskan i lågtyskans ställe. Riksspråket utpräglades och befästes nu alltmera, ehuruväl under både 1500- och 1600-talen dialektiska egenheter ofta äro märkbara. Den ökade kulturella gemenskapen med det öfriga Europa medförde en betydande påverkan af först tyskan och sedan franskan; mot periodens slut märkes äfven inflytande af det begynnande vetenskapliga studiet af fornnordiskan. Med 1734 års lag samt O. von Dalins framträdande anser man öfvergången ske till det nuvarande skriftspråket, den yngre nysvenskan, som sedan dess icke undergått några större förändringar. Under 1800-talet torde Tegner och Wallin hafva mest påverkat språkbruket; de senaste årtiondena hafva medfört en omisskännelig tendens att minska klyftan mellan tal- och skriftspråk, genom att tillstädja det senare något större frihet.

Det svenska språkets mest utmärkande kännetecken gentemot sina närmaste släktingar äro sammandragningen af de gamla diftongerna, rikedomen på svagtoniga ändelsevokaler samt ett mycket egendomligt accentueringssätt, som i viss mån återfinnes i norskan men knappast hos något annat europeiskt språk. Såsom allmänt omdöme kan svenskan sägas utmärka sig för kraft och klarhet samt för klangrikedom och omväxling.

Den moderna dialekt-forskningen låter Sverige fördela sig i fyra regioner: a) Nordsverige, omfattande Norrland och Dalarne; b) Mellansverige, omfattande återstoden af Svealand samt norra Götaland; c) Sydsverige, bestående af större delen af Småland äfvensom Skåne, Halland och Blekinge; samt d) ön Gottland. – Länge antog man, att Sveriges folk uppstått ur tvenne olika stammar: svear och götar, hvilkas namn ännu fortlefva i benämningarna Svea- och Götaland. Denna teori om en verklig stamskillnad torde dock numera få anses öfvergifven.

Från demografisk synpunkt fördelar sig vårt land i trenne från hvarandra ganska skarpt skilda områden, nämligen: a) Östra delen af Sydsverige, karakteriserad af talrika och tidiga giften men beledsagade icke desto mindre af en ringa äktenskaplig fruktsamhet och ett stort antal oäkta födelser; vidare af en i allmänhet hög dödlighet, med en stor frekvens af själfmord; samt slutligen af ett lågt nativitetsöfverskott men också af obetydlig utvandring; b) Västra delen af Sydsverige, karakteriserad af fåtaliga och sent ingångna giften men icke desto mindre hög äktenskaplig fruktsamhet och ringa antal oäkta födelser, medelmåttig eller ringa dödlighet, i allmänhet låg själfmordsfrekvens samt mestadels högt nativitetsöfverskott men stark utvandring; c) Nordsveriqe slutligen, utmärkt af medelmåttig äktenskapsfrekvens, i allmänhet synnerligen stark fruktsamhet och ringa antal oäkta födelser, mestadels låg dödlighet och mycket högt nativitetsöfverskott samt obetydlig utvandring.

Under de senaste årtiondena hafva emellertid dessa skillnader delvis försvagats, och ofvanstående karakteristik måste i närvarande stund vidkännas åtskilliga undantag. Gränserna för de tre områdena – som blott kunna uppdragas på ett ungefär – finnas utmärkta å kartan öfver den äktenskapliga fruktsamheten, hvilken faktor i själfva verket synes vara den mest betecknande vid denna fördelning. (Att numera, såsom å kartan synes, Jämtlands län afviker från sin grupp genom en något högre fruktsamhet, är en företeelse af senaste datum, som kan förklaras genom den starka inflyttningen och den höga äktenskapsfrekvensen.)

Af de ofvannämnda främmande folkelementen äro lappar och finnar å vissa orter af icke så ringa betydelse, nämligen i det nordligaste Sverige (Norrbottens län samt Västerbottens läns lappmarker). Frågan om den finska befolkningen har under senare tid stundom visat tecken att antaga en politisk karaktär, genom det nära grannskapet till Finland.

Hvad först angår lapparne, äro dessa sedan urminnes tider bosatta i Lappland samt därjämte till ett mindre antal i Jämtlands län. Att, såsom på tyska etnografiska kartor nästan alltid sker, beteckna hela den inre delen af Nordsverige ända ned till 62:a latituden såsom innehafd af lappar, är fullkomligt oriktigt. Af Jämtlands läns 110,000 inb. utgöra lapparne blott 800, och till och med i Lappland äro dessa senare i så afgjord minoritet, att blott en enda socken därstädes finnes, i hvilken den lapska nationen utgör mer än hälften af befolkningen; denna socken är den allra nordligaste i vårt land (Enontekis). I Lappland i dess helhet utgöra lapparne ej ens tiondedelen af befolkningen. – Lapparne, som tillböra den mongoliska stammens finskugriska gren, äro delvis ännu nomader (dock i allt mindre antal) och utgöra i etnografiskt hänseende ett ganska märkligt folk, en synpunkt som det dock ej ingår i detta arbetes plan att närmare behandla. Att förlika de stridiga intressena mellan lapparne och de svenska nybyggarne samt förekomma de förstnämndas undertryckande i mån af en högre kulturs framsteg har varit en ganska svår uppgift för den svenska lagstiftningen, utan hvars humana anda den lilla lapska kontingenten säkerligen länge sedan skulle varit försvunnen i vårt land.

De 20,000 finnarne anträffas till ojämförligt största delen j Norrbottens län, där de särskildt i Torneådalen utgöra en kompakt massa. Enligt många forskares åsikt är denna befolkning i själfva verket till större delen af svenskt ursprung, ehuru den under århundradenas lopp – väsentligen genom de svenska myndigheternas bristande blick för sakens innebörd – vunnits för det finska språket. För närvarande utbreder sig dock svenska språket märkbart i finnbygderna, genom de förbättrade kommunikationerna med svenskbygden, i synnerhet järnvägarna, samt genom den stora grufverksamheten, genom hvilken särskildt Gellivare förut förfinskade socken återvunnits för svensk kultur. I våra dagar sörjer äfven staten för utbredningen af svenska språket genom frikostigt understödjande af folkundervisningen i dessa bygder. Hos de finsktalande själfva råder ock en allmän önskan att blifva delaktiga af den förmån, som ligger i kännedomen om landets hufvudspråk.

I mellersta Sveriges bergslager skedde under sextonde och sjuttonde århundradena en ej obetydlig finsk inflyttning, hvilken dock numera fullständigt sammansmält med den svenska befolkningen. Detta sistnämnda gäller äfven om den koloni af valloner, som på sextonhundratalet inkallades till järnverken omkring Dannemora.

(Ur boken Sveriges land och folk, av Gustav Sundbärg, 1901, sid 85-87)



Kategorier:Etnologi, Textarkivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: